shmerb

Jag skulle kunna skriva en halvlång text om valet, om det faktum att SD äntrat riksdagen och så vidare. Det tänker jag dock inte göra. Dels för att jag är relativt oinsatt, dels för att jag är relativt splittrad, dels för jag dragit mitt strå till stacken och kan, från och med nu, endast sitta och titta på. Jag räknar med att våra högst satta politiker gör ett j*vla bra jobb, allra helst med tanke på den lön de får för sitt ansvar. Nu om någonsin är det upp till bevis.

Men jag kan väl säga såhär, angående min personliga åsikt om SD, och valet i allmänhet.. Att kränka en hårt arbetande partiledare, hela hans parti, hans anhängare och deras åsikter anser jag vara att strida mot demokratin i sig. Jag trodde demokrati betydde folkmakt. Jag trodde yttrandefrihet betydde att varje individ hade rätt att uttrycka sin åsikt. Jag trodde att vi i Sverige försökte eftersträva ömsesidig respekt och att samtliga, oavsett åsikt, kunde mötas som vuxna människor och visa respekt inför det faktum att vi alla tycker olika och har rätt att göra det.

Jag menar inte att jag står för SD's politik och åsikter. Men jag har samtidigt svårt att stå bakom något annat parti som vägrar uppföra sig som vuxna människor och faktiskt acceptera resultatet av en omröstning i det demokratiska Sverige, vilket innebär ökat inflytande för ett Sverigedemokratiskt parti. Valresultatet är som det är. Det är nu det verkliga arbetet börjar. Vill inte något av de etablerade partierna samarbeta med SD, fine. Men snacka inte så jäkla mycket skit, smutskasta inte, gör inte någon annan mindre bara för att höja sig själv.
A G E R A.

Allt detta smutskasteri och nedvärderande har påverkat mig negativt. Många partier har sjunkit i mina ögon under valrörelsens gång just på grund av detta. Jag kan ärligt erkänna att min röst föll på det parti jag tycker har bedrivit den schysstaste, den mest respektingivande och öppensinnade politiken samtidigt som de haft en oerhörd pondus. De har, enligt mig, lyckats hitta balansgången att driva sina åsikter stenhårt men samtidigt kunna föra en städad dialog med partier med motsatt åsikt. Jag kanske inte står bakom hela deras partiprogram, men jag står bakom deras sätt att bedriva politik.

Döm mig inte, snälla. Prata inte bakom min rygg. För hellre en dialog så att jag förstår hur du tänker och kanske du kan tänka dig att förstå, om inte annat i alla fall lyssna till, mina tankebanor. Inte bara mig, alla andra också.

Nog om det.

Nu skulle jag skriva något annat, men kom av mig lite. Kanske borde jag skriva om alltihopa, från början. Just eftersom jag inledde med att jag inte skulle skriva en halvlång text om valet och det faktum att SD äntrat riksdagen. Nu är det dock detta hela Sverige pratar om, så jag gör som alla andra och låter min halvlånga, rätt okunniga text på knapp hobbypolitisk nivå stå kvar.

Jag var länge en motståndare. Jag tillhörde inte den generationen, sa jag. Det är ingen som lägger någon som helst värdering i något så banalt, var min starka åsikt. Å andra sidan vet jag att det är många som lägger en stor värdering i detta och det är nog mest det som stör mig. Tidskrävande, onödigt, rent utsagt farligt på alla plan är vad det är. Jag hävdade att det var, för mig, för ytligt för att lägga sådan energi på något dyligt. Jag vet otroligt många som inte delar min åsikt, som anser att det är av oerhörd vikt och mer än gärna lägger ner sin dyrbara tid för att känna sig bekväma.

Vissa säger att det har med uppväxt att göra. Vilka värderingar och vanor man får med sig i bagaget. Jag säger inte det, eftersom jag och min bror är av fullkomligt annan åsikt än våra föräldrar. Vad det beror på vet man ännu inte.

Vad jag vet är dock att under den sommar som just passerat har jag, till viss del, ändrat åsikt. Eller ja, inte ändrat åsikt men visat en betydligt större öppenhet inför andra åsikter i frågan. Jag har försökt att ta till mig fördelar, metoder och tips för att kunna ändra mitt beteende. Jag har verkligen lagt ner själ och hjärta i frågan och VILJAT förändra, till vad alla lovade skulle vara det bättre.

Blod, svett och brännmärken senare ger jag upp.

Jag kan inte, jag vill inte och kommer aldrig mer stryka!
Och ni som sitter där och tycker att jag överdriver och vill uppmuntra med applåder och glada tillrop, ta detta faktum i övervägande innan ni yttrar så lite som ett andetag i frågan;
Det ligger nu 3 skrynkliga löpare på mitt(vårat) matbord. Tre chanser fick jag att få en sketen duk slät. Fail. Fail. Fail.

Tack och hej!