shmerb

Klockan har inte hunnit bli så mycket, men tillräckligt för att jag ska hinna fundera. En hel del. Morgonens funderingar berör våra sätt att bemöta, vara, uttrycka och se på saker och ting.

"Nä, men jag bara sa det"
Hur många gånger använder man inte den frasen? Hur många gånger hör man inte den frasen?
Hur ofta är ens frasen befogad? Än mer intressant, hur ofta är det "jag bara sa" relevant att ens uttrycka?
Allt som oftast kommer "nä, men jag bara sa det" efter ett konstaterande eller en utläggning om något som man gärna vill påpeka, men som egentligen inte spelar någon roll i det stora hela men känns viktigt för den levererande personen. För mottagaren är sällan konstaterandet viktigt, snarare uppfattas det som en kränkning eller ett påhopp. Rätta mig om jag har fel. Det värsta är att sånt "jag bara sa" ofta kommer sent i en konversation eller när två kommunicerande parter har ont om tid. Ofta planeras den frasen in som det allra sista, som det sista ordet för att mottagande part inte ska ha en chans att säga något till sitt försvar.

Jag tänker att vi behöver börja fundera på vad vi säger, om det ens är relevant och när vi säger saker och ting. Jag tänker att det kan vara av värde att reflektera över vilket budskap vi sänder till mottagande person och hur detta påverkar den andra personen. Jag tänker att vi måste bli medvetna om att något vi "bara sa" faktiskt kan påverka en annan människas upplevelse av hela den situationen. Jag tänker att vi kanske inte måste vända om i dörren och säga till sambon att
- Och du förresten, jag plockade ur diskmaskinen igår kväll efter att du gått och lagt dig.
- Åh, det hade du inte behövt gjort. Jag glömde. Vi kunde gjort det tillsammans idag.
- Äh, det gick snabbt. Jag bara sa det.
och sen pipa iväg till jobb/skola/annat. Helt poänglöst, om du frågar mig. Förmodligen gick denna sambo hemifrån med ett litet stygn av dåligt samvete, som kanske påverkade humöret för hela den dagen. Istället för att säga "Ha en superhärlig dag idag!" och sen bege sig hemifrån. Bara för att exemplifiera.

Tanken spann vidare kring vad vi väljer att säga när vi inte har så mycket tid. Hur vi prioriterar våra ord och budskap när det finns begränsat utrymme. När jag var påväg hem från morgonens träningspass, hög på endorfiner, med ett leende på läpparna och känslan av att det här kommer bli världens bästa fredag får jag bevittna ett skrattretande möte. Längs trottoaren där jag går parkerar en bil, ut kliver ett par. På motsatt trottoar går en kvinna och ropar över till paret:
- God morgon!
- Nä, men hej! Det var längesen!
- Ja, åh vad jag hatar den här kylan!
och sen fortsätter hon mot jobb/skola/annat.

Ehm. Jaha, hej, kul att se dig också! Jotack, vi mår bra! Ha en bra dag, trevlig helg!

Summan av kardemumman: Kanske vi ska släppa tanken kring "me, myself and I" och titta upp, tänka om och göra vad vi kan för att bidra med en liten glimt av positivitet och ändrad tankebana? Jag tror att om vi släpper allt vi tänkt att säga "bara ändå" så blir både vårat eget och alla andras sinnen några gram lättare! Det är lättare sagt än gjort, det vet jag mer än väl. Men envis som jag är undrar jag, hur svårt kan det vara?

Trevlig helg hörrni! ;)