shmerb

är det värsta jag vet, näst efter det faktum att jag blir rastlös på tok för lätt.

Nu snackar vi inte bara 'krypa-ur-skinnet-efter-två-dagar-hemma-rastlöshet'. Vi snackar även en långsiktig rastlöshet som kommer ställa till det i framtiden för fröken H. Axelsson. Jag har en maxgräns på ungefär 1-1½ år innan jag blir galen. Bollnäs är ett tydligt exempel på detta. Jag har sett mönstret nu i efterhand, hur jag började må sämre så fort jag vant mig vid den nya staden, den nya skolan och min nya vardag. Jag vantrivdes. Jag vantrivdes inte med lägenheten, inte med vännerna, inte med skolan, men jag vantrivdes med det faktum att det nya hade blivit en vardag. Jag vantrivdes med att måndagen inte längre var något nytt utan det var bara en vanlig måndag, onsdagen bara en vanlig onsdag osv. Plugga, träna, äta, sova. Under dessa år hände heller inte något stort och revolutionerande i familjen eller runt omkring, varken gott eller ont. Det var ingenting som skakade om min värld, vilket gjorde mig skakis inombords.

För att vara lite motsägelsefull i hela kråksången blir jag även galen när jag inte har några som helst planer och rutiner. Jag fick reda på förra veckan att jag inte får något fortsatt vikariat i kyrkan. Detta innebär en oviss höst. En höst som känns på tok för gigantiskt nära, på tok för skrämmande och stressande. Jag vill bestämma mig nu, veta vad jag ska göra när jag slutar jobba den 1:a augusti. Samtidigt som jag vet att jag behöver spontanitet för att bota rastlösheten. Motsägelsefullt värre? Jag vet. Förvirrande? Skojar du. Ingen är nog mer förvirrad än jag.
Nu har jag dock börjat kasta ut diverse trådar för att lösa hela höst-frågan. Nu sitter jag dock som på nålar och vill få besked nu, helst nyss, fastän jag vet att det inte är något jag bör förhasta.

Det löser sig! Vart tog det vägen? Det brukade vara vårt motto. Det är vårt motto, för det har aldrig slagit fel. Kan någon återinföra Det löser sig! i mitt liv?
Fuck. Kan det inte bara lösa sig nu med detsamma? Jag orkar inte vänta på lösningen, jag vill ha den i min hand innan problemet uppstått.

För att allt det här ska funka, för att jag ska vara nöjd med tillvaron, skulle jag vara mycket tacksam om alla kunde bestämma sig samtidigt som jag. Jag vill inte vänta på några svar. Jag vill inte undra över när, var, hur. Jag vill inte längta och vänta. Jag vill inte spela några spel och verka mystiskt mystisk. Jag är så uppenbar som uppenbar kan vara, tycker jag, för allt finns ju i mitt huvud.

För övrigt blir jag fortfarande lika arg som jag alltid blivit när folk säger att dom ska ringa och inte gör det.
Arg blir jag också på mig själv när jag lever mitt liv beroende på andras val och görande,
apropå ingenting.