175%
Ja, det är tröttsamt att leva ut 175% av sin 100%iga kapacitet. Det är jobb och plugg och åter jobb. Jag hetsar mellan gårdarna i ur och skur. Jag är på möten och hoppar in här och där och överallt. I måndags vikarierade jag i barnkören. Ni som känner mig vet att det säger allt.
Men vet ni?
Idag var jag med och räddade ett liv. På riktigt.
En kvinna fick (vad alla förmodar (alla=ambulanspersonalen)) en stroke när jag och Annica, av en ren slump, genade genom ICA påväg till Sandvikenhus. När vi passerade kassorna ser vi denna kvinna falla handlöst bakåt med skymtande ögonvitor. Hon slår i stengolvet och kassörskan skriker på hjälp i ren panik! Vi är först fram och det är skrämmande hur paralyserad och hjälplös man blir. Till slut tar vi tag i saken och lägger den krampande kvinnan i framstupa-sidoläge med hjälp av en annan förbipasserande. Då ser vi blodpölen i stil med alla fejkade, extra tilltagna, i tv under huvudet. Kvinnan i frågan andas inte vid det här laget och hon börjar bli mer och mer blå. Hon rasslade och drog en djuuuup suck, obehagligt likt "sista" andetaget. På alla möjliga vis, genom att försöka få tungan till rätta, lätta dunk i ryggen och andra små tips från ambulanspersonalen, via telefon, försöker vi få igång andningen och lyckas tillslut. Hon piggnar till något, ser upp, håller min hand stenhårt och viskar "Vad händer?". Vi försöker lugna henne genom att säga att hjälp är påväg, och ambulansen kom faktist överraskande fort.
Jag kan inte sluta tänka på henne och gruvar mig för vad drömmarna ska komma med inatt. Dock måste man väl klämma in ett käckt "Slutet gott, allting gott!", även om det gör lite ont i mig när hon åkte iväg alldeles ensam och rädd till sjukhuset.
Tack och hej, från en av dagens Vardags-hjältar. En slagen sådan.
Godnatt.
Men vet ni?
Idag var jag med och räddade ett liv. På riktigt.
En kvinna fick (vad alla förmodar (alla=ambulanspersonalen)) en stroke när jag och Annica, av en ren slump, genade genom ICA påväg till Sandvikenhus. När vi passerade kassorna ser vi denna kvinna falla handlöst bakåt med skymtande ögonvitor. Hon slår i stengolvet och kassörskan skriker på hjälp i ren panik! Vi är först fram och det är skrämmande hur paralyserad och hjälplös man blir. Till slut tar vi tag i saken och lägger den krampande kvinnan i framstupa-sidoläge med hjälp av en annan förbipasserande. Då ser vi blodpölen i stil med alla fejkade, extra tilltagna, i tv under huvudet. Kvinnan i frågan andas inte vid det här laget och hon börjar bli mer och mer blå. Hon rasslade och drog en djuuuup suck, obehagligt likt "sista" andetaget. På alla möjliga vis, genom att försöka få tungan till rätta, lätta dunk i ryggen och andra små tips från ambulanspersonalen, via telefon, försöker vi få igång andningen och lyckas tillslut. Hon piggnar till något, ser upp, håller min hand stenhårt och viskar "Vad händer?". Vi försöker lugna henne genom att säga att hjälp är påväg, och ambulansen kom faktist överraskande fort.
Jag kan inte sluta tänka på henne och gruvar mig för vad drömmarna ska komma med inatt. Dock måste man väl klämma in ett käckt "Slutet gott, allting gott!", även om det gör lite ont i mig när hon åkte iväg alldeles ensam och rädd till sjukhuset.
Tack och hej, från en av dagens Vardags-hjältar. En slagen sådan.
Godnatt.
Kommentarer
Postat av: KB
Du är fantastisk du! Och sluta jobba ihjäl dig, det är ingen annan som kommer be dig jobba mindre, så det får du ta tag i själv! :)
Postat av: Frida
Caroline, barnkören? Hur kommer detta sig egentligen? Måste hålla med Rebecca där lite du. Men vardags-hjälte big time är du minsann. Saknar dig även big time, det vet du.
Trackback
