shmerb

Efter en lång ledighet med semester på andra sidan det stora blå har nu ett par veckor passerat med få föreläsningar men desto mer tid spenderad med nära och kära runt om i Gästrikland. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har så många underbara människor omkring mig! Och jag är inte bara stolt över mig själv och den tillvaro jag skapat för mig själv, jag är också så otroligt stolt över var och en av dessa människor. Alla med egna liv, personligheter, visioner, kvalitéer och förmågor.

Gårdagen spenderades till stor del i Storvik och detta är resultatet;

http://www.priyankadesign.se

Min underbara, vackra och talangfulla vän Priyanka designar och syr sina egna kläder. Detta imponerar mig något oerhört, inte bara för att jag själv inte ens klarar av att sy korsstygn, men också för hon besitter ett driv och en målmedvetenhet utan dess like och ett mod att satsa på sin passion i livet! Stolthet, är då bara förnamnet!
Jag vill inget hellre än att hon ska få all den uppmärksamhet hon förtjänar, så jag försökte dra mitt strå till stacken genom att fota kreationerna hon, med själ och hjärta, skapat!

Se och njut, gott folk!

..men hemma bäst!
Jag har alltid varit en stark motståndare till det uttrycket, för jag har alltid tyckt om att vara borta, på gång, på resande fot, påväg/mitt i/påväg ifrån någonting annorlunda än vardagen. 3 veckor i Kanada-land gav mig dock en ny syn på "vardagen" och en insikt om att denna tillvaro är helt..fantastisk!

Jag har läst mycket i skolan nu om utveckling, fysisk och psykisk. Faktorer som påverkar identitetsbildning, bland annat. Det finns många teorier om detta och två ord ur de 400 sidor jag läst har verkligen nästlast sig fast (från vilken teori minns jag dock inte, shame on me); "vilja välja".

Det finns teorier som säger att mycket av vilka vi är är baserat på arv, det finns de som säger att vi påverkas helt och hållet av vår omgivning. Det finns de som säger att vi får våra normer och moraliska tankebanor från våra föräldrar, det finns de som säger att vi, vid födseln, är tomma ark. Och någonstans i allt detta virrvarr fanns det någon som sa att människan måste "vilja välja". Vi måste vilja skapa en betydelsefull tillvaro för oss, vi måste vilja stå upp för oss själva och välja en av alla vägar.

Detta fick mig givetvis att tänka på mig egen situation och min egen teori om utvecklingspsykologi. Jag har väl kommit fram till att jag tror på en blandning; till viss del är nog grunden till vissa personlighetsdrag ärvda, men däremot tror jag att det, som sagt, endast är grunden till dem. Som ett frö som är sått, men som behöver näring - genom liknande, stimulerande personlighetsdrag runt omkring. Jag tror att beteenden till mycket stor del snappas upp utifrån, att grunden finns till dem, men att resterande del är inlärd.

Jag tror också att man lär sig otroligt många olika beteenden och sätt att handskas med situationer, men att det är lite som nya ord i SAOL; används de tillräcklingt många gånger får de stanna kvar. Vi prövar oss fram på smörgåsbordet av beteenden, de som faller oss i smaken och verkar mest effektiva håller vi kvar, andra förkastar vi. Detta gör att vi barn inte alltid blir som våra föräldrar! Det är så otroligt mycket mer än hemomgivningen som påverkar ett barn. Det får intryck överallt, hela tiden, 24/7, 365 dagar/år - och hur mycket av den tiden spenderas egentligen i hemmet eller runt föräldrarna? På gott och ont, givetvis! Många barn mår bättre av andra inspirationskällor när det kommer till att välja beteendemönster, medans andra kan man önska ha fått sett mer av hur deras föräldrar uppfört sig, uttryckt sig och löst diverse olika situationer.

Jag tror mycket av "kopieringen" av beteenden och tillvägagångssätt sker omedvetet i yngre åldrar, men med tiden börjar medvetandet kicka in och det kommer en tid då vi kan välja hur vi ska vara, om vi vill. Det kan vara skönt att göra "som jag alltid gjort", men det är sällan det är det bästa sättet. Det är sällan alla personlighetsdrag och beteendemönster vi lagt till i vår Personliga Beteendebank är enbart positiva.

Personligen anser jag att det är upp till var och en av oss att "vilja välja" hur många variationer av beteendebuffén vi vill se, hur mycket vi ska låta oss inspireras och hur många nya dörrar vi ska öppna - för att, allt eftersom, insupa och lära oss nya karaktärsdrag och tillvägagångssätt. Skulle vi inte ha dessa möjligheter - hur ska man då kunna, genuint och ärligt, kunna stå upp för sig själv och vara stolt över vem man är?

Jag är stolt över vem jag är, vem jag blivit, hur jag har utvecklats. Jag är stolt över min vilja att välja den väg som min magkänsla sagt att förmodligen är den väg som kommer ge mig mest. Jag är stolt över att tidigt ha skaffat mig insikten att det är just den här utvecklingen som är livet självt och att den lite krokigare vägen, som man inte alltid ser slutet av, tack vare berg och dalar, förmodligen kommer inspirera lite mer än den enklaste vägen. Jag är stolt över de grunder mina föräldrar gett mig och otroligt tacksam över att de alltid försett min nyfikenhet med näring (deras egen rädsla till trots)- vilket har lett till de mest facinerande upplevelser och en enorm möjlighet till utveckling!

Än är det dock en lång väg kvar att gå.. Det finns så mycket mer att upptäcka och utveckla och jag kan knappt vänta och se vad framtiden har att ge och vem jag kommer vara när livet lider mot sitt slut..
Fram till dess tänker jag dock njuta av att vara hemma igen och njuta av känslan över att vara så stolt och nöjd över min vardag, över alla de val jag gjort för att tagit mig dit jag är idag och min fortsatta vilja att välja!

Livets vägar äro outgrundliga och ibland överväldigande många..
Men det är sånna dagar jag tänker se mig själv i "back"-spegeln och påminna mig själv..
I either find a way or make one!

..och hur väldigt fort den går, sett i det stora perspektivet. Och hur otroligt långsam den kan vara sett i liten skala.

De senaste veckorna har jag tänkt på bloggen. Jag har tänkt på underlag och ämnen att blogga om. Jag har tänkt kring och på dessa frågor mer än jag hade gjort annars. Jag har tänkt på min egen synpunkt i frågan, om andra åsikter, om hur det kan vridas och vändas på och hur det kan sättas i förhållande till något annat. Många av dessa ämnen har kommit direkt ur det vardagliga livet, många frågor har väckts i Paulo Coehlo's Segraren står ensam, som jag läser för tillfället. Kloka funderingar och frågeställningar omger mig varje dag och tack vare att den här bloggen faktiskt existerar och har ett värde för mig, får det mig att fundera lite extra, lite djupare, från ytterligare en synvinkel. Det är jag tacksam för, för jag värdesätter eftertanke väldigt högt. Det berikar.

Jag känner fortfarande att vissa av dessa områden måste behandlas i ord. Jag måste få skriva ner tankarna och åsikterna i frågan. Jag måste få ytterligare en dimension, att se det svart på vitt. Jag måste få formulera mig, för det händer något magiskt i omvandligen mellan tanke och ett nedsrivet ord.

Det kommer dock inte ske under de närmsta veckorna, till min egen stora förfäran. Jag bär med mig dessa funderingar ett tag till, till en annan kontinent. Detta för att tiden inte räcker till, just nu. Idag är tiden knapp, fastän tiden fram till den här dagen/helgen har verkat vara en evighet. Imorgon sätter sig jag och min bror på flyget till Vancouver. "Vi ska på OS i Vancouver 2010" sa vi, mycket bestämt, för många långa månder sedan. Jag är inte helt 100 på när vi bokade resan, men det var någon gång under våren, april - maj, förra året. 10 månader av planering, fundering och nedräkning. 10 månader som har känts som en evighet, men ändå inte. Det har hänt otroligt mycket under dessa 10 månader så dagar och veckor har susat förbi. Men när jag tänker tillbaka på dagen då vi bokade flygbiljetterna, då känns det som en oändlighet sedan. Nu är snart dagen här och det känns ännu ganska overkligt.

Dagen är också här då det var dags att vakna kallsvettig och gråtandes vid 6-tiden imorse, för att inse att just i denna stund för två år sedan klev jag in i mormors rum av helt andra orsaker än att få veta att hon just tagit sitt sista andetag. Den dagen minns jag som den var igår, och alla andra dagar sedan dess. Så känns det, för det känns så otroligt nära och starkt och djupt och..jag vet inte vad. Jag vet bara att två år är en otroligt lång tid, men det har inte sjunkit in djupare, det är inte lättare att acceptera och saknaden är definitivt inte mindre, för det.

I och med detta ger jag alltså mig själv tillåtelse att skjuta på de där inläggen jag viljat skriva tills jag återigen har tiden på min sida. Vi blir borta i tre veckor, som i det stora hela, kommer gå så fort, så fort..så man inte hinner sakna ihjäl sig. Samtidigt som jag önskar att jag hinner landa i att jag faktiskt hittat tillbaka, drygt två år senare, och hinner uppleva och visa Andreas allt jag vill!

Nu ska jag ta till vara på det som är kvar av den här dagen. På med springskorna och lokalisera mig lite i Malmö. Dvs, göra lite research, så jag inte är fullkomligt vilse i pannkakan när jag ska iväg och uträtta diverse ärenden sen.

Kanske uppdateras det med lite bilder från andra sidan det stora blå under resans lopp, kanske inte. Kanske blir detta sista uppdateringen innan vi är åter på svensk mark, kanske inte. Den som lever får se!

Kompositionen av det önskade livet är ytterst individuellt. Bilden av det perfekta livet varierar lika mycket som det finns olika individer, som det finns dagar på året, som antalet år som levs. Vad jag anser vara "perfekt" idag, kanske jag upplever otillräckligt imorgon. Och vad jag önskade mig här om veckan, kanske jag kommit till insikt att jag klarar mig lika bra utan, idag. Men det finns ett par saker som, enligt mig, är grundläggande. Omger man sig med värme och kärlek, likväl som målet för var dag bör vara att avge precis lika mycket värme, om inte mer, till de som finns omkring har man kommit en god bit på väg. Spenderar man tid med något man trivs med och håller sig sysselsatt med stimulerande aktiviteter som lockar fram endorfiner och skratt är man snart där.

Allt detta blandat med insikten att det blir vardag så småningom, att livet i all sin prakt även innehåller motgångar av olika slag, vissa mer lättöverkomliga än andra. Acceptansen att andra kommer fatta spännande beslut som lockar och drar men som inte är genomförbart för dig här och nu, att man som människa (förälder, studerande, vän, personal etc etc) har vissa förpliktelser och att andra människor är beroende av just Dig, på ett eller annat sätt. Men att dessa förpliktelser inte får bli måsten och krav. Att hitta en balans mellan vardag och äventyr (om man nu ska sätta dessa i motsatsförhållande till varandra), att inse det lika stora värdet mellan bungyjump på Nya Zeeland och en tvättstugekväll en regnig tisdag i november. Att hitta ro i här och nu och kanske sänka kraven på livet, utan att tappa livsgnistan och upptäckarglöden. Så länge man gör allt med kärlek och glädje, tror jag att det perfekta livet kan upplevas i varje människas liv, varje dag.

Som många kanske förstått är jag väldigt nöjd med livet just nu. Jag känner hur det genomsyrar det mesta jag säger, skriver, gör och är. Örebro är fantastiskt. Utbildningen är helt rätt. Jag lär mig så mycket nytt varje dag och det eggar kunskapstörstandet. Jag får saker gjorda och har (oftast) tid över till mycket annat. Jag mår bra. Jag har mycket att se fram emot på både kort och lång sikt. Men mest av allt är jag så nöjd och tacksam över alla fantastiska människor runt omkring. Vänner, familj, nära, långt bort, kända, okända. Det finns så många som förgyller varje dag, som gör vardagen till ett äventyr och tvärt om.
Och så finns ju Du*

Dagarna kommer och går på det nya året och än så länge håller jag mitt "löfte". Tillfällig andnöd. Jag tappar andan. En stund. Varje dag. Flera gånger vissa dagar.

Att jag har astma, och att jag provat tvätta min Bricanyl i tvättmaskinen så den inte längre fungerar och inte har pengar nog att köpa ut en ny, förklarar andnöden till viss del.

Att jag lär mig mycket om andning och andra delar av kroppen i skolan och kommer till insikt dagligen vilken förunderlig apparat var och en av oss besitter, facinerar mig oerhört och förklarar delar av andnöden det med.

Att temperaturen i vår lägenhet börjar sjunka under vad som anses vara acceptabla levnadsförhållanden och kylan ilar genom kroppen, förklarar andnöden ytterligare.

Att jag åter igen fått kontakt med det hjärta jag trodde frusit till is, är ytterligare en förklaring till den tillfälliga, återkommande andnöd jag både strävar och längtar efter.

Att jag påminns dagligen av astma, ny kunskap, kyla och hjärta att jag lever, här och nu, i Örebro, idag, med fantastiska människor omkring mig är nog den vanligast förekommande orsaken till att jag tappar andan. Lite till, en liten stund, varje dag.

De första dagarna av det nya året har verkligen hållt måttet. Jag har tappat andan, varje dag. Har det inte varit kylan, så har det varit värmen. Har det inte varit närheten, så har det varit distansen. Har det inte varit drömmen, så har det varit verkligheten. Men varje dag har orsaken till mållöshet och häpnad varit livet självt och tacksamheten är enorm.

Till mamma

Marie Fredriksson - Där du andas
Ledmotivet till Arn

"Det är första dagen på ett nytt år och resten av livet. Sky's the limit, baby"

Sky's the limit och jag vill verkligen tro att 2010 kommer ta mig med storm! Att jag sitter här om ett år och tänker "Shit!". Men jag tror för att jag ska kunna komma dit måste jag ta en dag i taget. Tappa andan, lite varje dag. Då kommer summan av kardemumman bli "Shit!". Med start idag.

Jag har tappat andan idag redan. Flera gånger om, då denna låt gått på repeat. Jag vet inte vad det är, men det är någonting. Och detta någonting får mig att tappa andan. Igen och igen och igen.

Året är snart slut och vad passar då bättre än en lista? Alltid dessa listor, helfestligt om ni frågar mig! Det får bli så, när det är lite nätt om tid med tanke på att broder Tuck fyller år idag. Så, håll till godo, så går jag och fikar!

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag gjorde ganska mycket under 2009 som jag aldrig gjort förut.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag hade ett "löfte", för mig själv. Det var att hitta hem, hitta min vardag, hitta mig. Jag bytte vardag, men tror att stora delar av mig själv följde med. Jag har dock insett under året som gått att hela livet är en lång process att hitta sig. Jag tycker mig dock ha uppfyllt mitt löfte för jag har utmanat mig själv och vuxit som människa under året som gått.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Bara bekanta.
4. Dog någon som stod dig nära? Ja, i år igen. Farfar, 29/4 -09.
5. Vilka länder besökte du? Cypern, Frankrike och Danmark
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010? Det jag saknar får ta den tid det tar att hitta, om det så blir 2010 eller 2022, det får tiden utvisa.
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas? Jag har ett bra sifferminne, så många datum har fastnat. Dock är 4/4, 29/4 och 24/8 speciella datum som kommer betyda mycket.
8. Vad var din största framgång 2009? Att jag vågade släppa taget om något tryggt för att utmana mig själv och förverkliga en dröm.
9. Största misstaget? Att jag inte vågar vara ärlig nog, mot mig själv och andra.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Astman har haft en rejäl dipp i år och ryggen lika så fast tidigare. Nu mår jag rätt bra, och det är huvudsaken.
11. Bästa köpet? Jag har nog inte köpt något speciellt. Inget stort. Inget extraordinärt.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Möbler, resor, andra.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Jag har varit otroligt glad för mycket i år. Genuint jätteglad.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009? Många, många.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, måste jag nog säga.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Hm, försökt att stå upp för mina val och inte gått och dragit med dåligt samvete.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Försökt hitta svar på frågor på ställen där jag redan visste att jag inte skulle finna dem.
18. Hur tillbringar du julen? I Sandviken, med när och kära.
19. Blev du kär i år? Ja, det är väl dags att erkänna det. Lite för sent.
20. Favoritprogram på TV? Halv åtta hos mig?
21. Bästa boken du läste i år? Hur man närmar sig ett träd, av Eva Dahlgren
22. Största musikaliska upptäckten? Jag har definitivt vidgat mina vyer musikmässigt i år, men trivs fortfarande bäst med Lars och Lisa..och Melissa.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Jag minns inte att jag önskade mig något.
25. Något du önskade dig men inte fick? Eftersom jag sällan önskar mig saker, saknar jag heller inte något jag inte fick.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009? Jag var hemma i Sandviken under dagen, fikade med släkt och vänner. Spenderade kvällen i Gävle. Vände upp och ner på världen.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Lite mer raka besked och mindre väntan och ovisshet. Lite mer tillit, lite mer optimism och hopp.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009? Stilen varierar efter humör, en rackarns blandning, med andra ord!
29. Vad fick dig att må bra? Ett meningsfullt jobb, en fantastisk möjliget, styrka att våga välja det andra - som visade sig vara helt rätt och helt fantastiskt. Och under all denna tid stöd, värme och kärlek från många bra människor runt omkring.
30. Vilken kändis var du mest sugen på? Pass!
31. Vem saknade du? Mina mor- och farföräldrar, allra mest.
32. De bästa nya människorna du träffade? Det finns många fantastiska människor jag träffat i år, som kommer finnas kvar i hjärtat länge, länge.

Kollade tillbaka vad som skrevs förra året. Det var en lista om onödiga ting och med tanke på tidpunkten på dygnet (02.02) så svarar jag på samma frågor igen. Ett år senare, ett år klokare?

Lovar du att vara ärlig? Ja
Du heter: Caroline Rita Maria Hannuksela Axelsson
Smeknamn: Lill-sockret, Shmerb, Harriette
Favorit låt just nu: Melissa Horn - Lät du henne komma närmre
Beroende av: Mandariner
Vad tror folk om dig? Jag vet verkligen inte. Har en rätt luddig verklighetsuppfattning
Stämmer det? Can't tell..

Hur imponerar man på dig? Genom att vara rak, ärlig och ödmjuk
Brukar du skratta för dig själv? Ja!
Vad står det i ditt senast inkomna sms? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vart jag har min telefon
Vart bor du? Köpmangatan 12, 4 trappor upp, Örebro
Trivs du där? Fantastiskt bra!
Äger du några converse? Ja, det gör jag
Är du allergisk i mot något? Ja, främst pälsdjur
Har du haft sex idag? Nej, det har jag inte
Nästa mål i ditt liv? Hitta ett sätt att bota den kroniska, molande rastlösheten
Hur svarar du i mobilen? "Hallå!" eller "Aah, det är Caroline"
Vem ringde dig senast? Andreas
Vad sa den du senast pratade med i telefonen? Att jag skulle köpa snus

Antal sömntimmar inatt? 8 ungefär
Var du ensam? Ja, det var jag
Tycker du om din pappa? Obeskrivligt mycket
Brukar du komma i tid? Så gott som alltid
När mår du bra? När jag känner att jag gjort det jag planerat, med gott resultat
När blev du fotad senast? Idag
Hur känner du dig nu? Vemodig, ångestfylld, upprymd, trött, lugn
Vanligaste färg på dina kläder? Svart
Vad tycker du om fötter? Jag kan knappt ta i mina egna
Är du aktiv i skolan? Ja, det tycker jag
Vad saknar du? Lugn och ro

Hade du en bra kväll igår? Toppen!
Favorit dryck på morgonen? Kaffe
När brukar du gå och lägga dig? ~22-24, när jag är klar med allt som ska göras för dagen
Är du blyg? Emellanåt
Sysslar du med någon idrott? Ja, innebandy
Kärlek vid första ögonkastet? Nej, det är något som växer fram
Vad krävs för att du ska bli full? Gott sällskap!

Har du spytt offentligt? Nej, det har jag inte
Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag? Jag skulle skriva en kill-/tjejmanual, ämnad för motsatt kön, vi förstår varandra alldeles för lite
Kategoriserar du dig själv i någon speciell stil? Nej
Är du bortskämd? Ja, på otroligt många sätt och vis
Vad gör du i morgon? Jag promenerar, jag myser med familj och en liten del av släkten, jag minns och förundras över livet

Jag fick även frågan idag om vad jag önskat mig från tomten och svarade att jag inte kunde säga det högt för då skulle inte önskningen slå in. Jag önskar mycket, hårt och ofta och tror på att någon lyssnar, men att vi först och främst är vi ansvariga för våra egna önskningar - huruvida de slår in eller inte. En hjälp på traven, en knuff i rätt riktning, ett tecken..men handla, det gör ingen åt oss.

Det slog mig även idag hur otroligt värdefullt det är med minnen, att ha något speciellt att dela med en annan människa (eller flera andra människor). Det behöver inte vara stora, flådiga minnen. Det är ofta det lilla som fastnar. Tider som dessa känner jag en oerhörd tacksamhet över de minnen jag har, men försöker påminna mig själv varje dag, varje minut att minnen skapas även här och nu. Jag vill inte låta dessa chanser gå till spillo för att jag är fast och saknar det som varit. Jag vill bära med mig ljusa minnen, som skapar en grogrund för nya. För i och med att tiden aldrig går att vrida tillbaka kommer det komma en dag då minnen är allt vi har kvar.

Nu ska jag gå och lägga mig i mitt gamla flickrum och minnas saker från förr, för att vara utvilad imorgon då jag har chansen att skapa minnen om julen 2009 som är värda att minnas i många år framöver.

En riktigt God Jul kära vänner, på riktigt!
Puss o Kram, C

Ja, aldrig har väl livet varit så nära som denna förmiddag när snön låg vit, skimrande och stilla över Örebro och över Hjälmaren. Jag tog en långpromenad trots att minusgraderna bet i sin närvaro. Det var så fruktansvärt vackert att jag var tvungen att nypa mig i armen. Hur kan det vara möjligt att jag är här? Att jag är mitt i detta underverk? Att lilla, lilla jag får uppleva den storhet som tar luften ur mina lungor?

Jag är så otroligt tacksam för tillvaron, för alla chanser jag fått, för allt det goda (för ja, allt ont blir något gott tillslut det med), för att jag får vara just där jag är, för att jag får vara just den jag är men mest av allt, för att jag får leva och uppleva allt som skapats runt omkring mig. Här och nu.

...så är hela världen...VIT!
Ja! Så sant, så sant.. Det är ett par decimeter snö över hela Örebro. Det knarrar så härligt när man går och julstämningen börjar faktiskt infinna sig, på riktigt! Har precis varit ute och sprungit och det var så mysigt :) Lite kallt för lungorna, men det gick vägen det med.

Kör ett sista ryck nu, sen börjar nedräkningen till lite ledighet i alla fall!
Sweet!

Nu var det 5 dagar och 21 timmar sedan förra inlägget, då mycket kändes hopplöst värdelöst oöverkomligt jobbigt. Idag är en annan dag. En bra dag, liksom alla andra sen årets värsta pluggångest. Jag mår bra och det känns kul. Jag sitter i mitt hem och dricker kaffe. Varför tog det mig så lång tid att inse att mörkrost is the shit? Man kan ju tycka att poletten borde trillat ner tidigare, eftersom jag varje gång tar minst 3 skopor extra, "för kannan", då jag tycker att kaffe ska vara starkt. Men, bättre sent än aldrig..

Nedan följer en smärre redogörelse då jag har haft en helt fantastisk helg som smygstartade redan i fredags..
Liten sovmorgon, hemma-plugg hela dagen, ut och springa och jobb på Conventum med laget.

Lördagen inleddes med en ordentlig sovmorgon, shopping heeela dagen med min darlig till sambo (en av dem). Solen sken från en klarblå himmel och vi konstaterade hur mycket vi saknat att få kisa och ha tårar rinnandes ned för kinderna pga. solens bländande stålar. Det blev mycket fint shoppat, största delen till oss själva och vi hade inte dåligt samvete över det.
Vi fortsatte hemmavid med att exprimentera fram outfit's för kvällen. Det gick snabbt och smidigt och vi hann med lite film/sova på varsinn soffa innan det var dags att göra oss i ordning, ta en fördrink eller tre och sedan bege oss iväg på varsinna tillställningar.
Jag mötte upp några tjejer från laget för lite vin och sedan..the one and only.. Lars Winnerbäck!! Vi kom i rättan tid, just när första introt tog vid.
Jag har tappat räkningen när det gäller hur många gånger jag sett min stora favorit, men det här var 10+:e gången så jag har lite att jämföra med. Jag måste säga att han inte imponerade i Örebro den här hösten. Jag har varit med om betydligt bättre framträdanden. Lite tråkigt att behöva säga så, men det är tyvärr den bittra sanningen. Lars har dock alltid varit, och kommer alltid förbli, självaste Lars Winnerbäck i mina ögon. Och där är det rätt lätt att vara.
Jag fortsatte kvällen med att möta upp min darling till sambo + vänner för att göra Björnstugan. Det blev en fantastiskt rolig kväll som avrundades med en efterfest ända in på morgontimmarna.

Gårdagen var väldigt skönt slapp, från mitt på dagen, då vi vaknade till liv, till tidiga kvällen när mina två blå inte ville hålla sig öppna längre.

Idag är det måndag och ett par timmar i skolan är avklarade. Vi påbörjade sista ordentliga skolveckan med att ha introduktion i en labb som komma skall. Den här veckan är det fullt ös, nästa vecka är det lite mindre. Sen har jag hört ryktas att det är julafton nästa vecka också? Lustigt, hur tiden går så fort..

Apropå julen har jag känt lite att jag lika gärna kunde skippa den i år. Ställa in, ta ledigt, skolka. Det känns som om julen tappat lite av sin charm i och med förlusten av alla plirande ögon, rynkor, mjuka hår och värmande kramar. Jag har blivit lite arg och trött på mig själv, på de tankarna. Jag föredrar ju människor som gör det bästa av situationen. Jag är lite allergisk mot människor som inte ger saker och ting en chans, som ger upp i förväg. Jag har alltså blivit allergisk mot mig själv, då jag inte lever som jag lär.

Åtgärd? Jag försöker acceptera det jag inte kan förändra. Jag försöker ta modet till mig att förändra det jag kan, men främst av allt försöker jag hitta förståndet att inse skillnaden. Med andra ord, jag kan inte förändra det faktum att de tagits ifrån mig. Men jag kan förändra min inställning till julen utan alla de jag ser upp till, om möjligt, nu mer än någonsin. Jag kan minnas, sakna, älska och uppskatta det som varit, men också det som komma skall med de nära och kära som faktiskt finns nära mig i fysisk form fortfarande.

Ska det vara såhär varje gång det närmar sig tenta? Illamående, en molande känsla i magen, rastlöshet och gråtmildhet. Det är tydliga symptom på fenomenet ångust tentus, mina vänner. Tro mig, jag vet.

Nu ska jag ta ett chill pill och hålla andan tills allt är över. Imorgon klockan 12 kan jag andas ut, sen ska jag andas frisk hemma-luft hela kvällen.

Tack för mig.
På återseende, på andra sidan.

Jajemen, veckans bästa dag är här! Den inleddes starkt med en efterlängtad sovmorgon. Sedan, innan jag ens hunnit vakna, var det dags att ta tag i pluggandet. Har pluggat från 10 till nu, utan några större avbrott. Känns bra.

Nu är det dags att ladda batterierna, packa väskan och åka mot Västerås för match. Kan bli..intressant.. Säger inget mer om vad jag tror resultatet kan komma att bli. Positiva tankar!!

Det är alltså ytterligare en helg i Örebro på gång. Match ikväll, jobb med laget imorgon kväll och plugg varenda lediga minut där emellan. Tenta på onsdag. Kan bli lika intressant det..

Ska inte spendera fler minuter vid datorn nu, utan sätta lite fart!
Ville dock lämna några varma rader från ett kallt Örebro

Puss o Kram

Ja, nu är klockan näst intill mitt i natten och jag är fortfarande vaken. Man kan ju undra varför? Vet inte om det finns så mycket svar på den frågan. Snarare bara en ångestfylld kommentar att jag helst skulle sovit för längesen. Känner mig otroligt trött, fastän jag sovit 3 timmar idag på eftermiddagen. Är inne i en period (surprise, surprise) där jag skulle kunna tänka mig att sova minst 20 timmar om dagen. Minst.
Dock fungerar det inte så. Man kan inte sova bort 20 av dygnets 24 timmar av praktiska skäl. Det är mycket som ska hinnas med under ett dygn, utöver sömnintag. Det fungerar heller inte så när man inte kan sova som folk. När man ligger vaken till 4-5 tiden på mornarna och funderar över små och stora ting. Det fungerar heller inte så när man vaknar var 45:e minut av att kroppstemperaturen åker berg-och-dal-bana, eller att drömmarna tar så stor och realistisk plats att jag måste vakna med ett ryck och inse att det var just bara en dröm, eller?

Jag vet inte om det var natten till idag eller idag på eftermiddagen jag drömde om min Guldtant. Hur hon såg på mig, bad om ursäkt för att det blev som det blev. För att världens värsta sjukdom drabbat främst henne, men också oss andra. Det var med varma ögon hon såg på mig och bad om ursäkt för hennes öde. Hon log och sa att det var bäst såhär och att hon trots allt inte ångrade någonting.
Själv grät jag. Men blev varm innombords tack vare hennes röst som jag inte hört på så lång tid. Hennes varma, kärleksfulla röst som sa friska ord. Ingen rappakalja, inga ordlösa läten. Riktiga ord.
Jag fortsatte gråta och kunde inte sluta krama henne. Jag kände hennes armar om min hals, hennes doft och hennes lugnande ord. Jag kände hennes grova, lite sträva hårstrån mot min våta kind. Sen kom de viktigaste, verkligaste orden av de alla; Jag älskar dig. Hjärtat slog frivolter och jag nästintill skrek ut de ord som jag inte kunnat säga öga mot öga på 1 år, 9 månader och 5 dagar; Jag älskar dig också!

I början var närvaron så stark, så stark. Jag kunde känna Er i form av en vind, en varm känsla i magen, en fågel som flög förbi, en stark övertygelse vid ett vägval. Det slog mig för inte alls längesedan att den där närvaron börjat trappa av med tiden. Och så kommer det här. Det starkaste av känslor hittills. Det tydligaste av påminnelser. De verkligaste av drömmar. Den tog mig ordagrannt på sängen och det känns fortfarande overkligt att det inte var verkligare än "bara" en dröm. Det gör mig givetvis ofantligt ledsen, att det inte var verkligare än "bara" en dröm. Samtidigt som jag inte tror att det "bara" var en dröm. Det var nog Ni fyra som samlat ihop er gemensamma kraft för att skicka ner detta budskap och jag hoppas att mitt svar var tydligt nog.

1 år, 9 månader, 5 dagar. 1 år och 9 månader. 1 år, 2 månader, 28 dagar. 6 månader och 20 dagar. Antalet dagar är egentligen irrelevant. Jag har alltid, och kommer älska er varje dag tills dess vi möts igen.

Hur chockande, nedstämmande, upplyftande, glädjande, overklig och verklig den här upplevelsen än var/är, så kom den i rättan tid.
Ute är det kallt, mörkt och regnigt. Tröttheten och orkenslösheten är ett faktum. Det är stressigt och pressande med allt som ska göras, och gärna med bästa resultat. Det är tankar och funderingar som moler sönder inifrån. Det är saker som ska prioriteras före annat och chansningar som ska göras. Det är orosmoment och vardagliga bekymmer. Det är en evig balansgång mellan rättigheter och skyldigheter.

När livet rycker och drar åt alla håll och då kliver ni in med erfarenhet, visdom och det viktigaste budskapet av de alla: Kärleken är viktigast och övervinner allt, till och med döden.

Är du man eller kvinna?
Fru Hjärter Dam

Beskriv dig själv
Ett sällsynt exemplar

Hur känner du dig?
Pollenchock och Stjärnfall

Beskriv stället där du bor
Tretton trappor opp

Vilken plats skulle du åka till, om du kunde åka var du ville?
Köpenhamn och överallt

Hur transporterar du dig helst?
Fribiljett till Himlen

Din bästa vän är
Min helande tröst

Du och dina bästa vänner är
De sista drömmarna

Hur är vädret?
Solen i ögonen

Vilken är din favorittid på dagen?
Visan om frukosten

Om ditt liv var en TV-serie, vad skulle den heta?
Hjärter Dams sista sång

Hur är livet enligt dig?
Nästan perfekt

Beskriv ditt nuvarande förhållande
En svår och jobbig grej

Vad är du rädd för?
Gråa dagar

Ditt bästa råd
Berätta hur du gör

Hur skulle du vilja dö?
Under månen

Din själs nuvarande tillstånd
Lycklig och förvånad

Ditt motto
Gå på vatten


(Man ska alltså använda enbart låttitlar av EN artist för att svara på dessa frågor. Upprepa inte en låttitel.)