Oj.
Jag vet inte om andra är lika trögfattade som jag, eller om det helt enkelt är svårt att förstå. Idag, igen, uppstod följande dialog efter diverse småprat:
- Farfar dog förra veckan.
- Oj, jag beklagar. Men... var det ingen annan som dog nyligen?
- Jo, alla fyra mor-/farföräldrar har dött de senaste 14 månaderna.
- Oj, allihopa?
- Ja, alla fyra.
- Oj.
Samma sak, säkert tre-fyra gånger om dagen. Ni förstår att det alltså inte är något jag sticker under stolen med. De är döda, och jag måste prata om det. Varje gång jag pratar om det, tror jag att jag ska förstå det bättre. Varje gång jag nämner det, ska poletten vara närmare kanten, så att den en vacker dag ska ramla ner. Jag pratar för att förstå, för att bearbeta, för att inse. Men, om ingen annan förstår hur det kan vara möjligt, hur ska då jag (vi) göra det? Jag har aldrig varit med om det här förr (tacka fan för det!), så jag vet inte hur det ska vara. Jag tar en dag i taget och gör det på mitt sätt.
Jag tror jag sagt det förr, men jag tänker varje dag, att någon försöker sig på ett jävligt dåligt practical joke på mig och min familj. Det är INTE roligt. Mormor, farmor, morfar, farfar.. Ni kan komma fram nu, skämtet är över!
För övrigt har dagen varit fyllt av möten. Det har diskuterats och planerats. Det har förberetts och planerats lite till. Linda och jag var till Apoteket och bunkrade upp. Båda dras med halsont, huvudvärk, feber och sån dryg värk i hela kroppen. Vi åker på torsdag morgon till Frankrike och skulle gärna uppskatta om kropparna ville vara oss medgörliga tills dess. Lustigt det där, hur vi båda blev dåliga igår. "Har vi hånglat med varann i helgen, eller nåt?" undrade Linda när vi trötta och slitna begav oss mot stan. "Tror inte det" sa jag. Mitt kom som ett brev på posten efter att jag var ute och sprang igår. 10,5 kilometer. Den ni!! Rätt stolt över det, mindre stolt över resultatet.
- Farfar dog förra veckan.
- Oj, jag beklagar. Men... var det ingen annan som dog nyligen?
- Jo, alla fyra mor-/farföräldrar har dött de senaste 14 månaderna.
- Oj, allihopa?
- Ja, alla fyra.
- Oj.
Samma sak, säkert tre-fyra gånger om dagen. Ni förstår att det alltså inte är något jag sticker under stolen med. De är döda, och jag måste prata om det. Varje gång jag pratar om det, tror jag att jag ska förstå det bättre. Varje gång jag nämner det, ska poletten vara närmare kanten, så att den en vacker dag ska ramla ner. Jag pratar för att förstå, för att bearbeta, för att inse. Men, om ingen annan förstår hur det kan vara möjligt, hur ska då jag (vi) göra det? Jag har aldrig varit med om det här förr (tacka fan för det!), så jag vet inte hur det ska vara. Jag tar en dag i taget och gör det på mitt sätt.
Jag tror jag sagt det förr, men jag tänker varje dag, att någon försöker sig på ett jävligt dåligt practical joke på mig och min familj. Det är INTE roligt. Mormor, farmor, morfar, farfar.. Ni kan komma fram nu, skämtet är över!
För övrigt har dagen varit fyllt av möten. Det har diskuterats och planerats. Det har förberetts och planerats lite till. Linda och jag var till Apoteket och bunkrade upp. Båda dras med halsont, huvudvärk, feber och sån dryg värk i hela kroppen. Vi åker på torsdag morgon till Frankrike och skulle gärna uppskatta om kropparna ville vara oss medgörliga tills dess. Lustigt det där, hur vi båda blev dåliga igår. "Har vi hånglat med varann i helgen, eller nåt?" undrade Linda när vi trötta och slitna begav oss mot stan. "Tror inte det" sa jag. Mitt kom som ett brev på posten efter att jag var ute och sprang igår. 10,5 kilometer. Den ni!! Rätt stolt över det, mindre stolt över resultatet.
Kommentarer
Trackback
