shmerb

Det har varit en underlig dag. Underlig men bra, tror jag. Hjärtat sprang ikapp mig påväg hem från mamma och pappa nu ikväll. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men ibland kan det vara skönt att känna att man lever. Även om känslan som bekräftar existensen inte alltid är bra. Äh, jag vet inte vad jag pratar om, jag vet inte vad jag känner, men jag vet att jag känner Något och det får vara det bra som kommer ur det hela. Men jag kommer nog aldrig riktigt kunna släppa taget, även om hjärnan värker, hjärtat värker..

Jag kände formen av din rygg, jag kände att du låg på min arm.
Du sov så stilla tunn och trygg, din andning mjuk och varm.
Och det var allt en vacker dröm, ingenting i den är sann.
Jag vaknar med ett ryck när jag förstår att vi är ifrån varann.

Jag vaknar alltid varje natt, samma syn varenda gång.
En verklighet i grått och svart ända bort till vår balkong.
Och ingenting är lika tyst som en ljudlös telefon.
Jag vaknar med ett ryck när jag förstår att du är långt ifrån.