shmerb

Ja, en rush av något slag är det. Vet dock inte om det är för jag trivs så fantastiskt bra i den nyfallna snön, eller för att jag är just hemkommen från en av de bästa live-spelningar.

Helt randomly fick jag nys om att det var denna man, Wil, som skulle spela på en pub här i stan där jag varit förr. Jag hittade en länk till hans hemsida, lyssnade mig för och tänkte att; ptja, varför inte? Så en timmes fieldhockey utövande och flertalet blåmärken senare intog jag position på Doc Willoughby's med en irish coffe. (Tänk mamma/pappa, vad hon kan!?) Jag fick sällskap av fyra stycken mycket sympatiska människor som ville veta allt om mig, Sverige, Kelowna vs. Sverige. Alltid samma frågor. "How do you like it?" Fast en tjej såg längre än så. Sånt tycker vi om. Credit.

Hur som helst.. Sen var det bara att vara tyst och...lyssna.
(http://www.myspace.com/wilibreakstrings) Två timmar av konst, helt enkelt. Som hans myspace-adress avslöjar, liksom hans adress till hemsidan (http://www.ibreakstrings.com), går strängar av. Framåt slutet rök det 4 strängar efter ett mycket imponerande och närvarande gitarrspel. Det återstod två (för det är 6 strängar på en gitarr?), när man trodde att det inte kunde bli mycket bättre. Det visade sig dock att det bara var förnamnet, för sedan improviserades det fram det mest tilltalande musikstycke, på två strängar.

Jag är rätt mäkta imponerad, måste jag säga. Kanada chockar och drar fram essen ur rockärmen såhär sista veckan. Får se om jag blir tagen på sängen även på måndag, då jag blev inbjuden av denna trevliga tjej med huvudet på skaft, till ett café där fem lokala singer-songwriter tjejer ska framträda. Mycket intressant.

En vecka alltså. Imorgon(idag) är det fredag. Min sista fredag. Efter det kommer den sista helgen. Idag spelades det fieldhockey för sista gången. Sista av både det ena och det andra. But first, 7 days to gooo!