shmerb

Det känns som om rubriken "Den vinner som är trägen.." hade passat även idag. Första längdskidsturen på minst 5 år är nu avklarad. Det var  j o b b i g t . Grejen var den att det var lika jobbigt psykiskt som fysiskt. Att göra något man gjort förut, men ändå inte kunna..det är lite för mycket för en Caroline. Jag slirade och vinglade och ramlade och halkade. Balansen lyste med sin frånvaro, men det gjorde inte vurporna! GAH, jag blev galen! Jag stakade och stakade, men pappa gav mig goda råd att variera med såkallad "diagonal åkning". Yeah, right. Kordinationsproblemen blev ett faktum, så det var bara att fortsätta trötta ut de arma armarna. Ju tröttare jag blev, desto lättare ramlade jag. Att det var bäcksvart och vi åkte med varsin skakande pannlampa, glasögonlös, var heller inte till min fördel. Jag ser som en kratta och fenomenet höger stav på eller mellan höger skida uppstod allt som oftast, och orsakade lika ofta plattfall.

Envis som jag är vägrar jag dock vara såhär dåligt på någonting. Som det ser ut nu är söndag nästa inplanerade skiddag. Om träningsvärken är överkomlig då, det vill säga. Nu jäklar! Jag lär aldrig bli någon Charlotte Kalla, men bättre än sämst ska till och med jag kunna bli..

Fortsättning följer.