Caroline = "Fri kvinna"
Inledningsvis vill jag förtydliga att detta inte är menat som kritik gentemot någon, på något sätt eller vis. Så, nu var det sagt.
Jag har namnsdag idag. Det har jag alltid haft den 20:e maj. Det har aldrig varit just "Caroline", och kommer förmodligen aldrig bli. Idag får jag klassas som en "Karolina", i brist på annat. Det är mamma och Netlens (!?) som har uppmärksammat detta. Inget konstigt med det och jag tycker det är festligt att det är någon som helst, som uppmärksammar något dyligt. (Där av inledningen!)
Annat var det förr, känns det som. Namnsdagen "firades" i större utsträckning när man var yngre, får jag för mig. Kanske för att hitta en anledning att ge sitt barn en present, som man kunnat tänka sig att ge annars också men man vill ju inte att det lilla livet ska tro att man kan få allt man pekar på, inte sant? Kanske för att ge sig själv och sin omgivning en anledning att äta glass på en torsdag, ve och fasa om det skulle hända annars!
Jag började fundera på det där...och tycker att det är lite galet. Jag såg videoinspelningar från just denna vecka, för 18 år sedan och namnsdagarna firades med buller och bång i utlandet. Min den 20:e och min brors två dagar senare. Det bör dock tilläggas att då firades inte ens hans tilltalsnamn, utan mellannamn. Vilken fest!
Men, så ser jag mig själv. En liten skit på inte ens fyra år. Helt överlycklig över att ha fått en "vattenpicka" och en Korfu-outfit. Jag kan, till 99,5% liknas med en papegoja, som inte kunde föra min egen talan men däremot härma varenda ord min bror sa. Vad är det att fira, egentligen?
Jag anser att traditionerna bör kastas om (om man ens kan kalla namnsdagsfirande som en tradition, och om den ens existerar längre?). Strunta i att ge ungarna presenter på denna dag, de vet ändå inte vad de firar. Nej, pompa och ståt borde istället prägla namnsdagen på senare år för jag anser att det är först då man gjort sitt namn rättvisa. Det är först nu jag stolt kan ge namnet Caroline ett ansikte och en personlighet. Idag känner jag att jag kan äta glass eller köpa mig själv någonting jag vill ha, för att jag är stolt över vem jag är och det namn jag bär.
Jag har namnsdag idag. Det har jag alltid haft den 20:e maj. Det har aldrig varit just "Caroline", och kommer förmodligen aldrig bli. Idag får jag klassas som en "Karolina", i brist på annat. Det är mamma och Netlens (!?) som har uppmärksammat detta. Inget konstigt med det och jag tycker det är festligt att det är någon som helst, som uppmärksammar något dyligt. (Där av inledningen!)
Annat var det förr, känns det som. Namnsdagen "firades" i större utsträckning när man var yngre, får jag för mig. Kanske för att hitta en anledning att ge sitt barn en present, som man kunnat tänka sig att ge annars också men man vill ju inte att det lilla livet ska tro att man kan få allt man pekar på, inte sant? Kanske för att ge sig själv och sin omgivning en anledning att äta glass på en torsdag, ve och fasa om det skulle hända annars!
Jag började fundera på det där...och tycker att det är lite galet. Jag såg videoinspelningar från just denna vecka, för 18 år sedan och namnsdagarna firades med buller och bång i utlandet. Min den 20:e och min brors två dagar senare. Det bör dock tilläggas att då firades inte ens hans tilltalsnamn, utan mellannamn. Vilken fest!
Men, så ser jag mig själv. En liten skit på inte ens fyra år. Helt överlycklig över att ha fått en "vattenpicka" och en Korfu-outfit. Jag kan, till 99,5% liknas med en papegoja, som inte kunde föra min egen talan men däremot härma varenda ord min bror sa. Vad är det att fira, egentligen?
Jag anser att traditionerna bör kastas om (om man ens kan kalla namnsdagsfirande som en tradition, och om den ens existerar längre?). Strunta i att ge ungarna presenter på denna dag, de vet ändå inte vad de firar. Nej, pompa och ståt borde istället prägla namnsdagen på senare år för jag anser att det är först då man gjort sitt namn rättvisa. Det är först nu jag stolt kan ge namnet Caroline ett ansikte och en personlighet. Idag känner jag att jag kan äta glass eller köpa mig själv någonting jag vill ha, för att jag är stolt över vem jag är och det namn jag bär.
Kommentarer
Trackback
