Om tiden..

..och hur väldigt fort den går, sett i det stora perspektivet. Och hur otroligt långsam den kan vara sett i liten skala.

De senaste veckorna har jag tänkt på bloggen. Jag har tänkt på underlag och ämnen att blogga om. Jag har tänkt kring och på dessa frågor mer än jag hade gjort annars. Jag har tänkt på min egen synpunkt i frågan, om andra åsikter, om hur det kan vridas och vändas på och hur det kan sättas i förhållande till något annat. Många av dessa ämnen har kommit direkt ur det vardagliga livet, många frågor har väckts i Paulo Coehlo's Segraren står ensam, som jag läser för tillfället. Kloka funderingar och frågeställningar omger mig varje dag och tack vare att den här bloggen faktiskt existerar och har ett värde för mig, får det mig att fundera lite extra, lite djupare, från ytterligare en synvinkel. Det är jag tacksam för, för jag värdesätter eftertanke väldigt högt. Det berikar.

Jag känner fortfarande att vissa av dessa områden måste behandlas i ord. Jag måste få skriva ner tankarna och åsikterna i frågan. Jag måste få ytterligare en dimension, att se det svart på vitt. Jag måste få formulera mig, för det händer något magiskt i omvandligen mellan tanke och ett nedsrivet ord.

Det kommer dock inte ske under de närmsta veckorna, till min egen stora förfäran. Jag bär med mig dessa funderingar ett tag till, till en annan kontinent. Detta för att tiden inte räcker till, just nu. Idag är tiden knapp, fastän tiden fram till den här dagen/helgen har verkat vara en evighet. Imorgon sätter sig jag och min bror på flyget till Vancouver. "Vi ska på OS i Vancouver 2010" sa vi, mycket bestämt, för många långa månder sedan. Jag är inte helt 100 på när vi bokade resan, men det var någon gång under våren, april - maj, förra året. 10 månader av planering, fundering och nedräkning. 10 månader som har känts som en evighet, men ändå inte. Det har hänt otroligt mycket under dessa 10 månader så dagar och veckor har susat förbi. Men när jag tänker tillbaka på dagen då vi bokade flygbiljetterna, då känns det som en oändlighet sedan. Nu är snart dagen här och det känns ännu ganska overkligt.

Dagen är också här då det var dags att vakna kallsvettig och gråtandes vid 6-tiden imorse, för att inse att just i denna stund för två år sedan klev jag in i mormors rum av helt andra orsaker än att få veta att hon just tagit sitt sista andetag. Den dagen minns jag som den var igår, och alla andra dagar sedan dess. Så känns det, för det känns så otroligt nära och starkt och djupt och..jag vet inte vad. Jag vet bara att två år är en otroligt lång tid, men det har inte sjunkit in djupare, det är inte lättare att acceptera och saknaden är definitivt inte mindre, för det.

I och med detta ger jag alltså mig själv tillåtelse att skjuta på de där inläggen jag viljat skriva tills jag återigen har tiden på min sida. Vi blir borta i tre veckor, som i det stora hela, kommer gå så fort, så fort..så man inte hinner sakna ihjäl sig. Samtidigt som jag önskar att jag hinner landa i att jag faktiskt hittat tillbaka, drygt två år senare, och hinner uppleva och visa Andreas allt jag vill!

Nu ska jag ta till vara på det som är kvar av den här dagen. På med springskorna och lokalisera mig lite i Malmö. Dvs, göra lite research, så jag inte är fullkomligt vilse i pannkakan när jag ska iväg och uträtta diverse ärenden sen.

Kanske uppdateras det med lite bilder från andra sidan det stora blå under resans lopp, kanske inte. Kanske blir detta sista uppdateringen innan vi är åter på svensk mark, kanske inte. Den som lever får se!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0