shmerb

Jag var länge en motståndare. Jag tillhörde inte den generationen, sa jag. Det är ingen som lägger någon som helst värdering i något så banalt, var min starka åsikt. Å andra sidan vet jag att det är många som lägger en stor värdering i detta och det är nog mest det som stör mig. Tidskrävande, onödigt, rent utsagt farligt på alla plan är vad det är. Jag hävdade att det var, för mig, för ytligt för att lägga sådan energi på något dyligt. Jag vet otroligt många som inte delar min åsikt, som anser att det är av oerhörd vikt och mer än gärna lägger ner sin dyrbara tid för att känna sig bekväma.

Vissa säger att det har med uppväxt att göra. Vilka värderingar och vanor man får med sig i bagaget. Jag säger inte det, eftersom jag och min bror är av fullkomligt annan åsikt än våra föräldrar. Vad det beror på vet man ännu inte.

Vad jag vet är dock att under den sommar som just passerat har jag, till viss del, ändrat åsikt. Eller ja, inte ändrat åsikt men visat en betydligt större öppenhet inför andra åsikter i frågan. Jag har försökt att ta till mig fördelar, metoder och tips för att kunna ändra mitt beteende. Jag har verkligen lagt ner själ och hjärta i frågan och VILJAT förändra, till vad alla lovade skulle vara det bättre.

Blod, svett och brännmärken senare ger jag upp.

Jag kan inte, jag vill inte och kommer aldrig mer stryka!
Och ni som sitter där och tycker att jag överdriver och vill uppmuntra med applåder och glada tillrop, ta detta faktum i övervägande innan ni yttrar så lite som ett andetag i frågan;
Det ligger nu 3 skrynkliga löpare på mitt(vårat) matbord. Tre chanser fick jag att få en sketen duk slät. Fail. Fail. Fail.

Tack och hej!