shmerb

Det är slutet av oktober. Det är kallt och mörkt och det har regnat de senaste dagarna. Vi är mitt uppe den årligt återkommande hösten. Det blir liksom inte mer höst än såhär. Allt är i full gång och har varit sedan sena augusti. Det nya har hunnit bli lite av en rutin och vardagen är ett faktum. Helst av allt skulle jag vilja gå ut när det passar. Passa på när solen skiner och när löven är sådär gyllene och vackra som bara löven kan vara på just hösten. Ta till vara på det ljusa och vackra, i det annars så mörka och bistra. Men det är sällan man kan göra något när det passar. Det är skola, det är jobb, träning, handla, äta, städa, laga mat, fixa med det ena än det andra.

Mörket bokstavligen äter energi och tröttheten är ett faktum den här tiden på året. Det är mörkt när man stiger upp och har man tur hinner man uppleva lite dagsljus. Har man mindre tur har det börja skymma när man beger sig hemåt igen, framåt eftermiddagen. Mörkret äter energi, som serveras med tid och en gnutta motivation till det. Är det konstigt att man blir lite less innan man hunnit komma på att dagen faktiskt är lika lång, även om det mörknar tidigare? Att glädje och intiativförmåga inte bara kan infinna sig om man tillför sommvarvärme och ljusa nätter? Vi måste påminna oss om att vi kan hitta det i mycket annat i vardagen, oavsett årstid. Det är inte väder, vind och blad i kalendern avgör sinnesstämning. Jag har tagit till hjälp för att se vackra ting i vardagslunken, den här hösten.

Hjälpen kan se ut såhär.

Och hjälpen kan låta såhär.