shmerb

Kompositionen av det önskade livet är ytterst individuellt. Bilden av det perfekta livet varierar lika mycket som det finns olika individer, som det finns dagar på året, som antalet år som levs. Vad jag anser vara "perfekt" idag, kanske jag upplever otillräckligt imorgon. Och vad jag önskade mig här om veckan, kanske jag kommit till insikt att jag klarar mig lika bra utan, idag. Men det finns ett par saker som, enligt mig, är grundläggande. Omger man sig med värme och kärlek, likväl som målet för var dag bör vara att avge precis lika mycket värme, om inte mer, till de som finns omkring har man kommit en god bit på väg. Spenderar man tid med något man trivs med och håller sig sysselsatt med stimulerande aktiviteter som lockar fram endorfiner och skratt är man snart där.

Allt detta blandat med insikten att det blir vardag så småningom, att livet i all sin prakt även innehåller motgångar av olika slag, vissa mer lättöverkomliga än andra. Acceptansen att andra kommer fatta spännande beslut som lockar och drar men som inte är genomförbart för dig här och nu, att man som människa (förälder, studerande, vän, personal etc etc) har vissa förpliktelser och att andra människor är beroende av just Dig, på ett eller annat sätt. Men att dessa förpliktelser inte får bli måsten och krav. Att hitta en balans mellan vardag och äventyr (om man nu ska sätta dessa i motsatsförhållande till varandra), att inse det lika stora värdet mellan bungyjump på Nya Zeeland och en tvättstugekväll en regnig tisdag i november. Att hitta ro i här och nu och kanske sänka kraven på livet, utan att tappa livsgnistan och upptäckarglöden. Så länge man gör allt med kärlek och glädje, tror jag att det perfekta livet kan upplevas i varje människas liv, varje dag.

Som många kanske förstått är jag väldigt nöjd med livet just nu. Jag känner hur det genomsyrar det mesta jag säger, skriver, gör och är. Örebro är fantastiskt. Utbildningen är helt rätt. Jag lär mig så mycket nytt varje dag och det eggar kunskapstörstandet. Jag får saker gjorda och har (oftast) tid över till mycket annat. Jag mår bra. Jag har mycket att se fram emot på både kort och lång sikt. Men mest av allt är jag så nöjd och tacksam över alla fantastiska människor runt omkring. Vänner, familj, nära, långt bort, kända, okända. Det finns så många som förgyller varje dag, som gör vardagen till ett äventyr och tvärt om.
Och så finns ju Du*

Dagarna kommer och går på det nya året och än så länge håller jag mitt "löfte". Tillfällig andnöd. Jag tappar andan. En stund. Varje dag. Flera gånger vissa dagar.

Att jag har astma, och att jag provat tvätta min Bricanyl i tvättmaskinen så den inte längre fungerar och inte har pengar nog att köpa ut en ny, förklarar andnöden till viss del.

Att jag lär mig mycket om andning och andra delar av kroppen i skolan och kommer till insikt dagligen vilken förunderlig apparat var och en av oss besitter, facinerar mig oerhört och förklarar delar av andnöden det med.

Att temperaturen i vår lägenhet börjar sjunka under vad som anses vara acceptabla levnadsförhållanden och kylan ilar genom kroppen, förklarar andnöden ytterligare.

Att jag åter igen fått kontakt med det hjärta jag trodde frusit till is, är ytterligare en förklaring till den tillfälliga, återkommande andnöd jag både strävar och längtar efter.

Att jag påminns dagligen av astma, ny kunskap, kyla och hjärta att jag lever, här och nu, i Örebro, idag, med fantastiska människor omkring mig är nog den vanligast förekommande orsaken till att jag tappar andan. Lite till, en liten stund, varje dag.

De första dagarna av det nya året har verkligen hållt måttet. Jag har tappat andan, varje dag. Har det inte varit kylan, så har det varit värmen. Har det inte varit närheten, så har det varit distansen. Har det inte varit drömmen, så har det varit verkligheten. Men varje dag har orsaken till mållöshet och häpnad varit livet självt och tacksamheten är enorm.

Till mamma

Marie Fredriksson - Där du andas
Ledmotivet till Arn

"Det är första dagen på ett nytt år och resten av livet. Sky's the limit, baby"

Sky's the limit och jag vill verkligen tro att 2010 kommer ta mig med storm! Att jag sitter här om ett år och tänker "Shit!". Men jag tror för att jag ska kunna komma dit måste jag ta en dag i taget. Tappa andan, lite varje dag. Då kommer summan av kardemumman bli "Shit!". Med start idag.

Jag har tappat andan idag redan. Flera gånger om, då denna låt gått på repeat. Jag vet inte vad det är, men det är någonting. Och detta någonting får mig att tappa andan. Igen och igen och igen.