shmerb

Det är sällan jag är missnöjd med tomhet, tystnad och ensamhet.. men just ikväll, när jag skramlade innanför dörren för en halvtimme sedan, så var min största önskan att någon skulle vara här och möta mig med ett "Hej!"
Konstigt det där, hur det kan variera, för i åtta fall av tio är det som sagt inte ett problem, snarare tvärt om. Det är många mornar jag vaknar och är glad över att jag slipper prata med någon, det är ofta jag gläds över det faktum att ingen säger åt mig att göra si eller så. Det är, för det mesta, en lättnad att bara ha mig själv att ta hänsyn till i mitt eget hem, min borg. But.. (there's always a but..) "många mornar", "ofta", "för det mesta"...aldrig "alltid". En kväll som denna är avvikelsen som bekräftar regeln, eller hur man säger. Eller så kan jag bara konstatera att jag är lite mänsklig emellanåt och saknar någon att komma hem till, jag också.