shmerb

Det känns lite som dagen före julafton, eller någon annan spännande dag.. Och det är det ju! Imorgon tar vårens stora äventyr fart. Jag och ett helt gäng andra, på våra cyklar, trampandes Värnen Runt! 3 dagar har vi på oss och det ser ut att bli solsken hela vägen. Håll nu tummarna att det förblir så!

Jag hade som mål att samla ihop 150 mil innan denna helg var kommen. Det gick...sådär. Jag har trampat på en del i veckan och den totala summan för den här våren blev 102,5 mil. Jag fick omvärdera och omprioritera efter vägens gång så jag är nöjd att jag hann passera 100-mila-sträcket!

Nu är väskan packad och jag känner mig redo! Lite sömn på det här, sen är det dags. Imorgon kl. 8.15 rullar Grupp 10 från Adolfsbergsskolan. Tre dagar och femtioåtta mil senare rullar vi tillbaka in på samma skolgård. En lägesrapport att vänta efter söndag, med andra ord!

Ja, nu är det inte många veckor kvar.. Om allt går väl de sista veckorna kan jag snart titulera mig som Sjuksköterska. Galet! Vart har dessa år tagit vägen? Som alltid flyger tiden fram..

Tisdag, träningsfri dag och en C-tur på schemat. Jag unnade mig sovmorgon och har haft förmiddagen på mig att fixa lite praktiska grejer. Beställt personbevis, skickat efter en namnskylt från http://skyltmax.se.. Det börjar liksom bli på riktigt nu!

Nu ska jag äta lite brunch i lugn och ro, sen iväg för ett kvällspass. Och när jag kommer hem, har även M kommit hem! Vilken lycka! :)

Början på årets femte månad har verkligen varit härlig! Goda besked i skolan, ny lärorik praktikplats, solen har tittat fram emellanåt fastän det har regnat en hel del. Och så cykling, såklart. Ser att senast jag skrev hade jag fått ihop 22,5 mil. Det har hänt en del sedan dess. Samlingen har fortsatt och efter dagens runda har jag skramlat ihop 80,5 mil. Jag har även hunnit med min och Pärlans första vurpa (som gick, efter omständigheterna, bra!) samt min premiär tur Hjälmaren Runt.

Det var en liten lägesrapport, mest för egen del. Det är bra att hålla koll på tillvaron i detta forum. Det börjar bli läge för lite sömn och låta kroppen vila. 15 mil igår, 8,5 mil idag. Midjan och nedåt vill ligga stilla i horisontellt läge! Och det verkar inte mer än rätt. Så får det bli!

Tack och god natt!

Våren är här och aprilvädret tar varje chans att få visa sitt mest oberäkneliga jag! Vi har hunnit med regn, tillökning i släkten, sol, en härlig påskhelg, lite fix och trix i skolan, snö och ett par vändor på cykeln. Bland annat.

Igår körde jag min premiärrunda med Örebro Cyklisterna och vilken runda sen! Jag kom hem, hög på endorfiner, öm i rumpan, trött, blöt och lyrisk! Det var första gången jag körde i så stor klunga så koncentrationen var på topp från första till sista tramptaget. Jag var lika trött i huvudet som i benen, men ack så nöjd! Jag kan nu lägga till två rundor i den totala sammanställningen; skärtorsdagens 3,5 mil och gårdagens 8,5 mil. Summan av kardemumman blir då: 10,5 + 3,5 + 8,5= 22,5 mil. En lång väg till 150 och jag tvivlar på om jag kommer hinna dit, men jag är i alla fall en bit på vägen! Söndagsträningarna är från och med nu självskrivna i kalendern och ett gyllene tillfälle för såväl umgänge som mil-i-benen-insamling.

Jag avslutar med diverse bilder från både en skön vårkväll med fågelskåderi och en riktigt härlig påskhelg tillsammans med hela familjen som var på plats i Örebro.

Team work!
Lättare sagt än gjort, ibland. Somliga dagar är det väldigt lätt att vara jag. Det finns dagar då det ser väldigt lätt ut att vara du. Det finns däremot dagar då det är obeskrivligt svårt att vara vi. Varför vet jag inte, men jag vet att Jag var bara inte gjord för dessa dar..

I know who I want to take me home.

Ett vårtecken jag minns allra tydligast från när jag var liten var att få ta fram cykeln och börja cykla till skolan. Barmark, grus och cykel - då var det vår! Nu för tiden cyklar jag året om, till vardags. Racercykeln har däremot fått vila men i helgen var det dags att damma av Pärlan och ta en första tur! Barndomskänslan kom tillbaka och en simpel cykeltur gav mig världens frihetskänsla och lyckorus! Hoppet kom tillbaka, att det blir nog vår och sommar i år igen! Helt underbart!

Nu vågar jag påstå att utomhussäsongen är igång på riktigt. Jag avverkade, tillsammans med Pärlan, årets första längre runda á 7.5 mil idag under förmiddagen. Solen sken inte, det var inte särskilt varmt, det var blåsigt och jobbigt...men alldeles, alldeles underbart! Det är något visst med att susa fram på torra landsvägar och uppleva vind, dofter, fågelsång och allt annat som naturen och omgivningen har att erbjuda, där och då. Jag blir ett med cykeln och tillsammans har vi bara en tanke...framåt. På både gott och ont räcker det inte bara att vi tar oss framåt, helst ska det göras i en hyggligt hög fart, om vinnarskallen får bestämma. Jag har en bit kvar tills jag orkar trampa oss framåt i tillfredställande hög fart i såväl motvind som uppförsbacke men idag är jag nöjd och trött och glad. Gladast är jag över att vi hann hem före regnet!

3 mil i söndags, 7.5 mil idag. Totalt 10.5 mil med andra ord. Hittills. Jag har satt ett mål för de kommande veckorna/månaderna, mest för min egen skull. Innan slutet på maj ska jag ha 150 mil i benen. De 150 milen är egentligen ett delmål, allt för att förbereda mig inför vårens stora utmaning. Jag har anmält mig till Vänern Runt (http://www.vanernrunt.se/). "Ca 580 km fördelat på 3 dagar". Jorumensatte, det kan ju bli intressant. Ett par veckor innan det tänkte jag köra Hjälmaren Runt (http://www.orebrocyklisterna.se/?page=site.asp?ID=177). "153 km på fina vägar runt Hjälmaren". Jajamensan, fattas bara.

Dagens äventyr visade följande på pulsklockan:
Etapp 1 (Örebro - Odensbacken) : 27,1 km, snitt 28,1 km/tim
Etapp 2 (Odensbacken - Kumla) : 24,4 km, snitt 22,2 km/tim
Etapp 3 (Kumla - Örebro) : 23,9 km, snitt 24,8 km/tim
Totalt: 75,5 km
snitthastighet: 24,9 km/tim
maxhastighet: 45,2 km/tim
snittpuls: 151 bpm (73%)
maxpuls: 174 bpm (84%)
förbränning: 3011 kcal

Jag är lite tjurig över att det var sån förbenad motvind under 2:a etappen, då det gick låååångsamt och drog ner snitthastigheten ordentligt. Men, naturen är det sista man kan styra över och jag försökte trampa på så gott det gick!
Nu har jag slängt i mig lite lunch och ska ladda om för lite läkemedelsberäkning eftermiddagen ut. Inte så pjåkig onsdag, trots allt! :)


Ps. Risk att detta forum blir lite av en personlig träningsdagbok nu under de kommande månaderna.. men jag vill ju hålla koll på vad jag gör och hur det går! Tänkte att det är ett praktiskt ställe att skriva ner allt på, för min egen skull framför allt! Ds.

Dagen vi alla fruktat och längtat efter, på samma gång! Det råder uppsatshets och ångest bland Sjuksköterskeprogrammets T6:or på Örebro Universitet. Dead line för C-uppsats, dagens datum, 16.00. 4 utskrivna ex, vissa häftade, andra inte. Lämna i en mapp och ett fack eller personligen. Maila in en version utan referenslista för granskning. Lägga upp en version med referenslista för allmän beskådan. Det är många varianter att hålla reda på och det är mycket småfix som ska göras klart. Mailtrafiken går het mellan jess och shmerb denna förmiddag, må jag säga.

Hets och jäkt, med andra ord. Men, jag låter mig inte direkt påverkas. Jag äter lunch ur turkos matlåda och youtubar. Nostalgitrippen är ett faktum när jag hittar dessa klipp;
http://www.youtube.com/watch?v=F2SnDSst1Mw&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=VBBcDxoX_Po

Jag bara undrar, vart har dessa människor tagit vägen!?

Det är ont om tid, så jag kör en snabbgenomgång sen förväntar jag mig massvis med lösningar för det är ett stort problem som måste lösas snabbt!!

Om 10 minuter börjar ett program som jag vill se. Skräckblandad förtjusning och självplågeri varje torsdag kl. 21.55. Programmet går på kanal 5 och heter The River. Redan nu har jag gåshud. Läskigt värre. Paranormal activity möter Blair Witch Project. Jag vet inte varför jag vill titta, det bara är så. Men det är inte problemet.

Problemet kanske ni förstår om ni läser föregående inlägg. Sambo. Slovakien. Jag. Snöslaskigt Sverige. Med andra ord, liten och ensam i stor och läskig lägenhet.

VAD SKA JAG GÖRA!?
Tittar jag så får jag men för livet. Men jag vill ju titta. Men inte bli för alltid galen.

Jag förstår inte hur kroppen och knoppen fungerar! Tre år av studier berörande just kropp och knopp har inte givit något som helst resultat i syfte att förklara något som skapar huvudbry i den lilla blonda.. Oroväckande i sig, förvisso, MEN..

Denna tisdag befinner sig i något form av ingenmansland. Skojigt med Wikipedia förresten och definitionen av ingenmansland: "ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över". Vi har varken brukat eller kontrollerat denna dag. Vi har lämnat in uppsatsen för slutläsning och vet inte vad eller om vi ska ändra något. Vi är låsta, har ingen kontroll. Vi kan inte göra något. Vi har inget att göra.

Dagen har heller inte brukats eller kontrollerats i form av träning. Träna träna träna. Mycket sånt på senaste tiden. Jag tänkte för mig själv att tisdag, en gyllene dag att ta lite ledigt. Låta kroppen vila. Låta kroppen ingenting göra.

Inget att göra. Ingenting göra. Not my kind of cookie, hörrni! Jag håller på att lösas upp i sömmarna, tappa allt hår på huvudet, gå upp i små rosa atomer! Det som stör mig allra mest är dessvärre det faktum att när schemat är FULLSPÄCKAT till bristningsgränsen...då vill man inget hellre än att lägga sig på sofflocket och zappa mellan obetydliga tv-program och inte göra någonting. Att ingenting göra låter då som ljuv musik. Hur kan föreställningen och upplevelsen skilja sig åt till så milda grad? Kan någon berätta det för mig och helst även råda bot på obalansen mellan vision och verklighet kan jag nästan lova en utmärkelse i stil med Nobelpriset.

Skriv ner ditt förslag på ett vykort och skicka till mig.
Tack!

...och februari månad kommer alltid vara den tuffaste månaden på året. Jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte hjälpa det. Jag vill inte glömma. Jag tror i och för sig inte att jag någonsin kommer glömma, varken det fina eller det jobbiga. Även om tanken på förlusten gör så ont, så ont så vill jag inte glömma någon del. Det vackra och det smärtsamma går hand i hand. Det är sorligt men sant, att allt det fina och bra, blir ännu finare och bättre i och med sorgen som kommer då allt det vackra gått förlorat. Sorgen och saknaden kommer alltid följa med mig. Den gör sig påmind och uttrycker sig på olika sätt, allt vad livet fortlöper. Inledningen på det nya året har varit händelserikt och saknaden har varit mer påtaglig än vanligt. Jag hade så gärna viljat ringa Er och berätta allt. Förlovning och all lycka jag känner. Sjukhusvistelse och all oro den innebar. Mitt första sjuksköterskejobb med allt vad det fört med sig i form nervositet och stolthet. Alla små vardagliga ting. Allt som har hänt vill jag dela med Er.

Fyra år må ha gått. Men kärleken är lika ovillkorlig och saknaden lika gränslös för var dag som går.
Såväl i söndags som idag sken solen från en klarblå himmel, bara för er, mina finaste!

Klockan har inte hunnit bli så mycket, men tillräckligt för att jag ska hinna fundera. En hel del. Morgonens funderingar berör våra sätt att bemöta, vara, uttrycka och se på saker och ting.

"Nä, men jag bara sa det"
Hur många gånger använder man inte den frasen? Hur många gånger hör man inte den frasen?
Hur ofta är ens frasen befogad? Än mer intressant, hur ofta är det "jag bara sa" relevant att ens uttrycka?
Allt som oftast kommer "nä, men jag bara sa det" efter ett konstaterande eller en utläggning om något som man gärna vill påpeka, men som egentligen inte spelar någon roll i det stora hela men känns viktigt för den levererande personen. För mottagaren är sällan konstaterandet viktigt, snarare uppfattas det som en kränkning eller ett påhopp. Rätta mig om jag har fel. Det värsta är att sånt "jag bara sa" ofta kommer sent i en konversation eller när två kommunicerande parter har ont om tid. Ofta planeras den frasen in som det allra sista, som det sista ordet för att mottagande part inte ska ha en chans att säga något till sitt försvar.

Jag tänker att vi behöver börja fundera på vad vi säger, om det ens är relevant och när vi säger saker och ting. Jag tänker att det kan vara av värde att reflektera över vilket budskap vi sänder till mottagande person och hur detta påverkar den andra personen. Jag tänker att vi måste bli medvetna om att något vi "bara sa" faktiskt kan påverka en annan människas upplevelse av hela den situationen. Jag tänker att vi kanske inte måste vända om i dörren och säga till sambon att
- Och du förresten, jag plockade ur diskmaskinen igår kväll efter att du gått och lagt dig.
- Åh, det hade du inte behövt gjort. Jag glömde. Vi kunde gjort det tillsammans idag.
- Äh, det gick snabbt. Jag bara sa det.
och sen pipa iväg till jobb/skola/annat. Helt poänglöst, om du frågar mig. Förmodligen gick denna sambo hemifrån med ett litet stygn av dåligt samvete, som kanske påverkade humöret för hela den dagen. Istället för att säga "Ha en superhärlig dag idag!" och sen bege sig hemifrån. Bara för att exemplifiera.

Tanken spann vidare kring vad vi väljer att säga när vi inte har så mycket tid. Hur vi prioriterar våra ord och budskap när det finns begränsat utrymme. När jag var påväg hem från morgonens träningspass, hög på endorfiner, med ett leende på läpparna och känslan av att det här kommer bli världens bästa fredag får jag bevittna ett skrattretande möte. Längs trottoaren där jag går parkerar en bil, ut kliver ett par. På motsatt trottoar går en kvinna och ropar över till paret:
- God morgon!
- Nä, men hej! Det var längesen!
- Ja, åh vad jag hatar den här kylan!
och sen fortsätter hon mot jobb/skola/annat.

Ehm. Jaha, hej, kul att se dig också! Jotack, vi mår bra! Ha en bra dag, trevlig helg!

Summan av kardemumman: Kanske vi ska släppa tanken kring "me, myself and I" och titta upp, tänka om och göra vad vi kan för att bidra med en liten glimt av positivitet och ändrad tankebana? Jag tror att om vi släpper allt vi tänkt att säga "bara ändå" så blir både vårat eget och alla andras sinnen några gram lättare! Det är lättare sagt än gjort, det vet jag mer än väl. Men envis som jag är undrar jag, hur svårt kan det vara?

Trevlig helg hörrni! ;)