shmerb

Ni vet en sån där klockren dag när man har ont i käkarna för att leendet har nått från öra till öra, hela dagen? En sån dag har jag haft idag. Jag jobbade på förmiddagen. Jag hade redan då sällskap av min favorit*. Vid lunch gav vi upp och hittade på roligare saker, så som en tripp till Valbo med siktet inställt på IKEA, laga klocka och köpa kort. Vi hann även med ett smärre äventyr i Sandviken, innan våra vägar skildes åt för idag.
Det finns inte ord för vad jag känner för denna människa*. Jag blir så lycklig att det gör ont. Jag ler så det värker. Jag kan inte sluta pussa, krama, mysa och tala om för detta underverk att hon* får min värld i gungning. Om jag hyser denna kärlek till någon annans barn, hur ska det då bli med mina egna?

Jag tror att blogg.se har tänkt till lite extra, för finns det något som ger sämre samvete än att se svart på vitt hur längesen det var man skrev sist? Så fort man loggar in står det där, "3 veckor och 2 dagar sedan". Det var längesen det.

Det var tänkt att detta inlägg skulle genomsyras av "excitement", glädje, oro, nyfikenhet, längtan, tveksamhet, förväntan och så vidare. Allt sånt som snurrar runt i kroppen när något nytt väntar. Allt sånt som ingår i paketet, som kommer på köpet nu när jag sagt upp mig ochbestämt mig för att flytta till Örebro för att studera till sjuksköterska. Men nej. Allt detta känns avlägset när tankar och funderingar och känslor och fysisk smärta överväldigar mig igen.

Istället lånar jag ord och formuleringar ur Linda Olsson's "Sonat till Miriam"
(dock har jag modifierat namnet för att göra det till min verklighet)

"Man kan tro att den sista förlusten är den svåraste att bära. Att bli ensam kvar. Men så var det inte. Det var förlusten av Maire. Den första. Efter den var det som om jag på något sätt var förberedd. Förlusten av min mormor öppnade dörren till mörkret för mig."

Vissa dagar, som idag, förstår jag inte hur jorden kan fortsätta snurra. Hur livet kan fortlöpa "som vanligt". Hur världen kan fortsätta le mot dig och mig och alla andra. Hur detta vacuum inte tagit kål på mig ännu. Vissa dagar, som idag, gör det så fruktansvärt ont.
Imorgon är en annan dag. Då lever jag vidare i min föränderliga vardag. Då ler jag tillbaka mot världen. Då pickar jag hål på vacuumet och tar några djupa andetag. Då omvandlar jag sorgen och saknaden till energi. Då lever jag, då orkar jag, för Er. Chocken och smärtan må ha varit störst i och med den första förlusten, men kärleken är gränslös till samtliga fyra. Alltid. Det är den, och vetskapen att den är ömsesidig, som håller mig stark och vid liv. Idag, imorgon, och alla andra dagar.

Ljuvligt!
Är nu hemma efter en perfekt kväll med utedans till bra musik och vacker solnedgång över vattnet. Kan den svenska sommaren bli mycket bättre än så? Jag trodde visst inte det.
Och som alltid, efter en lyckad danskväll, är jag så svettig så jag ser nyduschad ut. Så är dock inte fallet, utan en dusch är på sin plats, såhär mitt i natten.

Jag tror bestämt bror är lite orolig för att jag inte ska få med mig saker så jag klarar mig över helgen. "Har du packat än!?" Jag trodde visst inte det. Det har varit fullt ös idag. Har inte riktigt hunnit, mer än i tanken. Och i tanken är planen att packa lätt. Lättare än lättast lätt. Jag kan ju sånt nu för tiden.

Helgen kommer alltså tillbringas på sydligare breddgrader. Jag tar tåget till Malmö 6.26 från Gävle imorgon bitti. Väl i Skåneland väntar umgänge med the one and only, storebror, men också det efterlängtade efterlängtade.... Tia, Nova och Helena! Åh. 1,5 år. Jag är nervös. Är det normalt?

Hur som haver, det har varit en lång och jobbig dag på många sätt. Många minnen har väckts till liv och mycket medlidande. Men det har också varit en bra dag. Riktigt bra. Som, tidigare nämnt, avslutades på bästa tänkbara sätt. Dans dans dans.

Trevlig helg, gott folk. Fröken beräknas åter söndag eftermiddag.

Detta är inte acceptabelt längre. Inte Okej, som Therese skulle, och säkert säger, ha sagt. Det håller liksom inte  i längden. Det är ingen väl utarbetad plan, känner jag. Det kan komma få förödande konsekvenser. På lång sikt är inte det här någon god idé. Heller inte på den kortaste av korta sikter heller, för den delen. Det skapar bara irritation, utmattning och diverse fysiska åkommor. "Njut så länge det varar!" NO WAY! Jag ser ingen som helst anledning till,eller njutning i, denna värme!
(OBS! INTE ett skämt.)

Så, nu är det sagt. Jag håller på att dö. Och hur mår du själv?

Lisa Ekdahl igår var ju det bästa som hänt (min) omvärld/en! Åh, extas, är bara förnamnet. Och låtvalet sen. Talar direkt in i hjärtat. Det tackar och blockar vi för. Det nya albumet är en riktig hit. Ett sommartips alltså. Lisa Ekdahls Give me that slow knowing smile.

Annars flyter det, ordagrannt, på som vanligt. Jag badar i svett dagligen, men har inte premiärbadat i någon sjö eller dylikt ännu. Känns inte riktigt aktuellt att ge sig på sådana projekt om kvällarna, då jag allt som oftast är helt slut efter jobbet. Eller har något annat som ska göras. Fullt upp alltså. För ovanlighetens skull.

Igår hade vi urnnedsättning för älskade farfarn. Bilder därifrån svslutar detta inlägg.