shmerb

Laddar batterierna. Ja, det är väl kort och gott vad jag försöker göra. Tänder ett ljus, eller fyra. Tänker, minns och påminns varför jag gör det här. Varför jag orkar.
För Dig. För Er.

Din personlighetstyp:
Populär och känslig, med enastående social kompetens. Utåtriktad och empatisk. Uppriktig och ärlig i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensam. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrik i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Helt sjukt, tycker ni inte?
Apropå sjukt. Hemma nu efter en intressant, givande, inspirerande, tankeväckande och rörande resa till Taizé, Frankrike. Fortfarande sjuk, så efter ett ryck på förmiddagen får resterande arbetsuppgifter skötas med hjälp av datorn från sängen.

Eller hur man nu säger och stavar.. Det där med franska är ju inte riktigt min grej, och det skrämmer mig en aning. Tur att man är rätt skaplig på engelska, om man sätter den sidan till.

Det är dags för avfärd snart alltså. What to say? What to do? Skulle ju ljuga om jag påstod att jag mådde fantastiskt. Skulle ljuga om jag påstod att jag ens mådde lite bra, just nu. Jag har nog aldrig haft såhär ont i halsen, såhär länge, såklart. Feberns intensitet och påtaglighet är även den sällsynt i mitt lilla hushåll. Och huvudvärken sen!! Jaja, det är förvisso inget lite alvedon kan råda bot på (Ha!). Jag väljer att se det till det som går under "Det löser sig". Istället för att fokusera på hur ont det gör, tänker jag fokusera på hur otroligt tacksam jag är över att allt detta elände inte nått näsa och bihålor. Peppar peppar! Visst, jag har rätt ont i öronen, men förhoppningsvis slipper jag den där fantastiska halva ansiktsförlamning jag drabbades av sist jag flög förkyld och bihåleinflammationig. Håll tummarna att förkylningen inte nått dit på söndag heller! Den kanske rent av är försvunnen tills dess? Hoppas hoppas hoppas! Lite fransk klosterluft gör nog oss sjuklingar gott.. Hoppas Linda fått sova inatt och mår lite bättre.

På återseende söndag natt/måndag morgon!

Sitter här med tårarna rinner ner för kinderna, skakar som ett asplöv, ynklig som en fågelunge. Har ringt mamma. Hon kommer och hämtar mig om 15 minuter. 15 långa minuter för någon som just vaknat och haft ytterligare en fruktansvärd mardröm.

Vad har allt det här kommit ifrån? Och Varför?

Jag vet inte om andra är lika trögfattade som jag, eller om det helt enkelt är svårt att förstå. Idag, igen, uppstod följande dialog efter diverse småprat:

- Farfar dog förra veckan.
- Oj, jag beklagar. Men... var det ingen annan som dog nyligen?
- Jo, alla fyra mor-/farföräldrar har dött de senaste 14 månaderna.
- Oj, allihopa?
- Ja, alla fyra.
- Oj.

Samma sak, säkert tre-fyra gånger om dagen. Ni förstår att det alltså inte är något jag sticker under stolen med. De är döda, och jag måste prata om det. Varje gång jag pratar om det, tror jag att jag ska förstå det bättre. Varje gång jag nämner det, ska poletten vara närmare kanten, så att den en vacker dag ska ramla ner. Jag pratar för att förstå, för att bearbeta, för att inse. Men, om ingen annan förstår hur det kan vara möjligt, hur ska då jag (vi) göra det? Jag har aldrig varit med om det här förr (tacka fan för det!), så jag vet inte hur det ska vara. Jag tar en dag i taget och gör det på mitt sätt.

Jag tror jag sagt det förr, men jag tänker varje dag, att någon försöker sig på ett jävligt dåligt practical joke på mig och min familj. Det är INTE roligt. Mormor, farmor, morfar, farfar.. Ni kan komma fram nu, skämtet är över!

För övrigt har dagen varit fyllt av möten. Det har diskuterats och planerats. Det har förberetts och planerats lite till. Linda och jag var till Apoteket och bunkrade upp. Båda dras med halsont, huvudvärk, feber och sån dryg värk i hela kroppen. Vi åker på torsdag morgon till Frankrike och skulle gärna uppskatta om kropparna ville vara oss medgörliga tills dess. Lustigt det där, hur vi båda blev dåliga igår. "Har vi hånglat med varann i helgen, eller nåt?" undrade Linda när vi trötta och slitna begav oss mot stan. "Tror inte det" sa jag. Mitt kom som ett brev på posten efter att jag var ute och sprang igår. 10,5 kilometer. Den ni!! Rätt stolt över det, mindre stolt över resultatet.

Ja, då var det söndag igen. Jag mår rätt bra idag. Det har varit en bra helg. Jag har inte hunnit tänka, och det är bra. Det har varit bebis- och hundmys, det har varit frisörbesök, det har varit hästhoppning, grillning, utgång, leka hårfrisörska, flertalet promenader, dans, jobb, matlagning och mycket mer. Jag har hunnit med en hel del, kan man säga. Och nu säger ryggen sitt. Efter att ha spenderat tid i köket som resulterade i 13 matlådor och promenerat i 1,5 timme, efter en heldag på jobbet ståendes och gåendes, då känner man att man lever. Nu blir det en film. Sängen eller soffan, ännu inte bestämt.

Söndagsångest i all ära, men det känns rätt okej idag. Imorgon är det måndag, sen kommer veckan försvinna. På torsdag morgon bär det av till sydligare breddgrader, igen. Äventyren avlöser varandra. Livet stannar inte. Dagarna avlöser varandra, och fort går det.

Det sticker i ögonen lika mycket varje gång. Det sticker så pass, så att tårarna börjar rinna. Det sticker hårt och smärtsamt. Oåterkalleligt står det där. Nu är det svart på vitt. Det blir liksom extra sant, i och med att det offentliggörs. Nu konkurerar denna bild med nattens mardrömmar på näthinnan. Det enda jag ser och det enda jag tänker på är Du.

Anyone, håll mig hårt för jag skakar av all denna meningslöshet.

Det är när man vaknar av att sängkläderna dryper av svett, att kudden är dyngsur av panikartade tårar och har haft de värsta, verkligaste, hårresande, trovärdiga mardrömmar, man börjar förstå att det omedvetna är steget före. Jag försöker att inte ha denna dröm uppspelandes om och om igen på näthinnan. Jag försöker att inte vara rädd. Jag försöker tro att det här är mitt sätt att bearbeta. Det må vara hur omedvetet det vill, men bearbetningsprocessen har börjat. Jag blundar och tror. Blundar och tror hårt som fan. Det var bara en dröm. B e a r b e t a .


Jag sittar på texten och tänker "Vem i helvete försöker jag lura?".
Försöka går ju, men nej. Drömmen är det enda jag ser och jag är rädd. Jätterädd.

När någon som ligger mig så varmt om hjärtat kämpar för sina sista dagar, timmar, sekunder och andetag här hemma, njöt jag av sol och värme i ett främmande land. Jag tänker inte ångra, tveka, fundera, överanalysera. "What if?" Nej. Det finns inget sånt. Jag hade inte kunnat göra något, mer än att leva mitt liv. "Ha det så underbart ni kan, det hade farfar önskat" var det sista pappa sa när han ringde med sorgebeskedet. Said and done.

"Vakuum (latinsk stavning vacuum) är fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls."
källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Vakuum

Jag kan inte tro att det är sant ännu. Alla andra tre har jag sett döda. Inte du. Du har inte lämnat mig än. Inte i tanken, inte i hjärtat, inte i fysisk form. Jag måste nog gå till Rosengården för att se efter imorgon. Är det verkligen sant? Har den fjärde och sista av mina älskade mor- och farföräldrar lämnat oss och jordelivet? Ja, det sägs så. Den 29:e april tog min älskade farfar sitt sista andetag i tryggt sällskap av nära och kära. Dock inte sin käresta, hon gick före.

Jag ser dem framför mig. Alla fyra. De dricker kaffe, och skrattar. Farfar säger inte så mycket, det har han aldrig gjort, men det kommer värme ur hans kroppsspråk, ur hans ögon. Värme som räckte till oss alla och en var. Värme som vi bär med oss så länge vi lever.