Yesterday
all my troubles seemed so far away, now it looks as though they're here to stay.
Oh, I believe in yesterday.
Suddenly, I'm not half the girl I used to be, there's a shadow hanging over me.
Oh, yesterday came suddenly.
Why they had to go I don't know, they wouldn't say.
I said something wrong, now I long for yesterday.
Yesterday, love was such an easy game to play, now I need a place to hide away.
Oh, I believe in yesterday.
Oh, I believe in yesterday.
Suddenly, I'm not half the girl I used to be, there's a shadow hanging over me.
Oh, yesterday came suddenly.
Why they had to go I don't know, they wouldn't say.
I said something wrong, now I long for yesterday.
Yesterday, love was such an easy game to play, now I need a place to hide away.
Oh, I believe in yesterday.
Jag spelade den låten på morfars begravning.
21:a augusti kom verkligen plötsligt. Jag har fortfarande inte förstått det. Jag har fortfarande inte tagit in att han lämnade oss när vi satt där vid hans sida. Jag har fortfarande inte förstått hur mycket jag fått, fastän vi missat många år.
Jag har en annan låt som påminner mig om honom.
Vi kanske aldrig ses igen. Vem vet vad som ska hända sen?
Tack för allt fint du gav mig, jag fick ju solen av dig.
Och tack för den kärlek som du gav.
Jag ångrar mig inte en sekund.
Jag minns med glädje varje stund du fick mig att våga le, och att ge.
Jag har vartenda minne kvar, och fastän det är allt jag har fann jag lyckan för en stund.
Jag ångrar mig inte en sekund.
Tack för allt fint du gav mig, jag fick ju solen av dig.
Och tack för den kärlek som du gav.
Jag ångrar mig inte en sekund.
Jag minns med glädje varje stund du fick mig att våga le, och att ge.
Jag har vartenda minne kvar, och fastän det är allt jag har fann jag lyckan för en stund.
Jag ångrar mig inte en sekund.
Sen hittade jag något jag skrivit 31/3 -05.
Oerhört personligt och smärtsamt och enkelt,
om frustrationen, hjälplösheten och ilskan över vad som hände min guldtant.
(oredigerat)
"Once I held everything in my hands.
Then, I didn’t know how vulnerable it was.
But now, when it’s slippering through my fingers,
I’ve realized that I can’t live without it.
I don’t know what to do. I feel so lost, helpless.
Maybe because there’s nothing I can do,
just stand beside and watch when everything that matters
is slippering through my fingers.."
--------
"I’m losing you, slowly but safe.
All these small changes. It hurts so much everytime, but I can handle it so long.
I still have you around.
But just the thought of losing you forever.. "
----------
"My love, what’s happening to you?
Where are you going? I can see you dissapear, even if you don’t want to.
It’s like you’re kidnapped from your own life.
It’s so unfair. Don’t leave me here.. I need you."
---------
"Why? Can someone please tell me why?
Why you? You’re not worth it.
Not someone else either, but especially not you. "
Then, I didn’t know how vulnerable it was.
But now, when it’s slippering through my fingers,
I’ve realized that I can’t live without it.
I don’t know what to do. I feel so lost, helpless.
Maybe because there’s nothing I can do,
just stand beside and watch when everything that matters
is slippering through my fingers.."
--------
"I’m losing you, slowly but safe.
All these small changes. It hurts so much everytime, but I can handle it so long.
I still have you around.
But just the thought of losing you forever.. "
----------
"My love, what’s happening to you?
Where are you going? I can see you dissapear, even if you don’t want to.
It’s like you’re kidnapped from your own life.
It’s so unfair. Don’t leave me here.. I need you."
---------
"Why? Can someone please tell me why?
Why you? You’re not worth it.
Not someone else either, but especially not you. "
Vad det gäller farmor skrevs aldrig någonting.
Det spelades, inte på begravning, men på urnnedsättning.
Det talades dock. Jag kommer aldrig, och då menar jag aldrig, glömma telefonsamtalet en omänskligt tidig vardagsmorgon i Kanada. Jag ringde hem till Nedre Vägen 23 och möttes av någon som inte kunde prata på 5 minuter. 5 minuter av glädjetårar, sedan ett samtal som grundades på förvåningen, och lyckan, över att jag spenderade mina dyrbara minutrar på ett samtal hem till farmor och farfar. För mig var det självklart. Jag hade åkt när läget fortfarande var stabilt. Väl där förstod jag inte, väl hemma ville jag inte förstå. Sen gick det fort. De två månaderna hemma minns jag inte så väl, men jag minns allt innan sjukdomen, jag minns småsaker ur barndomen och vardagen, och jag minns det telefonsamtalet.
Och det är allt jag vill. Jag vill minnas. Jag är så rädd för att glömma.
Men jag vill inte sakna så hemskt. Det gör ont, och jag orkar inte.
Idag har jag inte orkat någonting. Jag har inte gjort 1/100 knop på hela dagen.
Oerhört ångestframkallande, kan jag säga. Jag har massor jag skulle behöva göra, men orken har inte funnits där.
Soffan har varit min borg idag.
Hade en toppenhelg i Karlstad tillsammans med två kollegor. Vi besökte Barnens Katedral som var ett fantastiskt koncept, oerhört inspirerande och tänkvärt. Kunde klarat mig utan "resefebern" som håller i sig än idag, men sånt är väl livet. Till slut måste kropen säga ifrån. Först höften, och nu är immunförsvaret på -7. Hoppas att halsont, feber och allmän värk i hela kroppen ger med sig inom kort. Fullt upp i veckan, massor med plugg som ska göras, sen konfirmationsläger fre-sön. Sen drar en ny höstlovsvecka igång. Time flies!
Och till er som tänker "Åh.. Inte "ältandet" av mormor/farmor/morfar...igen!"
Så tänker jag med, oftast.
Men det måste ut! Ut ur systemet. Ut ur huvudet. Ut ur klumpen i magen. Den svarta klumpen, den svarta stenen som har beslagtagit stor plats i magen måste slås sönder. Kvar får bara kristallen av erfarenhet och vackra minnen vara. Just nu finns den runt min handled för att påminna mig om att den en dag kommer förflytta sig till magutrymmet. Bara jag får ventilera så länge jag behöver, kommer kristallen snart börja sprida värme inifrån. Jag vet det.
Ps. I love you..
Kommentarer
Trackback
