Helt enkelt.
Ganska precis 36 timmar kvar. Herre-min-skapare-och-fred-på-jorden! Sa jag 36 timmar? Herre!
"Hur känns det?" frågar alla. "Det känns inte" är mitt eviga svar. Det blir nog detsamma denna kväll, även om 36-timmars-uppenbarelsen gjorde sitt. Allt börjar kännas lite mer verkligt nu, eller overkligt? Dimman lättar stundtals, men vissa dagar/timmar/stunder är det tjockare än aldrig förr och jag förstår mindre än vanligt vad som är påväg att hända. Livet tar vägen över Atlanten, autopiloten är på, and I will just enjoy the ride.. Helt enkelt.
Igår var, vad pappa kallade det, last night with the gang. Och vilken kväll sen! Middag, Cityfestbesök och filmmys med mina favoriter. Ett par saknade, alla älskade. En efterlängtad återförening. En skål för evig vänskap. Då lät det möjligt. Och varför ska det behöva vara svårare än så? Det kan väl få vara så helt enkelt.
Idag tog jag tag i packningen. Jag är långt ifrån klar, men jag har i alla fall börjat. Eftermiddagen och kvällen bjöd på jobb. En otroligt mysig kväll har jag haft med mina pensionärer. Det var roligt att jobba. Många varma skratt blev det. Det är kvällar som denna det känns lite vemodigt, då vetskapen om att morgondagen är den sista på jobbet smyger sig på. Men var sak har sin tid. Helt enkelt.
Morgondagen bjuder även den på jobb. Förmiddag denna gång så jag ska alldeles strax bege mig mot sängen. Efter jobbet blir det packning för allt var packningsmuskerna bär. Jag vill gärna hinna med en sväng upp till Högbo för att lyssna på lite skönsjungande killar och tjejer, men mamma säger att jag måste packa klart först. Jag bor ju hemma igen, så nu får jag hjälp med prioriteringar och pikar om att göra saker i den logiska ordningen. På både gott och ont. Men mamma är ju mamma, och mammor brukar ha rätt. Helt enkelt.
"Hur känns det?" frågar alla. "Det känns inte" är mitt eviga svar. Det blir nog detsamma denna kväll, även om 36-timmars-uppenbarelsen gjorde sitt. Allt börjar kännas lite mer verkligt nu, eller overkligt? Dimman lättar stundtals, men vissa dagar/timmar/stunder är det tjockare än aldrig förr och jag förstår mindre än vanligt vad som är påväg att hända. Livet tar vägen över Atlanten, autopiloten är på, and I will just enjoy the ride.. Helt enkelt.
Igår var, vad pappa kallade det, last night with the gang. Och vilken kväll sen! Middag, Cityfestbesök och filmmys med mina favoriter. Ett par saknade, alla älskade. En efterlängtad återförening. En skål för evig vänskap. Då lät det möjligt. Och varför ska det behöva vara svårare än så? Det kan väl få vara så helt enkelt.
Idag tog jag tag i packningen. Jag är långt ifrån klar, men jag har i alla fall börjat. Eftermiddagen och kvällen bjöd på jobb. En otroligt mysig kväll har jag haft med mina pensionärer. Det var roligt att jobba. Många varma skratt blev det. Det är kvällar som denna det känns lite vemodigt, då vetskapen om att morgondagen är den sista på jobbet smyger sig på. Men var sak har sin tid. Helt enkelt.
Morgondagen bjuder även den på jobb. Förmiddag denna gång så jag ska alldeles strax bege mig mot sängen. Efter jobbet blir det packning för allt var packningsmuskerna bär. Jag vill gärna hinna med en sväng upp till Högbo för att lyssna på lite skönsjungande killar och tjejer, men mamma säger att jag måste packa klart först. Jag bor ju hemma igen, så nu får jag hjälp med prioriteringar och pikar om att göra saker i den logiska ordningen. På både gott och ont. Men mamma är ju mamma, och mammor brukar ha rätt. Helt enkelt.
Jag är på jakt efter solen.
Jag har seger i mitt steg.
Jag går rakt in i ljuset.
Jag må vara rädd men aldrig feg.
Jag vågar vinna över rädslan
för jag kan se min rädslas grund.
Helt enkelt.
Jag har seger i mitt steg.
Jag går rakt in i ljuset.
Jag må vara rädd men aldrig feg.
Jag vågar vinna över rädslan
för jag kan se min rädslas grund.
Helt enkelt.
Kommentarer
Postat av: KB
Budord #1: Du skall icke undslippa dej att svara när goda vänner ringer.
Postat av: KB igen
För övrigt har jag börjat fundera över att det kanske inte är så att vi inte fattar och det kanske inte är så konstigt att det inte känns så speciellt som man tycker att det borde. Kanske är det bara så att vi är förberedda på det här, vi har ju vetat hela tiden att vi ska lyfta och iväg. Sen att vi inte vetat exakt vart spelar ju mindre roll. Och vi är ju trots allt rätt lugna människor :) Det löser sig. Helt enkelt.
Trackback
