shmerb

Allt som sägs och görs bör övervägas noggrannt, annars får man snabbt äta upp det. Vi människor har en fantastisk förmåga att vända och vinkla allt precis som vi själva vill ha det. Vi finner även ett stort intresse av att sprida dessa vinklingar så mycket och så snabbt det bara går.

Naiv som jag är vägrar jag tro att folk gör sådant med elaka intensioner. Det må uppfattas elakt, men görs i syfte av egen vinning. Egoism ligger i människans natur, så ingen kan egentligen klandra någon annan för att sätta sig själv i det främsta rummet. Det finns dock mer eller mindre smidiga sätt att yttra sin egoism och det är när det görs mindre smidigt det uppfattas som elakt.

Jag känner mig just i detta nu utsatt för, vad jag anser vara, den relativt elaka versionen. Jag förstår till en viss del, en mycket liten del, vad det hela handlar om. Resten förstår jag inte alls. Det är jobbigt att inte veta vad man kan säga och inte säga, göra och inte göra samt vart jag själv står i situationen. Jag är oförsvarbar och sårbar, liksom den tredje part som egentligen har allt och ingenting med det här att göra.

Fuck, fuck, fuck. (som Therese hade sagt)

Ja, mina vänner.. Nu har jag tröttnat på mig själv när jag är trött, less, grinig och allmänt stingslig. Jag vet att det är många med mig. Igår fick jag kommentaren "Oj, vi trodde det skulle bli lite bättre efter du fått mat. Men du är verkligen skitsur fortfarande!" Less nice, allra helst då jag verkligen inte var skitsur, jag var bara trött.

Jag är fortfarande oerhört trött, fysiskt trött. Men jag är desto tröttare på att upplevas skitsur då jag inte är det!
Trötthet, nu ska jag mota in dig i en vrå igen för jag har inte tid med dig. Idag fyller Frida, my love, 20 år. Detta ska firas med underbara vänners goda sällskap! Det ska bli jättetrevligt, så nu ska jag iväg och göra mig i ordning. Jag vet inte vad jag ska ha på mig, men det löser sig!



Ps. Grattis Älskling! Ds.

Psst... För övrig börjar jag kunna andas igen. Kortisonet hjälper och doktorn ringde hem för att höra hur jag mådde idag. Jag kan dock inte sova, men det är ju inget nytt. Igår åkte jag Fritt fall, med Tilt. Jag är fortfarande i chock men rätt stolt..och det visar sig att jag blir kvar i Sandviken, trots allt (: Dsssss..

Hur lyckat är det att vara rastlös, full av tankar och funderingar, svårandad och kortisonfattig klockan två-halvtre på natten?
Jag kan inte andas, jag tror mig ha glömt ett barn inför morgondagen, jag förstår mig inte på vissa människor och saknar andra. Visst, fine. Jag kan väl överleva detta, men nu? Why nu? Varför inte imorgon på bussen, eller på eftermiddan när jag kommer hem? Varför just nu, när jag bara vill sova..

Mad, mad world.

DS.

är det värsta jag vet, näst efter det faktum att jag blir rastlös på tok för lätt.

Nu snackar vi inte bara 'krypa-ur-skinnet-efter-två-dagar-hemma-rastlöshet'. Vi snackar även en långsiktig rastlöshet som kommer ställa till det i framtiden för fröken H. Axelsson. Jag har en maxgräns på ungefär 1-1½ år innan jag blir galen. Bollnäs är ett tydligt exempel på detta. Jag har sett mönstret nu i efterhand, hur jag började må sämre så fort jag vant mig vid den nya staden, den nya skolan och min nya vardag. Jag vantrivdes. Jag vantrivdes inte med lägenheten, inte med vännerna, inte med skolan, men jag vantrivdes med det faktum att det nya hade blivit en vardag. Jag vantrivdes med att måndagen inte längre var något nytt utan det var bara en vanlig måndag, onsdagen bara en vanlig onsdag osv. Plugga, träna, äta, sova. Under dessa år hände heller inte något stort och revolutionerande i familjen eller runt omkring, varken gott eller ont. Det var ingenting som skakade om min värld, vilket gjorde mig skakis inombords.

För att vara lite motsägelsefull i hela kråksången blir jag även galen när jag inte har några som helst planer och rutiner. Jag fick reda på förra veckan att jag inte får något fortsatt vikariat i kyrkan. Detta innebär en oviss höst. En höst som känns på tok för gigantiskt nära, på tok för skrämmande och stressande. Jag vill bestämma mig nu, veta vad jag ska göra när jag slutar jobba den 1:a augusti. Samtidigt som jag vet att jag behöver spontanitet för att bota rastlösheten. Motsägelsefullt värre? Jag vet. Förvirrande? Skojar du. Ingen är nog mer förvirrad än jag.
Nu har jag dock börjat kasta ut diverse trådar för att lösa hela höst-frågan. Nu sitter jag dock som på nålar och vill få besked nu, helst nyss, fastän jag vet att det inte är något jag bör förhasta.

Det löser sig! Vart tog det vägen? Det brukade vara vårt motto. Det är vårt motto, för det har aldrig slagit fel. Kan någon återinföra Det löser sig! i mitt liv?
Fuck. Kan det inte bara lösa sig nu med detsamma? Jag orkar inte vänta på lösningen, jag vill ha den i min hand innan problemet uppstått.

För att allt det här ska funka, för att jag ska vara nöjd med tillvaron, skulle jag vara mycket tacksam om alla kunde bestämma sig samtidigt som jag. Jag vill inte vänta på några svar. Jag vill inte undra över när, var, hur. Jag vill inte längta och vänta. Jag vill inte spela några spel och verka mystiskt mystisk. Jag är så uppenbar som uppenbar kan vara, tycker jag, för allt finns ju i mitt huvud.

För övrigt blir jag fortfarande lika arg som jag alltid blivit när folk säger att dom ska ringa och inte gör det.
Arg blir jag också på mig själv när jag lever mitt liv beroende på andras val och görande,
apropå ingenting.

Ja, midsommar var något utöver det vanliga, för en gångs skull! God mat och trevligheter i underbara vänners sällskap.
Perfekt, helt enkelt.

Det hela följdes av en underbar lördag. Sommarens första mini-roadtrip till Stockholm och SATC-premiären tillsammans med Rebecca. Ur-mysigt.

Nu sägs det att jag har lunginflammation. Jag vägrar tror det. Planen är att tänka mig fri från dessa misstankar.

Miniorläger mån-ons, Sthlmstripp tors sen är jag faktist ledig i nästan en vecka. Det är galet!

Det var en snabb uppdatering i vad som händer i mitt liv.
Nu ska jag återgå till släktträffen som äger rum på vår altan.


 Tur att några gick in för det.

Jag har förmodligen aldrig varit så stressad, så hungrig och
(om jag skulle känna efter) så trött, ever.
Klockan har inte ens hunnit slå 06.00. Det är galet.
Nu måste jag göra pastasallad, och packa klart, och fixa med det, och hämta det..och ABSOLUT inte glömma det!

Springer vidare, åter onsdag. Håll en tumme för bra väder för oss 85 st Sandvikare på äventyr.

Så långt som det är är så långt som det går
Du blir till ett sår av timmar och år

Mer vilse än nånsin genom junis snår
Det är sent och vått och längtan är svår

Kanske är det dom män jag aldrig borde mött
som lovade sött men bara gjorde mej trött
Som gör att jag känner att jag inte är
den som jag trodde jag var

Så långt som det är är så långt som det var
En himmel och ett hav mer än vad jag klarar av

Kanske är jag förvirrad, berusad och sjuk
men jag har aldrig kännt mig så ensam som nu

Jag vandrar i ett sommarregn
Ett regn som svalkar sanningen
Ett regn som sköljer dumheten
som vandrar i ett sommarregn

Ja, nog regnar det allt.

Här befinner jag mig nu, ca 90 mil ifrån allt som annars benämns som "hemma". Screw it.
"Home is where your heart is."
5 dagar innanför skinnet på mamma, pappa och älskade, saknade storebror. Compact living. Close, closer, closest. Thats what we are. Mitt tålamod är inte det bästa alla gånger, inte heller mitt humör. Men innerst inne är det så jag vill ha det, för alltid, jämt, hela tiden. Jag älskar det. Dock har jag insett att man måste, i praktiken, i fysisk form, ge upp det man älskar för att få ut det ultimata av det när det väl inträffar.

Kvalitetstid. Jag läste om det här nyligen. Eller kanske sas det på föreläsningen jag var på? Jag ska låta det vara osagt.. Hur som helst, poängen var det att kvalitetstid var lika mycket bullshit. Man behöver tid. Man behöver närhet, så mycket som möjligt. En familj behöver tid. Visst, de första dagarna (Ja, alla dagar på sitt sätt) när man inte setts på länge och bara pratar och pratar och pratar och umgås och skrattar tillsammans. DET, mina vänner, är vad som kallas kvalitetstid. Det är dock den här tiden, när jag sitter i Andreas sovrum och har kollat 4 avsnitt Sex and the City, mamma varit ute och cyklat runt själv, pappa och Andreas antingen kollat på fotboll eller sovit i soffan.. Det är lika mycket kvalitet på den tiden för vi vet att vi är nära varandra, även i fysisk form. Att ha sådan mindre koncentrerad kvalitetstid i större kvantitet, DET mina vänner, kallas kvantitetstid. Missförstå mig inte, för det finns inget så underbart som kvalitetstiden jag beskrev.. Men självständig som jag är, värdesätter jag nästan kvantitetstiden mer. Dock finns det ju nackdelar med allt..

Mycket vill ha mer.. Och imorgon åker vi hem.