shmerb

Team work!
Lättare sagt än gjort, ibland. Somliga dagar är det väldigt lätt att vara jag. Det finns dagar då det ser väldigt lätt ut att vara du. Det finns däremot dagar då det är obeskrivligt svårt att vara vi. Varför vet jag inte, men jag vet att Jag var bara inte gjord för dessa dar..

I know who I want to take me home.

Ett vårtecken jag minns allra tydligast från när jag var liten var att få ta fram cykeln och börja cykla till skolan. Barmark, grus och cykel - då var det vår! Nu för tiden cyklar jag året om, till vardags. Racercykeln har däremot fått vila men i helgen var det dags att damma av Pärlan och ta en första tur! Barndomskänslan kom tillbaka och en simpel cykeltur gav mig världens frihetskänsla och lyckorus! Hoppet kom tillbaka, att det blir nog vår och sommar i år igen! Helt underbart!

Nu vågar jag påstå att utomhussäsongen är igång på riktigt. Jag avverkade, tillsammans med Pärlan, årets första längre runda á 7.5 mil idag under förmiddagen. Solen sken inte, det var inte särskilt varmt, det var blåsigt och jobbigt...men alldeles, alldeles underbart! Det är något visst med att susa fram på torra landsvägar och uppleva vind, dofter, fågelsång och allt annat som naturen och omgivningen har att erbjuda, där och då. Jag blir ett med cykeln och tillsammans har vi bara en tanke...framåt. På både gott och ont räcker det inte bara att vi tar oss framåt, helst ska det göras i en hyggligt hög fart, om vinnarskallen får bestämma. Jag har en bit kvar tills jag orkar trampa oss framåt i tillfredställande hög fart i såväl motvind som uppförsbacke men idag är jag nöjd och trött och glad. Gladast är jag över att vi hann hem före regnet!

3 mil i söndags, 7.5 mil idag. Totalt 10.5 mil med andra ord. Hittills. Jag har satt ett mål för de kommande veckorna/månaderna, mest för min egen skull. Innan slutet på maj ska jag ha 150 mil i benen. De 150 milen är egentligen ett delmål, allt för att förbereda mig inför vårens stora utmaning. Jag har anmält mig till Vänern Runt (http://www.vanernrunt.se/). "Ca 580 km fördelat på 3 dagar". Jorumensatte, det kan ju bli intressant. Ett par veckor innan det tänkte jag köra Hjälmaren Runt (http://www.orebrocyklisterna.se/?page=site.asp?ID=177). "153 km på fina vägar runt Hjälmaren". Jajamensan, fattas bara.

Dagens äventyr visade följande på pulsklockan:
Etapp 1 (Örebro - Odensbacken) : 27,1 km, snitt 28,1 km/tim
Etapp 2 (Odensbacken - Kumla) : 24,4 km, snitt 22,2 km/tim
Etapp 3 (Kumla - Örebro) : 23,9 km, snitt 24,8 km/tim
Totalt: 75,5 km
snitthastighet: 24,9 km/tim
maxhastighet: 45,2 km/tim
snittpuls: 151 bpm (73%)
maxpuls: 174 bpm (84%)
förbränning: 3011 kcal

Jag är lite tjurig över att det var sån förbenad motvind under 2:a etappen, då det gick låååångsamt och drog ner snitthastigheten ordentligt. Men, naturen är det sista man kan styra över och jag försökte trampa på så gott det gick!
Nu har jag slängt i mig lite lunch och ska ladda om för lite läkemedelsberäkning eftermiddagen ut. Inte så pjåkig onsdag, trots allt! :)


Ps. Risk att detta forum blir lite av en personlig träningsdagbok nu under de kommande månaderna.. men jag vill ju hålla koll på vad jag gör och hur det går! Tänkte att det är ett praktiskt ställe att skriva ner allt på, för min egen skull framför allt! Ds.

Dagen vi alla fruktat och längtat efter, på samma gång! Det råder uppsatshets och ångest bland Sjuksköterskeprogrammets T6:or på Örebro Universitet. Dead line för C-uppsats, dagens datum, 16.00. 4 utskrivna ex, vissa häftade, andra inte. Lämna i en mapp och ett fack eller personligen. Maila in en version utan referenslista för granskning. Lägga upp en version med referenslista för allmän beskådan. Det är många varianter att hålla reda på och det är mycket småfix som ska göras klart. Mailtrafiken går het mellan jess och shmerb denna förmiddag, må jag säga.

Hets och jäkt, med andra ord. Men, jag låter mig inte direkt påverkas. Jag äter lunch ur turkos matlåda och youtubar. Nostalgitrippen är ett faktum när jag hittar dessa klipp;
http://www.youtube.com/watch?v=F2SnDSst1Mw&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=VBBcDxoX_Po

Jag bara undrar, vart har dessa människor tagit vägen!?

Det är ont om tid, så jag kör en snabbgenomgång sen förväntar jag mig massvis med lösningar för det är ett stort problem som måste lösas snabbt!!

Om 10 minuter börjar ett program som jag vill se. Skräckblandad förtjusning och självplågeri varje torsdag kl. 21.55. Programmet går på kanal 5 och heter The River. Redan nu har jag gåshud. Läskigt värre. Paranormal activity möter Blair Witch Project. Jag vet inte varför jag vill titta, det bara är så. Men det är inte problemet.

Problemet kanske ni förstår om ni läser föregående inlägg. Sambo. Slovakien. Jag. Snöslaskigt Sverige. Med andra ord, liten och ensam i stor och läskig lägenhet.

VAD SKA JAG GÖRA!?
Tittar jag så får jag men för livet. Men jag vill ju titta. Men inte bli för alltid galen.

Jag förstår inte hur kroppen och knoppen fungerar! Tre år av studier berörande just kropp och knopp har inte givit något som helst resultat i syfte att förklara något som skapar huvudbry i den lilla blonda.. Oroväckande i sig, förvisso, MEN..

Denna tisdag befinner sig i något form av ingenmansland. Skojigt med Wikipedia förresten och definitionen av ingenmansland: "ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över". Vi har varken brukat eller kontrollerat denna dag. Vi har lämnat in uppsatsen för slutläsning och vet inte vad eller om vi ska ändra något. Vi är låsta, har ingen kontroll. Vi kan inte göra något. Vi har inget att göra.

Dagen har heller inte brukats eller kontrollerats i form av träning. Träna träna träna. Mycket sånt på senaste tiden. Jag tänkte för mig själv att tisdag, en gyllene dag att ta lite ledigt. Låta kroppen vila. Låta kroppen ingenting göra.

Inget att göra. Ingenting göra. Not my kind of cookie, hörrni! Jag håller på att lösas upp i sömmarna, tappa allt hår på huvudet, gå upp i små rosa atomer! Det som stör mig allra mest är dessvärre det faktum att när schemat är FULLSPÄCKAT till bristningsgränsen...då vill man inget hellre än att lägga sig på sofflocket och zappa mellan obetydliga tv-program och inte göra någonting. Att ingenting göra låter då som ljuv musik. Hur kan föreställningen och upplevelsen skilja sig åt till så milda grad? Kan någon berätta det för mig och helst även råda bot på obalansen mellan vision och verklighet kan jag nästan lova en utmärkelse i stil med Nobelpriset.

Skriv ner ditt förslag på ett vykort och skicka till mig.
Tack!