Nytt år...
..men inte en ny termin ännu. Vi lämnade in det allra sista (hoppas jag!) för denna termin idag. På måndag är det nya tag som gäller. En sista halvårslång kraftansträngning. 6:e och sista terminen på sjuksköterskeprogrammet. Vi inleder starkt med uppsatsskrivande i 10 veckor.
Denna helg tänker jag ägna åt positiva tankar så jag har en bra inställning på måndag, inför annalkande utmaning.
Samtidigt som jag plitar ner detta inlägg shufflar jag mig igenom en av alla tiotal spellistor vi har på Spotify. Låten som spontant börjar spelas är Donkeyboy - Ambitions. Och det var väl ändå ambitioner som var lite av temat här?
Denna helg tänker jag ägna åt positiva tankar så jag har en bra inställning på måndag, inför annalkande utmaning.
Samtidigt som jag plitar ner detta inlägg shufflar jag mig igenom en av alla tiotal spellistor vi har på Spotify. Låten som spontant börjar spelas är Donkeyboy - Ambitions. Och det var väl ändå ambitioner som var lite av temat här?
if somebody's going to make it
then this somebody ought to be you
then this somebody ought to be you
Varje dag väljer jag Dig
Älskling,
10:e januari 2010 bestämde vi oss för att officiellt ingå tvåsamhet. På varsin ort, bestämde vi att vi skulle vara tillsammans. I dagsläget är vi tillsammans, på gemensam ort, i ett gemensamt hem. 10:e januari kommer alltid vara ett datum att fira tvåsamhet, oss, det gemensamma liv vi skapat.
Idag är vi där igen. 10:e januari men året är 2012. Två år senare. Två helt underbara år har passerat. Fort och långsamt, på samma gång. Ibland känner jag att du, mannen vid min sida, alltid har funnits där. Ibland känns allt lika nytt och outforskat som dag ett. Båda dagarna, lika fantastiska. Två år. Tvåsamhet. Två tummar upp. Vad passar det bättre att fira med, än två ringar?
Jag har personligen svårt för att lova saker. Det finns saker jag väldigt väldigt gärna skulle vilja lova, dyrt och heligt. Dessvärre finns det en baksida med löften, det är att livet inte alltid blir som man planerat. Detta kan sätta oönskade käppar i hjulen för alla planer, drömmar och löften man en gång målat upp och gett. Jag lovar inte att det för alltid kommer vara du och jag, min älskade. Men jag lovar att göra som jag gjort hittills. 730 gånger har jag vaknat upp till en ny dag och varje dag tagit beslutet. Varje dag har jag, med hela mitt hjärta, haft en önskan, ett behov och en vilja att dela den med dig. Även om jag inte lovar något, så hoppas jag givetvis innerligt att två år kommer bli fyra, åtta, tio, tolv, fyrtio..tills det oundvikliga skiljer oss åt.
Ringen på ditt finger symboliserar alltså inte, från min sida, något löfte. Den symboliserar mitt hopp, min vilja och min tro på att du är min bästa vän, min trygghet och min min glädje. Den symboliserar också mitt åtagande att göra det jag kan för dig, för att du ska vara lycklig och trygg. Se ner på den och bli påmind om det. Varje dag.
Tack för dessa dagar du också valt att vara med mig. Du är den mest fantastiska människa jag någonsin mött.
10:e januari 2010 bestämde vi oss för att officiellt ingå tvåsamhet. På varsin ort, bestämde vi att vi skulle vara tillsammans. I dagsläget är vi tillsammans, på gemensam ort, i ett gemensamt hem. 10:e januari kommer alltid vara ett datum att fira tvåsamhet, oss, det gemensamma liv vi skapat.
Idag är vi där igen. 10:e januari men året är 2012. Två år senare. Två helt underbara år har passerat. Fort och långsamt, på samma gång. Ibland känner jag att du, mannen vid min sida, alltid har funnits där. Ibland känns allt lika nytt och outforskat som dag ett. Båda dagarna, lika fantastiska. Två år. Tvåsamhet. Två tummar upp. Vad passar det bättre att fira med, än två ringar?
Jag har personligen svårt för att lova saker. Det finns saker jag väldigt väldigt gärna skulle vilja lova, dyrt och heligt. Dessvärre finns det en baksida med löften, det är att livet inte alltid blir som man planerat. Detta kan sätta oönskade käppar i hjulen för alla planer, drömmar och löften man en gång målat upp och gett. Jag lovar inte att det för alltid kommer vara du och jag, min älskade. Men jag lovar att göra som jag gjort hittills. 730 gånger har jag vaknat upp till en ny dag och varje dag tagit beslutet. Varje dag har jag, med hela mitt hjärta, haft en önskan, ett behov och en vilja att dela den med dig. Även om jag inte lovar något, så hoppas jag givetvis innerligt att två år kommer bli fyra, åtta, tio, tolv, fyrtio..tills det oundvikliga skiljer oss åt.
Ringen på ditt finger symboliserar alltså inte, från min sida, något löfte. Den symboliserar mitt hopp, min vilja och min tro på att du är min bästa vän, min trygghet och min min glädje. Den symboliserar också mitt åtagande att göra det jag kan för dig, för att du ska vara lycklig och trygg. Se ner på den och bli påmind om det. Varje dag.
Tack för dessa dagar du också valt att vara med mig. Du är den mest fantastiska människa jag någonsin mött.
J a g ä l s k a r D i g .
Summa summarum
Ytterligare ett år har gått och jag har funderat lite på hur det skulle kunna summeras. I förra årets summering blickade jag tillbaka på nyblivet samboskap, utförande av Tjejklassikern, skolprestationer och så vidare. Jag hade som mål att tappa andan, lite varje dag, hela året och tyckte jag hade lyckats med det. Jag såg tillbaka och kände "Shit!". Jag ville fortsätta med detta. En dag i taget. Lite lycka varje dag. Göra det bästa av vad jag har.
Sett till detta kan jag vara mycket nöjd med 2011. Jag måste dock erkänna att jag var tvungen att ta en tillbaka-titt i kalendern för att påminna mig om allt jag gjort under detta år. Januari till mars/april var som i en dimma. Jag kunde inte minnas att jag gjort något alls. Med facit i hand kan jag säga att jag hade så mycket att göra, att jag inte hann lägga allt på minnet. Början på året var tufft med massor i skolan och diverse motgångar. Kanske var det försvarsmekanismerna som kickade in och lät mig glömma denna tid. Nu i efterhand är jag stolt över att jag bröt ihop och kom igen. Jag klarade det till slut och vågar nog lova att ingen var lyckligare än jag när jag fick det beskedet! För att fortsätta rida på Klassiker-vågen var det ju faktiskt under 2011 jag slog spiken i kistan. 3 fruktansvärda mil på skidor. Inte heller där var det någon som var lyckligare än jag att klara det, att komma i mål.
Våren kom och allt kändes lite bättre! Värmebölja under hela påsken, en härlig weekendtrip till London. Vindpusten som jag länge längtat efter kom och jag tillät mig sväva med för en stund. Det var även under tidigare våren jag påbörjade årets "stora" projekt - Friskis & Svettis-funktionär. Det var intervju och praktisk uttagning. Det blev positivt besked och kontraktskrivning. En spännande resa tog fart!
Sommaren kom och bjöd på jobb, all summer long! Jag hade 3 fantastiskt lärorika månader på en spännande avdelning med härliga människor! Där och då hade jag inte tackat nej till semester en vecka eller två, inte heller när skolan väl kickade igång. Å andra sidan, när jag tänker tillbaka på det, så kom jag ju levande ur det med, med massor av oersättliga erfarenheter! Jag passade på att göra små utflykter när jag hade möjlighet och det gav mig de andrum och energiboostar jag behövde. Friskis & Svettis-resan hade tagit en medveten paus. Föreningen hade, av egen erfarenhet, sett att det kunde vara bra för de nya att smälta allt och verkligen känna efter hur var och en kände inför sitt uppdrag. Sjukt smart och välbehövligt! Jag blev bara säkrare på min sak, vilket var en skön känsla. Det kändes Rätt!
Hösten inleddes med att den Helrätta resan drog igång igen. Fyra intensiva dagar i Lillsved! Jag lärde känna mig själv och många härliga människor. Vi introducerades i Friskis-bubblan och fick med oss många värdefulla tankar och idéer hem, fastän detta bara var början. Utöver detta var det en del i skolan. Pendla, praktisera, skriva teoretiska uppgifter, Friskifiera. Tankarna var på helspinn 24/7 och hösten förde med sig ett skönt flyt. Vi flöt vidare till nästa steg på Friskis & Svettis-resan. Denna gång till Uppsala och fyra, om möjlig, än intensivare dagar! Spinn, bara spinn, bara spinn natten lång! Imse och vi. Det var rätt galet faktiskt, galet jobbigt, roligt, svettigt, lärorikt och självrannsakande! Jag fick ytterligare en identitet att utforma, spinningledaren Caroline. Vem var hon? Vad ville hon förmedla? Hur skulle hon nå ut och fram? Många tankar packades ner tillsammans med svettiga träningskläder och ömma rumpor.
Vintern då? Ptja, vintern har nog ännu inte riktigt kommit till Örebro.. Det kom ordentligt med snö igår, men den ligger naturligtvis inte kvar. Men bortser man från vädret har denna vinter varit den bästa på länge! Jag har alltid burit med min en känsla av att oktober till december är den värsta tiden på året, seg som sirap och helt enkelt..skittråkig! Men icke! Det har varit fullt upp, främst på fritidsfronten! Vi (jag pratar i "vi" form eftersom vi är en tapper skara som gått F&S-utbildningen tillsammans) är nu ordentligt Friskifierade! Vi bygger pass och testar och mixar om och testcyklar ytterligare, vi sliter hår, vi nöter och blöter oss och våra nära och kära sönder och samman. Tajmingen med skolan kunde inte ha varit bättre - en lugn och skön kurs som lite gjorde sig självt utan allt för stor tidsåtgång. Tack för det!
Nu mamma, får du inte tro att jag glömt! Jag kommer aldrig glömma vår himmelska paradis-vecka på Mallorca som dök upp som ett vattenhål i öknen, någon gång mellan höst och vinter. Det var snarare höst när vi gav oss i väg och bara tog hand om oss. Det var det bästa vi kunde ha gjort! TACK finaste mamma för ett av mina finaste minnen från det gångna året!
Att 2011 tog slut, känns lite vemodigt i sig. Jag säger som min, för alltid, största idol: En elegi för en tid som bara går och aldrig kommer igen. Sen att Friskis & Svettis-resan nått sitt slut, känns även det sorgligt. Vi har spenderat mycket tid och energi på och med varandra, men framförallt har vi haft fantastiskt roligt! Att 2011 tagit slut innebär också att 2012 står för dörren. 2012 är året jag aldrig trodde skulle komma. Jag minns så väl när jag fyllde i formuläret till CSN för första gången 2009. De frågade om året då jag beräknade vara klar med mina studier. 2012. "Jisses, 2012!? Kommer världen ens existera så länge?". Nu är vi här. Mindre än 6 månader kvar av min studietid. En skrämmande tanke. Vemodig och förväntansfull, allt i ett.
Men, för att knyta ihop säcken. Summa summarum; 2011 har varit ett mer "slitigt" år, främst jämfört med året innan. Sjuksköterskeprogrammet var inte längre nytt och spännande. Min tid upptogs inte av att fixa, pyssla, trixa och inreda ett nytt hem för oss att trivas i. 2011 har burit med sig känslan av att vara ett år mellan två viktiga, på något sett. 3 års studier, som ändå upptar största delen av min verklighet här och nu, som är anledningen till att jag är i Örebro, som ligger till grund för stora delar av min framtid osv osv. Känslan har präglats av detta, men när jag ser tillbaka har 2011 även varit början på nya resor och utmaningar.
Det har varit upp- och nedgång, som alltid, men jag kan även denna gång se tillbaka på ett väl utfört år. Jag är stolt över allt jag åstakommit och tacksam för allt jag varit med om. Och även i år måste jag ge alla fantastiska människor i min närhet credit för detta. Jag står på den mest stabila och kärleksfyllda mark som inte rubbar sig oavsett väder. Ni har varit oumbärliga, då ni bidragit med trygghet, tröst, energi, inspiration, kärlek och stöd. Jag har lärt mig att utnyttja det lilla i vardagen och omvandla det till en guldkant, en extra andningspaus, en nyfunnen källa till energi och ni har hjälpt mig få ut det mesta av alla dessa små studer!
Fina, underbara, fantastiska människor. Vill ni ta er an 2012 med mig? En dag i taget. Göra det bästa möjliga av här och nu. Njuta av varje dag. 2 down. 363 to go.
Sett till detta kan jag vara mycket nöjd med 2011. Jag måste dock erkänna att jag var tvungen att ta en tillbaka-titt i kalendern för att påminna mig om allt jag gjort under detta år. Januari till mars/april var som i en dimma. Jag kunde inte minnas att jag gjort något alls. Med facit i hand kan jag säga att jag hade så mycket att göra, att jag inte hann lägga allt på minnet. Början på året var tufft med massor i skolan och diverse motgångar. Kanske var det försvarsmekanismerna som kickade in och lät mig glömma denna tid. Nu i efterhand är jag stolt över att jag bröt ihop och kom igen. Jag klarade det till slut och vågar nog lova att ingen var lyckligare än jag när jag fick det beskedet! För att fortsätta rida på Klassiker-vågen var det ju faktiskt under 2011 jag slog spiken i kistan. 3 fruktansvärda mil på skidor. Inte heller där var det någon som var lyckligare än jag att klara det, att komma i mål.
Våren kom och allt kändes lite bättre! Värmebölja under hela påsken, en härlig weekendtrip till London. Vindpusten som jag länge längtat efter kom och jag tillät mig sväva med för en stund. Det var även under tidigare våren jag påbörjade årets "stora" projekt - Friskis & Svettis-funktionär. Det var intervju och praktisk uttagning. Det blev positivt besked och kontraktskrivning. En spännande resa tog fart!
Sommaren kom och bjöd på jobb, all summer long! Jag hade 3 fantastiskt lärorika månader på en spännande avdelning med härliga människor! Där och då hade jag inte tackat nej till semester en vecka eller två, inte heller när skolan väl kickade igång. Å andra sidan, när jag tänker tillbaka på det, så kom jag ju levande ur det med, med massor av oersättliga erfarenheter! Jag passade på att göra små utflykter när jag hade möjlighet och det gav mig de andrum och energiboostar jag behövde. Friskis & Svettis-resan hade tagit en medveten paus. Föreningen hade, av egen erfarenhet, sett att det kunde vara bra för de nya att smälta allt och verkligen känna efter hur var och en kände inför sitt uppdrag. Sjukt smart och välbehövligt! Jag blev bara säkrare på min sak, vilket var en skön känsla. Det kändes Rätt!
Hösten inleddes med att den Helrätta resan drog igång igen. Fyra intensiva dagar i Lillsved! Jag lärde känna mig själv och många härliga människor. Vi introducerades i Friskis-bubblan och fick med oss många värdefulla tankar och idéer hem, fastän detta bara var början. Utöver detta var det en del i skolan. Pendla, praktisera, skriva teoretiska uppgifter, Friskifiera. Tankarna var på helspinn 24/7 och hösten förde med sig ett skönt flyt. Vi flöt vidare till nästa steg på Friskis & Svettis-resan. Denna gång till Uppsala och fyra, om möjlig, än intensivare dagar! Spinn, bara spinn, bara spinn natten lång! Imse och vi. Det var rätt galet faktiskt, galet jobbigt, roligt, svettigt, lärorikt och självrannsakande! Jag fick ytterligare en identitet att utforma, spinningledaren Caroline. Vem var hon? Vad ville hon förmedla? Hur skulle hon nå ut och fram? Många tankar packades ner tillsammans med svettiga träningskläder och ömma rumpor.
Vintern då? Ptja, vintern har nog ännu inte riktigt kommit till Örebro.. Det kom ordentligt med snö igår, men den ligger naturligtvis inte kvar. Men bortser man från vädret har denna vinter varit den bästa på länge! Jag har alltid burit med min en känsla av att oktober till december är den värsta tiden på året, seg som sirap och helt enkelt..skittråkig! Men icke! Det har varit fullt upp, främst på fritidsfronten! Vi (jag pratar i "vi" form eftersom vi är en tapper skara som gått F&S-utbildningen tillsammans) är nu ordentligt Friskifierade! Vi bygger pass och testar och mixar om och testcyklar ytterligare, vi sliter hår, vi nöter och blöter oss och våra nära och kära sönder och samman. Tajmingen med skolan kunde inte ha varit bättre - en lugn och skön kurs som lite gjorde sig självt utan allt för stor tidsåtgång. Tack för det!
Nu mamma, får du inte tro att jag glömt! Jag kommer aldrig glömma vår himmelska paradis-vecka på Mallorca som dök upp som ett vattenhål i öknen, någon gång mellan höst och vinter. Det var snarare höst när vi gav oss i väg och bara tog hand om oss. Det var det bästa vi kunde ha gjort! TACK finaste mamma för ett av mina finaste minnen från det gångna året!
Att 2011 tog slut, känns lite vemodigt i sig. Jag säger som min, för alltid, största idol: En elegi för en tid som bara går och aldrig kommer igen. Sen att Friskis & Svettis-resan nått sitt slut, känns även det sorgligt. Vi har spenderat mycket tid och energi på och med varandra, men framförallt har vi haft fantastiskt roligt! Att 2011 tagit slut innebär också att 2012 står för dörren. 2012 är året jag aldrig trodde skulle komma. Jag minns så väl när jag fyllde i formuläret till CSN för första gången 2009. De frågade om året då jag beräknade vara klar med mina studier. 2012. "Jisses, 2012!? Kommer världen ens existera så länge?". Nu är vi här. Mindre än 6 månader kvar av min studietid. En skrämmande tanke. Vemodig och förväntansfull, allt i ett.
Men, för att knyta ihop säcken. Summa summarum; 2011 har varit ett mer "slitigt" år, främst jämfört med året innan. Sjuksköterskeprogrammet var inte längre nytt och spännande. Min tid upptogs inte av att fixa, pyssla, trixa och inreda ett nytt hem för oss att trivas i. 2011 har burit med sig känslan av att vara ett år mellan två viktiga, på något sett. 3 års studier, som ändå upptar största delen av min verklighet här och nu, som är anledningen till att jag är i Örebro, som ligger till grund för stora delar av min framtid osv osv. Känslan har präglats av detta, men när jag ser tillbaka har 2011 även varit början på nya resor och utmaningar.
Det har varit upp- och nedgång, som alltid, men jag kan även denna gång se tillbaka på ett väl utfört år. Jag är stolt över allt jag åstakommit och tacksam för allt jag varit med om. Och även i år måste jag ge alla fantastiska människor i min närhet credit för detta. Jag står på den mest stabila och kärleksfyllda mark som inte rubbar sig oavsett väder. Ni har varit oumbärliga, då ni bidragit med trygghet, tröst, energi, inspiration, kärlek och stöd. Jag har lärt mig att utnyttja det lilla i vardagen och omvandla det till en guldkant, en extra andningspaus, en nyfunnen källa till energi och ni har hjälpt mig få ut det mesta av alla dessa små studer!
Fina, underbara, fantastiska människor. Vill ni ta er an 2012 med mig? En dag i taget. Göra det bästa möjliga av här och nu. Njuta av varje dag. 2 down. 363 to go.
Ett litet offentligt uttalande
I snart två år har jag varit hög på trygghet, lycka och kärlek. Ikväll är en sån kväll då jag inte riktigt vågar tro att det vi har är sant, att det är mitt och ditt. Ikväll kittlar det till i magen när jag ändå känner, med varje cell i min kropp, att det är vi.
Din kärlek har vänt upp och ner på mitt liv!
Din kärlek har vänt upp och ner på mitt liv!
När, var, hur?
Inte förut. Inte sen. Inte spikrakt. Inte förutspått. Inte efter en mall. Inte igår. Inte imorgon. Inte förflutet. Inte framtid. Inte givet. Inte skrivet i sten. Inte då.
Mission accomplished!
För ganska precis två år sedan, den 1:a mars 2009 skrev jag ett inlägg.
http://shmerb.blogg.se/2009/march/update.html
Ett något förvirrat inlägg men där målet sattes. Jag ville ha en utmaning och resultatet blev en vision om att fullfölja Tjejklassikern 2010. "Inte allt för oöverkomligt" sa jag då.
Idag sitter jag här med facit i hand. Det var inte oöverkomligt, och nog har det varit en utmaning allt. Dessvärre blev inte samtliga lopp utförda under 2010, då jag befann mig i Kanada under Vasaloppsveckan samma år. Uppdraget fullföljdes dock under 12 månader och är därför en godkänd Svensk Tjejklassiker.
Med på tåget fick jag en bundsförvant. Jessica och jag antog utmaningen tillsammans och vi började med en tripp till Motala för Tjejvätternrundan i juni 2010.
En månads "vila" väntade, innan vi hoppade i våtdräkten för att i juli 2010 simma Vansbro tjejsim.
Vi var nu tvungna att vänta enda till slutet på september 2010 innan det var dags att bege sig till Stockholm för att springa Lidingö Tjejlopp.
Det längsta uppehållet var sedan att vänta. I februari 2011 väntade den största utmaningen, men till slut var dagen här. Mot Oxberg för att färdas 3 mil i fäders spår, till Mora.
Denna gång hade jag med mig två andra partners in crime då Jessica fullföljde Krisitinaloppet ett par veckor tidigare och därför var klar med sin klassiker först. Bra jobbat min vän!
Nu sitter jag här stolt och nöjd och har redan börjat klurat på nästa utmaning.
Mycket vill ha mer, men först ska jag njuta lite till av min prestation.
http://shmerb.blogg.se/2009/march/update.html
Ett något förvirrat inlägg men där målet sattes. Jag ville ha en utmaning och resultatet blev en vision om att fullfölja Tjejklassikern 2010. "Inte allt för oöverkomligt" sa jag då.
Idag sitter jag här med facit i hand. Det var inte oöverkomligt, och nog har det varit en utmaning allt. Dessvärre blev inte samtliga lopp utförda under 2010, då jag befann mig i Kanada under Vasaloppsveckan samma år. Uppdraget fullföljdes dock under 12 månader och är därför en godkänd Svensk Tjejklassiker.
Med på tåget fick jag en bundsförvant. Jessica och jag antog utmaningen tillsammans och vi började med en tripp till Motala för Tjejvätternrundan i juni 2010.
En månads "vila" väntade, innan vi hoppade i våtdräkten för att i juli 2010 simma Vansbro tjejsim.
Vi var nu tvungna att vänta enda till slutet på september 2010 innan det var dags att bege sig till Stockholm för att springa Lidingö Tjejlopp.
Det längsta uppehållet var sedan att vänta. I februari 2011 väntade den största utmaningen, men till slut var dagen här. Mot Oxberg för att färdas 3 mil i fäders spår, till Mora.
Denna gång hade jag med mig två andra partners in crime då Jessica fullföljde Krisitinaloppet ett par veckor tidigare och därför var klar med sin klassiker först. Bra jobbat min vän!
Nu sitter jag här stolt och nöjd och har redan börjat klurat på nästa utmaning.
Mycket vill ha mer, men först ska jag njuta lite till av min prestation.
To sum up...
Jag gick ut med ett offentligt löfte i början av 2010 som innefattade att tappa andan. Att tappa andan, lite grann, varje dag. Att se det vackra i varje enskild dag. Att inse hur lyckligt lottad jag är. Att känna mig lycklig, minst 365 gånger under 2010. Allt detta för att jag skulle kunna sitta här när dessa 365 dagar passerat och känna "Shit!".
Idag är det den 3:e januari 2011. 2010 har passerat i en sjudundrandes fart och nu sitter jag här och året är 2011 och känner "Shit!". Jag kan genuint och ärligt säga att jag tappat andan, orsakad av lycka eller astma eller både och, en liten stund v a r j e dag under hela förra året. Varje enskild dag. Inte hela dagar alla gånger, men en liten stund varje dag. Lycka. Livet på en pinne.
Att jag träffat mitt livs stora kärlek är många gånger orsaken till att jag måste nypa mig i armen och kippa efter luft. Jag har träffat min bästa vän, min kompletterande halva, min nuvarande sambo och mannen jag alltid drömt om som gör mig trygg och lycklig. En annan källa till lycka är minnena av den resa jag och min bror gjorde tillsammans i början av året, bara vi till ett land långt borta. Dessa tre veckor var helt fantastiska och tanken på dessa får mig att bli varm innombords. 2010 var även året då jag skulle klara av 3/4 av mitt mål, min utmaning till mig själv; Tjejklassikern. Jag har svettats och kämpat och klarat av att cykla 10 mil, simma 1 km och springa 1 mil på fantastiska tider. Nu sliter jag mitt hår i skidspåret för att kunna sätta sista spiken i kistan den 26:e februari 2011. Samtidigt som jag har varit kär och galen, rest till andra sidan jorden, tränat och stått i har jag även gått i skolan och lärt mig nya saker. Skolan och kunskapen jag får är även det en stor bidragande faktor till känslan av att allt känns rätt, att tillvaron är min precis som jag vill ha den. Jag blir stolt och tappar andan vid blotta tanken av att jag, under 2010, skrivit 30 olika examinationsuppgifter och klarat varenda en. Varenda en, på första försöket.
Prestationer, resor, resultat gör sitt, men utan alla obeskrivligt underbara människor jag har runt omkring skulle dessa vara betydligt mindre värdefulla för mig. Det är alla vänner, familjemedlemmar, kända eller okända som lämnar ett avtryck som höjer mig, min vardag och allt jag vet till skyarna.
Nu återstår bara det största av allt, att fortsätta 2011 i samma stil. Att fortsätta ta en dag i taget och göra det bästa av var och en av de 365 gåvor jag har framför mig. Nyårshelgen har varit helt fantastisk, så hittills är målet uppnått. 3 down, 362 to go.
Jag lämnar er med lite bilder från det gångna året. Se, njut och minns. Det gör jag.
Idag är det den 3:e januari 2011. 2010 har passerat i en sjudundrandes fart och nu sitter jag här och året är 2011 och känner "Shit!". Jag kan genuint och ärligt säga att jag tappat andan, orsakad av lycka eller astma eller både och, en liten stund v a r j e dag under hela förra året. Varje enskild dag. Inte hela dagar alla gånger, men en liten stund varje dag. Lycka. Livet på en pinne.
Att jag träffat mitt livs stora kärlek är många gånger orsaken till att jag måste nypa mig i armen och kippa efter luft. Jag har träffat min bästa vän, min kompletterande halva, min nuvarande sambo och mannen jag alltid drömt om som gör mig trygg och lycklig. En annan källa till lycka är minnena av den resa jag och min bror gjorde tillsammans i början av året, bara vi till ett land långt borta. Dessa tre veckor var helt fantastiska och tanken på dessa får mig att bli varm innombords. 2010 var även året då jag skulle klara av 3/4 av mitt mål, min utmaning till mig själv; Tjejklassikern. Jag har svettats och kämpat och klarat av att cykla 10 mil, simma 1 km och springa 1 mil på fantastiska tider. Nu sliter jag mitt hår i skidspåret för att kunna sätta sista spiken i kistan den 26:e februari 2011. Samtidigt som jag har varit kär och galen, rest till andra sidan jorden, tränat och stått i har jag även gått i skolan och lärt mig nya saker. Skolan och kunskapen jag får är även det en stor bidragande faktor till känslan av att allt känns rätt, att tillvaron är min precis som jag vill ha den. Jag blir stolt och tappar andan vid blotta tanken av att jag, under 2010, skrivit 30 olika examinationsuppgifter och klarat varenda en. Varenda en, på första försöket.
Prestationer, resor, resultat gör sitt, men utan alla obeskrivligt underbara människor jag har runt omkring skulle dessa vara betydligt mindre värdefulla för mig. Det är alla vänner, familjemedlemmar, kända eller okända som lämnar ett avtryck som höjer mig, min vardag och allt jag vet till skyarna.
I think I can say without a doubt, this year was mine.
Nu återstår bara det största av allt, att fortsätta 2011 i samma stil. Att fortsätta ta en dag i taget och göra det bästa av var och en av de 365 gåvor jag har framför mig. Nyårshelgen har varit helt fantastisk, så hittills är målet uppnått. 3 down, 362 to go.
Jag lämnar er med lite bilder från det gångna året. Se, njut och minns. Det gör jag.
Högre än högt
Det är natt långt borta när jag får besked;
Allting är över du finns inte mer.
Sista gången jag såg dig var du gammal och trött,
men i hela ditt liv höll du huvudet högt.
Allting är över du finns inte mer.
Sista gången jag såg dig var du gammal och trött,
men i hela ditt liv höll du huvudet högt.
Programserien "Så mycket bättre" kan vara det bästa som visats på svensk TV, någonsin. Den har väckt så mycket minnen och känslor och varje lördag blir man djupt berörd, på ett eller annat sätt. Lördagen som var tog priset. Lill-Babs version, Pluras text. Trött och blödig. Snart jul. Det blev lite mycket. Mycket känslor och många tårar, men bra tårar trots allt. Det visar bara att man kan bara älska och förlora stort.
När hösten kommer och tiden gått för fort...
Det är slutet av oktober. Det är kallt och mörkt och det har regnat de senaste dagarna. Vi är mitt uppe den årligt återkommande hösten. Det blir liksom inte mer höst än såhär. Allt är i full gång och har varit sedan sena augusti. Det nya har hunnit bli lite av en rutin och vardagen är ett faktum. Helst av allt skulle jag vilja gå ut när det passar. Passa på när solen skiner och när löven är sådär gyllene och vackra som bara löven kan vara på just hösten. Ta till vara på det ljusa och vackra, i det annars så mörka och bistra. Men det är sällan man kan göra något när det passar. Det är skola, det är jobb, träning, handla, äta, städa, laga mat, fixa med det ena än det andra.
Mörket bokstavligen äter energi och tröttheten är ett faktum den här tiden på året. Det är mörkt när man stiger upp och har man tur hinner man uppleva lite dagsljus. Har man mindre tur har det börja skymma när man beger sig hemåt igen, framåt eftermiddagen. Mörkret äter energi, som serveras med tid och en gnutta motivation till det. Är det konstigt att man blir lite less innan man hunnit komma på att dagen faktiskt är lika lång, även om det mörknar tidigare? Att glädje och intiativförmåga inte bara kan infinna sig om man tillför sommvarvärme och ljusa nätter? Vi måste påminna oss om att vi kan hitta det i mycket annat i vardagen, oavsett årstid. Det är inte väder, vind och blad i kalendern avgör sinnesstämning. Jag har tagit till hjälp för att se vackra ting i vardagslunken, den här hösten.
Hjälpen kan se ut såhär.
Och hjälpen kan låta såhär.
Mörket bokstavligen äter energi och tröttheten är ett faktum den här tiden på året. Det är mörkt när man stiger upp och har man tur hinner man uppleva lite dagsljus. Har man mindre tur har det börja skymma när man beger sig hemåt igen, framåt eftermiddagen. Mörkret äter energi, som serveras med tid och en gnutta motivation till det. Är det konstigt att man blir lite less innan man hunnit komma på att dagen faktiskt är lika lång, även om det mörknar tidigare? Att glädje och intiativförmåga inte bara kan infinna sig om man tillför sommvarvärme och ljusa nätter? Vi måste påminna oss om att vi kan hitta det i mycket annat i vardagen, oavsett årstid. Det är inte väder, vind och blad i kalendern avgör sinnesstämning. Jag har tagit till hjälp för att se vackra ting i vardagslunken, den här hösten.
Hjälpen kan se ut såhär.
Och hjälpen kan låta såhär.
Dagen är här stig upp ur säng, gnugga natten ur blick.
Jag vet att du hellre vill ligga kvar och det önskar jag också vi fick.
Dagen är lång men dagen följs utav natt,
då ska vi mötas igen och jag lovar dig att;
Natten skyddar de älskande, så var inte rädd.
Då dagen är slut kom till vår bädd.
Nyss då jag sov, sov jag så djupt. Det är riktigt och sant .
Men hjärtat i bröstet vakar för dig, det bultar, det bankar markant.
Sömnen är djup men hjärtat vakar ändå.
Hör du det bulta, hör du det banka och slå?
Natten skyddar de älskande, som flyr till varann.
Då dagen är slut kom hit om du kan.
Då ska jag hedra dig, som du hedrar mig;
med kyssar av de slag som världen sällan sett.
Då ska jag hedra dig, som du hedrar mig;
genom att kyssa dig, varm och mätt.
Ingen som du får mig att tro, du har givit mig hopp.
Vore det inte för dig skulle jag aldrig nånsin gå upp.
Dagen är lång, men dagen följs utav natt.
Då ska vi mötas igen och jag lovar dig att
natten skyddar dom älskande, som flyr till varann.
Då dagen är slut kom hit om du kan.
Jag vet att du hellre vill ligga kvar och det önskar jag också vi fick.
Dagen är lång men dagen följs utav natt,
då ska vi mötas igen och jag lovar dig att;
Natten skyddar de älskande, så var inte rädd.
Då dagen är slut kom till vår bädd.
Nyss då jag sov, sov jag så djupt. Det är riktigt och sant .
Men hjärtat i bröstet vakar för dig, det bultar, det bankar markant.
Sömnen är djup men hjärtat vakar ändå.
Hör du det bulta, hör du det banka och slå?
Natten skyddar de älskande, som flyr till varann.
Då dagen är slut kom hit om du kan.
Då ska jag hedra dig, som du hedrar mig;
med kyssar av de slag som världen sällan sett.
Då ska jag hedra dig, som du hedrar mig;
genom att kyssa dig, varm och mätt.
Ingen som du får mig att tro, du har givit mig hopp.
Vore det inte för dig skulle jag aldrig nånsin gå upp.
Dagen är lång, men dagen följs utav natt.
Då ska vi mötas igen och jag lovar dig att
natten skyddar dom älskande, som flyr till varann.
Då dagen är slut kom hit om du kan.
At the end of the day handlar allt om gjorda val. Och hur man går vidare när valen är gjorda..
Jag skulle kunna skriva en halvlång text om valet, om det faktum att SD äntrat riksdagen och så vidare. Det tänker jag dock inte göra. Dels för att jag är relativt oinsatt, dels för att jag är relativt splittrad, dels för jag dragit mitt strå till stacken och kan, från och med nu, endast sitta och titta på. Jag räknar med att våra högst satta politiker gör ett j*vla bra jobb, allra helst med tanke på den lön de får för sitt ansvar. Nu om någonsin är det upp till bevis.
Men jag kan väl säga såhär, angående min personliga åsikt om SD, och valet i allmänhet.. Att kränka en hårt arbetande partiledare, hela hans parti, hans anhängare och deras åsikter anser jag vara att strida mot demokratin i sig. Jag trodde demokrati betydde folkmakt. Jag trodde yttrandefrihet betydde att varje individ hade rätt att uttrycka sin åsikt. Jag trodde att vi i Sverige försökte eftersträva ömsesidig respekt och att samtliga, oavsett åsikt, kunde mötas som vuxna människor och visa respekt inför det faktum att vi alla tycker olika och har rätt att göra det.
Jag menar inte att jag står för SD's politik och åsikter. Men jag har samtidigt svårt att stå bakom något annat parti som vägrar uppföra sig som vuxna människor och faktiskt acceptera resultatet av en omröstning i det demokratiska Sverige, vilket innebär ökat inflytande för ett Sverigedemokratiskt parti. Valresultatet är som det är. Det är nu det verkliga arbetet börjar. Vill inte något av de etablerade partierna samarbeta med SD, fine. Men snacka inte så jäkla mycket skit, smutskasta inte, gör inte någon annan mindre bara för att höja sig själv.
A G E R A.
Allt detta smutskasteri och nedvärderande har påverkat mig negativt. Många partier har sjunkit i mina ögon under valrörelsens gång just på grund av detta. Jag kan ärligt erkänna att min röst föll på det parti jag tycker har bedrivit den schysstaste, den mest respektingivande och öppensinnade politiken samtidigt som de haft en oerhörd pondus. De har, enligt mig, lyckats hitta balansgången att driva sina åsikter stenhårt men samtidigt kunna föra en städad dialog med partier med motsatt åsikt. Jag kanske inte står bakom hela deras partiprogram, men jag står bakom deras sätt att bedriva politik.
Döm mig inte, snälla. Prata inte bakom min rygg. För hellre en dialog så att jag förstår hur du tänker och kanske du kan tänka dig att förstå, om inte annat i alla fall lyssna till, mina tankebanor. Inte bara mig, alla andra också.
Nog om det.
Nu skulle jag skriva något annat, men kom av mig lite. Kanske borde jag skriva om alltihopa, från början. Just eftersom jag inledde med att jag inte skulle skriva en halvlång text om valet och det faktum att SD äntrat riksdagen. Nu är det dock detta hela Sverige pratar om, så jag gör som alla andra och låter min halvlånga, rätt okunniga text på knapp hobbypolitisk nivå stå kvar.
Men jag kan väl säga såhär, angående min personliga åsikt om SD, och valet i allmänhet.. Att kränka en hårt arbetande partiledare, hela hans parti, hans anhängare och deras åsikter anser jag vara att strida mot demokratin i sig. Jag trodde demokrati betydde folkmakt. Jag trodde yttrandefrihet betydde att varje individ hade rätt att uttrycka sin åsikt. Jag trodde att vi i Sverige försökte eftersträva ömsesidig respekt och att samtliga, oavsett åsikt, kunde mötas som vuxna människor och visa respekt inför det faktum att vi alla tycker olika och har rätt att göra det.
Jag menar inte att jag står för SD's politik och åsikter. Men jag har samtidigt svårt att stå bakom något annat parti som vägrar uppföra sig som vuxna människor och faktiskt acceptera resultatet av en omröstning i det demokratiska Sverige, vilket innebär ökat inflytande för ett Sverigedemokratiskt parti. Valresultatet är som det är. Det är nu det verkliga arbetet börjar. Vill inte något av de etablerade partierna samarbeta med SD, fine. Men snacka inte så jäkla mycket skit, smutskasta inte, gör inte någon annan mindre bara för att höja sig själv.
A G E R A.
Allt detta smutskasteri och nedvärderande har påverkat mig negativt. Många partier har sjunkit i mina ögon under valrörelsens gång just på grund av detta. Jag kan ärligt erkänna att min röst föll på det parti jag tycker har bedrivit den schysstaste, den mest respektingivande och öppensinnade politiken samtidigt som de haft en oerhörd pondus. De har, enligt mig, lyckats hitta balansgången att driva sina åsikter stenhårt men samtidigt kunna föra en städad dialog med partier med motsatt åsikt. Jag kanske inte står bakom hela deras partiprogram, men jag står bakom deras sätt att bedriva politik.
Döm mig inte, snälla. Prata inte bakom min rygg. För hellre en dialog så att jag förstår hur du tänker och kanske du kan tänka dig att förstå, om inte annat i alla fall lyssna till, mina tankebanor. Inte bara mig, alla andra också.
Nog om det.
Nu skulle jag skriva något annat, men kom av mig lite. Kanske borde jag skriva om alltihopa, från början. Just eftersom jag inledde med att jag inte skulle skriva en halvlång text om valet och det faktum att SD äntrat riksdagen. Nu är det dock detta hela Sverige pratar om, så jag gör som alla andra och låter min halvlånga, rätt okunniga text på knapp hobbypolitisk nivå stå kvar.
"När jag vet att jag gjort allt jag kan..
..ger jag mig rätten att ge upp"
Lisa Ekdahl
Lisa Ekdahl
Jag var länge en motståndare. Jag tillhörde inte den generationen, sa jag. Det är ingen som lägger någon som helst värdering i något så banalt, var min starka åsikt. Å andra sidan vet jag att det är många som lägger en stor värdering i detta och det är nog mest det som stör mig. Tidskrävande, onödigt, rent utsagt farligt på alla plan är vad det är. Jag hävdade att det var, för mig, för ytligt för att lägga sådan energi på något dyligt. Jag vet otroligt många som inte delar min åsikt, som anser att det är av oerhörd vikt och mer än gärna lägger ner sin dyrbara tid för att känna sig bekväma.
Vissa säger att det har med uppväxt att göra. Vilka värderingar och vanor man får med sig i bagaget. Jag säger inte det, eftersom jag och min bror är av fullkomligt annan åsikt än våra föräldrar. Vad det beror på vet man ännu inte.
Vad jag vet är dock att under den sommar som just passerat har jag, till viss del, ändrat åsikt. Eller ja, inte ändrat åsikt men visat en betydligt större öppenhet inför andra åsikter i frågan. Jag har försökt att ta till mig fördelar, metoder och tips för att kunna ändra mitt beteende. Jag har verkligen lagt ner själ och hjärta i frågan och VILJAT förändra, till vad alla lovade skulle vara det bättre.
Blod, svett och brännmärken senare ger jag upp.
Jag kan inte, jag vill inte och kommer aldrig mer stryka!
Och ni som sitter där och tycker att jag överdriver och vill uppmuntra med applåder och glada tillrop, ta detta faktum i övervägande innan ni yttrar så lite som ett andetag i frågan;
Det ligger nu 3 skrynkliga löpare på mitt(vårat) matbord. Tre chanser fick jag att få en sketen duk slät. Fail. Fail. Fail.
Tack och hej!
Oh, systra mi
Jag använder oftast mina egna ord, oftast. Inte idag. Idag låter jag andras ord symbolisera och uttrycka min tacksamhet.
Först en liten berättelse..
Först en liten berättelse..
En ung nybliven brud hälsade på sin mamma och de satt tillsammans på en soffa och drack is-te.
Som de satt där och samtalade runt vardagen, äktenskapet och vuxenlivets ansvar och plikter, klirrade modern tankfullt med isbitarna mot glaset vände en klar, vaken blick mot sin dotter och sa;
”Glöm aldrig dina systrar”, rådde hon, medan hon rörde runt bland tebladen på botten av glaset.
”De kommer att betyda mer för dig ju äldre du blir. Det spelar ingen roll hur mycket du än älskar din man eller de barn du eventuellt får, du kommer alltid att behöva systrar.. Kom ihåg att hålla kontakten med dem, umgås med dem och gör roliga saker tillsammans med dem….
Kom också ihåg att ”systrar” innefattar ALLA kvinnor… - dina väninnor, din mor, dina döttrar och alla andra kvinnor som du har i ditt liv. Du kommer att behöva andra kvinnor. Det behöver kvinnor alltid.”
”Vilket lustigt råd!”, tänkte dottern häpet. Hon hade ju precis gift sig!? Hon hade ju precis anslutit sig till ”tvåsamheten”, blivit en stadgad gift kvinna. En vuxen!
Nog borde väl hennes nyblivna man och den familj som de stod i begrepp att bilda, vara alltnog för henne hädanefter? Hennes mening i livet….
Men hon lyssnade till sin mammas råd och höll kontakten med sina systrar och för varje år knöt hon fler och fler nya vänskapsband med nya kvinnor. Efterhand som åren flöt förbi kom gradvis till insikt över vad hennes mamma hade menat med sitt råd. Emedan tidens tand och naturens mysterier gör sitt med en kvinna, är det hennes systrar som står stadigt kvar och hjälper henne minnas vem hon är.
Så efter mer än 50 års leverne i denna värld hade denna kvinna lärt sig följande och detta säger allt;
Tiden passerar
Livet sker
Distans separerar
Barn växer upp
Jobb kommer och går
Så gör även kärlek
Män gör inte vad de borde göra
Hjärtan brister
Föräldrar dör
Kollegor glömmer tjänster man gjort
Karriärer avslutas
MEN…
Systrar finns där, oavsett hur lång tid eller hur många mil det finns mellan er
En väninna är aldrig längre borta än att hon finns där om du behöver henne.
När du vandrar på din ensamma väg och kämpar med livets mödor, kommer kvinnorna i ditt liv att gå där bredvid dig, peppa dig och be för dig, göra dina bördor lättare och vänta på dig vid vägens slut
Om det blir nödvändigt kommer de att hjälpa dig dra ditt tunga lass och även bära dig sista biten om det behövs. Väninnor, döttrar, dotterdöttrar, sondöttrar, svärdöttrar, systrar, svägerskor, mödrar, mor och farmödrar, mostrar, fastrar, syster och brorsdöttrar, kusiner och alla annan släkt och familj;
Världen skulle inte bli densamma utan kvinnor, starka, modiga kvinnor. När vi inledde detta äventyr kallat ”systerskap”, hade vi ingen aning om de vilken ofantlig glädje men även sorg
som låg framför oss. Ej heller visste vi hur mycket vi skulle behöva varandra…
Varje ny dag behöver vi fortfarande varandra. Tillsammans är vi starka.
Därefter en låttext..
Thirteen years old, lipstick and boys.
I never knew how lucky I was to have you.
The great teenage depression our domestic civil war and I think back you were the ones to pull me through.
Yeah, what it comes down to is you are the ones who truly understands.
Wherever you go I hope that you know that I'm at your command.
And I will always be your soldier.
I'll be marching by your sides.
I'm not deserting, I'll be there for you.
Oh, please please believe in this oath of allegiance.
Vi
5
I'm leaving..
..on a bicycle, don't know when I'll be back again!
Sitter här och laddar med gröt och banan. Ska strax packa in det sista i bilen och hänga på cykeln. Sedan finns det ingen återvändo. Det som glömts i Gävle, förblir i Gävle då dagen bjuder på jobb i Sandviken sedan en tripp direkt ner till Örebro och ladda ladda ladda.
Motala på lördag, here we come!
P.s. För övrigt känns det rätt overkligt att det faktiskt är dags.. Jag har ju tjatat ut det faktum att jag vill göra Tjejklassikern i år. Nu är första etappen här! Känslan av en dröm som går i uppfyllelse, ett mål som nås... Härligt! D.s.
Sitter här och laddar med gröt och banan. Ska strax packa in det sista i bilen och hänga på cykeln. Sedan finns det ingen återvändo. Det som glömts i Gävle, förblir i Gävle då dagen bjuder på jobb i Sandviken sedan en tripp direkt ner till Örebro och ladda ladda ladda.
Motala på lördag, here we come!
P.s. För övrigt känns det rätt overkligt att det faktiskt är dags.. Jag har ju tjatat ut det faktum att jag vill göra Tjejklassikern i år. Nu är första etappen här! Känslan av en dröm som går i uppfyllelse, ett mål som nås... Härligt! D.s.
Njutning spells...
S O M M A R L O V ! ! !
Kära Örebroare
..detta är ett stort TACK! Tack för att ni finns och för att ni tagit emot mig med öppna armar.
Jag trivs och det är eran förtjänst.
Det finns en tapper skara som jag nöter och sliter på och med. Vilka tjejer! Mycket tok har vi hittat på.
Allt detta utöver skolan där vi faktiskt, tro det eller ej, spenderar mest tid. Tillsammans.
Detta är det senaste påhittet; Vårruset! Vi och drygt 10 000 tjejer till svettades fram på Örebros gator.
Före:
Efter:
Omåttligt fräscha!
Till och med så pigga i benen att vi ställde upp och bidrog till att få ett varsitt träd planterat.
Varför allt detta, kan man ju undra? Jo, det är ju så att detta läsår börjar lida mot sitt slut och jag blir lite blödig och nostalgisk när jag ser tillbaka på det år som passerat på nolltid. Extra medveten om vilka fantastiska människor jag har omkring mig, blev jag igår när världen sattes i gungning och dessa toppentjejer fanns där som en fast och stadig hand.
TACK hörrni, och bra jobbat!
Jag trivs och det är eran förtjänst.
Det finns en tapper skara som jag nöter och sliter på och med. Vilka tjejer! Mycket tok har vi hittat på.
Allt detta utöver skolan där vi faktiskt, tro det eller ej, spenderar mest tid. Tillsammans.
Detta är det senaste påhittet; Vårruset! Vi och drygt 10 000 tjejer till svettades fram på Örebros gator.
Före:
Efter:
Omåttligt fräscha!
Till och med så pigga i benen att vi ställde upp och bidrog till att få ett varsitt träd planterat.
Varför allt detta, kan man ju undra? Jo, det är ju så att detta läsår börjar lida mot sitt slut och jag blir lite blödig och nostalgisk när jag ser tillbaka på det år som passerat på nolltid. Extra medveten om vilka fantastiska människor jag har omkring mig, blev jag igår när världen sattes i gungning och dessa toppentjejer fanns där som en fast och stadig hand.
TACK hörrni, och bra jobbat!
Tankarnas torsdag..
Två andra saker jag funderat på under dagen:
1. Fötter är bland det värsta jag vet.
Varför har jag försetts med de äckligaste extremiterna, någonsin?
Har opererat min stortånagel idag och nu vill jag knappt se mig själv i spegeln.
2. Kan man leva på endast gröt?
Om inte annat funderar jag på att slå igenom med en gröt-diet.
Varför har jag försetts med de äckligaste extremiterna, någonsin?
Har opererat min stortånagel idag och nu vill jag knappt se mig själv i spegeln.
2. Kan man leva på endast gröt?
Om inte annat funderar jag på att slå igenom med en gröt-diet.
Tacksam för svar.
/Undrande tjej på 21,66 jordsnurr
/Undrande tjej på 21,66 jordsnurr
Caroline = "Fri kvinna"
Inledningsvis vill jag förtydliga att detta inte är menat som kritik gentemot någon, på något sätt eller vis. Så, nu var det sagt.
Jag har namnsdag idag. Det har jag alltid haft den 20:e maj. Det har aldrig varit just "Caroline", och kommer förmodligen aldrig bli. Idag får jag klassas som en "Karolina", i brist på annat. Det är mamma och Netlens (!?) som har uppmärksammat detta. Inget konstigt med det och jag tycker det är festligt att det är någon som helst, som uppmärksammar något dyligt. (Där av inledningen!)
Annat var det förr, känns det som. Namnsdagen "firades" i större utsträckning när man var yngre, får jag för mig. Kanske för att hitta en anledning att ge sitt barn en present, som man kunnat tänka sig att ge annars också men man vill ju inte att det lilla livet ska tro att man kan få allt man pekar på, inte sant? Kanske för att ge sig själv och sin omgivning en anledning att äta glass på en torsdag, ve och fasa om det skulle hända annars!
Jag började fundera på det där...och tycker att det är lite galet. Jag såg videoinspelningar från just denna vecka, för 18 år sedan och namnsdagarna firades med buller och bång i utlandet. Min den 20:e och min brors två dagar senare. Det bör dock tilläggas att då firades inte ens hans tilltalsnamn, utan mellannamn. Vilken fest!
Men, så ser jag mig själv. En liten skit på inte ens fyra år. Helt överlycklig över att ha fått en "vattenpicka" och en Korfu-outfit. Jag kan, till 99,5% liknas med en papegoja, som inte kunde föra min egen talan men däremot härma varenda ord min bror sa. Vad är det att fira, egentligen?
Jag anser att traditionerna bör kastas om (om man ens kan kalla namnsdagsfirande som en tradition, och om den ens existerar längre?). Strunta i att ge ungarna presenter på denna dag, de vet ändå inte vad de firar. Nej, pompa och ståt borde istället prägla namnsdagen på senare år för jag anser att det är först då man gjort sitt namn rättvisa. Det är först nu jag stolt kan ge namnet Caroline ett ansikte och en personlighet. Idag känner jag att jag kan äta glass eller köpa mig själv någonting jag vill ha, för att jag är stolt över vem jag är och det namn jag bär.
Jag har namnsdag idag. Det har jag alltid haft den 20:e maj. Det har aldrig varit just "Caroline", och kommer förmodligen aldrig bli. Idag får jag klassas som en "Karolina", i brist på annat. Det är mamma och Netlens (!?) som har uppmärksammat detta. Inget konstigt med det och jag tycker det är festligt att det är någon som helst, som uppmärksammar något dyligt. (Där av inledningen!)
Annat var det förr, känns det som. Namnsdagen "firades" i större utsträckning när man var yngre, får jag för mig. Kanske för att hitta en anledning att ge sitt barn en present, som man kunnat tänka sig att ge annars också men man vill ju inte att det lilla livet ska tro att man kan få allt man pekar på, inte sant? Kanske för att ge sig själv och sin omgivning en anledning att äta glass på en torsdag, ve och fasa om det skulle hända annars!
Jag började fundera på det där...och tycker att det är lite galet. Jag såg videoinspelningar från just denna vecka, för 18 år sedan och namnsdagarna firades med buller och bång i utlandet. Min den 20:e och min brors två dagar senare. Det bör dock tilläggas att då firades inte ens hans tilltalsnamn, utan mellannamn. Vilken fest!
Men, så ser jag mig själv. En liten skit på inte ens fyra år. Helt överlycklig över att ha fått en "vattenpicka" och en Korfu-outfit. Jag kan, till 99,5% liknas med en papegoja, som inte kunde föra min egen talan men däremot härma varenda ord min bror sa. Vad är det att fira, egentligen?
Jag anser att traditionerna bör kastas om (om man ens kan kalla namnsdagsfirande som en tradition, och om den ens existerar längre?). Strunta i att ge ungarna presenter på denna dag, de vet ändå inte vad de firar. Nej, pompa och ståt borde istället prägla namnsdagen på senare år för jag anser att det är först då man gjort sitt namn rättvisa. Det är först nu jag stolt kan ge namnet Caroline ett ansikte och en personlighet. Idag känner jag att jag kan äta glass eller köpa mig själv någonting jag vill ha, för att jag är stolt över vem jag är och det namn jag bär.
Apropå sun-day..
Triumf att finnas till...
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
Den där Edith, hon vet vad hon pratar om. Jag skulle kunna citera många av hennes dikter, helst alla, för alla har de något att säga. Jag skulle kunna, men jag gör det inte. Däremot lämnar jag er med min favorit, som en fantastisk början på en ny dag, en ny vecka och på resten av livet.
Vad är skönhet?
Fråga alla själar -
skönhet är varje överflöd, varje glöd, varje överfyllnad
och varje stort armod;
skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten;
skönhet är papegojans fjäderskrud eller solnedgången som bebådar storm;
skönhet är ett skarpt drag och ett eget tonfall: Det är jag.
Skönhet är en stor förlust och ett tigande sorgetåg,
skönhet är solfjäderns lätta slag som väcker ödets fläkt;
skönhet är att vara vällustig som rosen
eller att förlåta allting för att solen skiner;
skönhet är korset munken valt eller pärlbandet damen får av sin älskare,
skönhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva,
skönhet är att föra krig och söka lycka.
Skönhet är att tjäna högre makter.
Sun-day
Sol ute, sol inne, sol i sinne! Solen har lyst från och till i Gävle idag. Det har varit molningt, men den stora gula har gjort sig påmind emellanåt. Värmen har dock varit närvarande, oavbrutet. Och trots att det börjat mörkna och bli kallt, har jag värmen kvar i ryggen. Denna värme genereras ur lycka, lycka i sin renaste form.
Det låter kanske som om jag går runt och skrattar och ler och bara plockar de finaste pralinerna ur livets godispåse för tillfället, vilket inte är hela sanningen. Även om lyckan är stor, vet även jag att man inte bara får och kan äta godis, man måste äta mat också hur tråkigt det än må vara. Även om det är ett svagt rosa skimmer över allt, finns det mindre upphetsande måsten och sysslor som ska tas itu med. Frågar man mina nära och kära kan jag lova att de intygar att jag inte är särskilt lätthanterlig alla dygnets timmar. Jag är trött och sur och irriterad emellanåt, precis som vanligt. Stubinen har intd blivit längre, och tur är väl det, för det skulle ju innebära att hela Caroline-konceptet börjat kantra. Jag är fortfarande jag och vardagen är fortfarande lika enformig och slitsam stundtals, fastän 2010 har fått en kick-ass start.
Anledningen till att jag skriver detta är mestadels för min egen del (som vanligt med allt som skrivs här) men också för att jag börjar få lite udda frågor och kommentarer. Vänner runt omkring mig börjar uppenbarligen lessna på att livet leker, för mig. Plus att jag måste erkänna att vi tyvärr lever i landet lagom som följer Jantelagen till punkt och pricka. Så, jag har själv tänkt tanken som många andra verkar tänka, att så bra kan det väl inte vara? Börjar det inte bli lite väl smörigt och klämkäckt?
Men nej! Jag tänker inte ställa mig under någon Jantelag, och jag hatar ju "lagom"! Allt eller inget, har alltid varit min melodi. Och nu har jag gått all in och satsat allt på tillvaron här och nu, så nej, jag tänker inte be om ursäkt, varken till mig själv eller någon annan för att jag njuter av livet i fulla drag. Jag tänker vara evigt tacksam och ha dessa kloka ord i åtanke, när jag kommer på mig själv med att tänka tankar om att lycka är tillfälligt, att känslor som denna är flyktiga, att man alltid ska behålla garden till viss del uppe och för att inte hänge sig till 100% för att skydda sig själv;
Life is short;
* Break the rules
* Forgive quickly
* Kiss slowly
* Love truly
* Laugh uncontrollably
and never regret anything that made you smile
Och på tal om "love truly", I surely do..
Truly, madly, deeply ♥
och såhär glad tänker jag vara, så ofta jag vill och kan!
Det låter kanske som om jag går runt och skrattar och ler och bara plockar de finaste pralinerna ur livets godispåse för tillfället, vilket inte är hela sanningen. Även om lyckan är stor, vet även jag att man inte bara får och kan äta godis, man måste äta mat också hur tråkigt det än må vara. Även om det är ett svagt rosa skimmer över allt, finns det mindre upphetsande måsten och sysslor som ska tas itu med. Frågar man mina nära och kära kan jag lova att de intygar att jag inte är särskilt lätthanterlig alla dygnets timmar. Jag är trött och sur och irriterad emellanåt, precis som vanligt. Stubinen har intd blivit längre, och tur är väl det, för det skulle ju innebära att hela Caroline-konceptet börjat kantra. Jag är fortfarande jag och vardagen är fortfarande lika enformig och slitsam stundtals, fastän 2010 har fått en kick-ass start.
Anledningen till att jag skriver detta är mestadels för min egen del (som vanligt med allt som skrivs här) men också för att jag börjar få lite udda frågor och kommentarer. Vänner runt omkring mig börjar uppenbarligen lessna på att livet leker, för mig. Plus att jag måste erkänna att vi tyvärr lever i landet lagom som följer Jantelagen till punkt och pricka. Så, jag har själv tänkt tanken som många andra verkar tänka, att så bra kan det väl inte vara? Börjar det inte bli lite väl smörigt och klämkäckt?
Men nej! Jag tänker inte ställa mig under någon Jantelag, och jag hatar ju "lagom"! Allt eller inget, har alltid varit min melodi. Och nu har jag gått all in och satsat allt på tillvaron här och nu, så nej, jag tänker inte be om ursäkt, varken till mig själv eller någon annan för att jag njuter av livet i fulla drag. Jag tänker vara evigt tacksam och ha dessa kloka ord i åtanke, när jag kommer på mig själv med att tänka tankar om att lycka är tillfälligt, att känslor som denna är flyktiga, att man alltid ska behålla garden till viss del uppe och för att inte hänge sig till 100% för att skydda sig själv;
Life is short;
* Break the rules
* Forgive quickly
* Kiss slowly
* Love truly
* Laugh uncontrollably
and never regret anything that made you smile
Och på tal om "love truly", I surely do..
Truly, madly, deeply ♥
och såhär glad tänker jag vara, så ofta jag vill och kan!
Livet på en pinne!
"1 månad sen" Hå hå, ja ja. 1 månad känns som en lång tid av tystnad. Det har inte hänt så mycket, kan man kanske tänka. Eller så har det hänt alldeles för mycket, tänker jag. Tiden räcker liksom inte riktigt till alla gånger, någon gång. Nu blev det en ledig kvart, så jag lämnar en levnadsförsäkran. Jag lever och frodas och mår riktigt jäkla bra, på ren svenska. Jag åker som en skottspoling mellan alla olika hem. Jag fyller var och varannan dag med meningsfulla saker och jag trivs.
De senaste veckorna har jag trivts lite mindre med att gå upp i ottan och varit så trött så jag trott jag ska brytas ner i små, små partiklar. Men det har gått det med! Och idag, när jag kunde fått sova till 7 - halv 8 om jag hade viljat, då vaknade jag 5.30. Tack för det!
Tack för det och tack för allt annat!
Tack för livet, som just nu stoltserar..på en pinne!
De senaste veckorna har jag trivts lite mindre med att gå upp i ottan och varit så trött så jag trott jag ska brytas ner i små, små partiklar. Men det har gått det med! Och idag, när jag kunde fått sova till 7 - halv 8 om jag hade viljat, då vaknade jag 5.30. Tack för det!
Tack för det och tack för allt annat!
Tack för livet, som just nu stoltserar..på en pinne!
