Oh captain, my captain!
Jag har precis avverkat en av tidernas, enligt mig själv, bästa film. Dead Poets Society är två timmar konst. Konst som berör. Robin Williams vet vad han gör, om man säger så. Och det är ju inte utan anledning att filmen vann en Oscar 1989.
"We don't read and write poetry because it's cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for."
Jag tycker att dessa ord talar för sig själva. Personligen blir jag relativt mållös och har därför inte så mycket att säga. Se detta som ett litet tillägg till mitt förra blogg inlägg.. Det var ungefär dit jag ville komma; att det är karriären som gör att vi kan leva våra liv, men det är kärleken som gör det livet värt att levas. Jag och att sätta ord på vad jag tänker.. Det går inte riktigt ihop. Så därför lånar denna del ur det fantastiska manus av Tom Schulman.
Alltid när en riktigt bra film tar slut fylls jag av vemod. Det är väl som vanligt när något bra pågår. Helst får det fortsätta i all oändlighet, till death do us apart, ungefär. Ikväll kan jag i alla fall lugna mig med att denna otroliga film kan förgylla min kväll i en hel veckas tid. Tre filmer i sju dagar för sextio kronor, vilken lycka i vårt regniga sommar-Sverige!
Några sista väl valda ord från allas vår Mr. Keaton.. "I stand upon my desk to remind myself that we must constantly look at things in a different way."
Vad mer kan man säga?
So long.
Alltid när en riktigt bra film tar slut fylls jag av vemod. Det är väl som vanligt när något bra pågår. Helst får det fortsätta i all oändlighet, till death do us apart, ungefär. Ikväll kan jag i alla fall lugna mig med att denna otroliga film kan förgylla min kväll i en hel veckas tid. Tre filmer i sju dagar för sextio kronor, vilken lycka i vårt regniga sommar-Sverige!
Några sista väl valda ord från allas vår Mr. Keaton.. "I stand upon my desk to remind myself that we must constantly look at things in a different way."
Vad mer kan man säga?
So long.
This is it?
Då var det klart. IB är över. På både gott och ont. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var nöjd. Jag ska dock försöka bli vän med tanken att diplomet i sig är en prestation nog. Det faktum att IB inte tog kål på mig borde räcka, men vi människor har en tendens att aldrig nöja oss med det lilla.. Mycket vill ha mer.
Betyg, mätningar, resultat, prestationer. Det är inte allt, sägs det.. Det finns tydligen så mycket mer som betyder minst det dubbla. Jag har alltid varit fasligt naiv och trott stenhårt på människors förmåga. Men ibland tvivlar jag på det i och med att den statusstyrda värld vi lever i gör sig påmind dagligen. Du kommer ingen vart utan de bästa betygen.
Jag hör en konversation i bakrunden där betydelsen med livet diskuteras. En tvivlande man övertalas av de mest godhjärtade människor jag känner. Godhjärtade, omtänksamma, kärleksfulla. De talar om livet, om upp- och nedgångar, om tvåsamhet och om lycka. Om vad som är meningen, om ödet och om den bestående kärleken. Om hur vi växer i motgång, om hur vi ska kämpa tillsammans med de som betyder något. Om hur vi finns för varandra.
Då minskar tvivlet betydligt. Allt detta kommer inte ur bra betyg eller ur långa perioder av studier. Detta kommer ur erfarenheter från det verkliga livet, ur medmänsklighet och ur en tillvaro där kärleken alltid varit i fokus.
Mina föräldrar ger mig hopp om att det är vad som finns inuti och mellan människor som räknas, inte stela bokstäver och siffror på ett papper. Det må underlätta, men det är med hjälp av livets hårda skola man kommer någonstans.
Betyg, mätningar, resultat, prestationer. Det är inte allt, sägs det.. Det finns tydligen så mycket mer som betyder minst det dubbla. Jag har alltid varit fasligt naiv och trott stenhårt på människors förmåga. Men ibland tvivlar jag på det i och med att den statusstyrda värld vi lever i gör sig påmind dagligen. Du kommer ingen vart utan de bästa betygen.
Jag hör en konversation i bakrunden där betydelsen med livet diskuteras. En tvivlande man övertalas av de mest godhjärtade människor jag känner. Godhjärtade, omtänksamma, kärleksfulla. De talar om livet, om upp- och nedgångar, om tvåsamhet och om lycka. Om vad som är meningen, om ödet och om den bestående kärleken. Om hur vi växer i motgång, om hur vi ska kämpa tillsammans med de som betyder något. Om hur vi finns för varandra.
Då minskar tvivlet betydligt. Allt detta kommer inte ur bra betyg eller ur långa perioder av studier. Detta kommer ur erfarenheter från det verkliga livet, ur medmänsklighet och ur en tillvaro där kärleken alltid varit i fokus.
Mina föräldrar ger mig hopp om att det är vad som finns inuti och mellan människor som räknas, inte stela bokstäver och siffror på ett papper. Det må underlätta, men det är med hjälp av livets hårda skola man kommer någonstans.
Det är med stolthet jag bifogar denna bild. Släktdragen är ett faktum.
Men det finns inga människor på jorden jag hellre skulle likna, inside out.
Men det finns inga människor på jorden jag hellre skulle likna, inside out.
(Fotnot: Moster, morbror, mamma och jag)
Jag är ingen soldat
Söndag. Dessa förbenade söndagar. Kommer de alltid kännas såhär? Ni nytillkomna läsare av mina alster kanske inte vet, men jag hatar söndagar. En vemodig och obehaglig känsla smyger sig in i mig under veckans sista dag. Idag ska jag i alla fall sätta mig i bilen och bege mig ner till Uppsala för ett kärt och efterlängtat möte med en saknad vän. Med andra ord, jag tänker trotsa känslorna och göra något bra av den här dagen.
Tripen nedåt landet grundar sig även i känslokavalkaden som har infunnit sig de senaste dagarna. Jag vill komma bort, iväg, någon annanstans. Jag vill inte tänka, inte påminnas. Bara vara, om så bara för en stund. Gårdagen innebar att jag träffade en av de som ligger mig närmast om hjärtat för sista gången på en väldigt lång tid. Sånt gör ont. De senaste tre åren har vi äventyrat tillsammans. Det spelar ingen roll om det har varit större äventyr då tiden fanns eller mindre upptåg i vardagen, vi har gjort det tillsammans. På onsdag beger hon sig iväg på ett av hennes största äventyr, jag gör detsamma i augusti. Skillnaden är dock att vi gör det ensamma, på olika sidor The Deep Blue Sea. Usch. Jag lever på hoppet att det snart är jul!
Gårdagen innebar även andra avsked. Från 100 till 0 på 1 vecka.
Finns det inget mitt emellan inget och allt? Nej. Har tiden tagit slut för oss två? Ja.
Jag vet inte om Du läser detta, det spelar egentligen ingen roll. Jag vill ändå inte hänga ut någon, varken dig eller mig själv. Därför är jag ytterst sparsam på kommentarer och detaljer angående den händelsen. Det gör för ont fortfarande. Det har ju, som sagt, bara gått drygt en vecka sen bägaren rann över, banden bröts. You name it.
För övrigt kommer tanken att även min tid i denna stad är begränsad. De gånger tar jag på mig mina springskor eller hoppas att det är dags att jobba, så jag dränker tankarna med svett och hög puls eller det faktum att jag fått privilegiet att umgås med ett gäng fantastiska pensionärer dagarna i ända.
Tripen nedåt landet grundar sig även i känslokavalkaden som har infunnit sig de senaste dagarna. Jag vill komma bort, iväg, någon annanstans. Jag vill inte tänka, inte påminnas. Bara vara, om så bara för en stund. Gårdagen innebar att jag träffade en av de som ligger mig närmast om hjärtat för sista gången på en väldigt lång tid. Sånt gör ont. De senaste tre åren har vi äventyrat tillsammans. Det spelar ingen roll om det har varit större äventyr då tiden fanns eller mindre upptåg i vardagen, vi har gjort det tillsammans. På onsdag beger hon sig iväg på ett av hennes största äventyr, jag gör detsamma i augusti. Skillnaden är dock att vi gör det ensamma, på olika sidor The Deep Blue Sea. Usch. Jag lever på hoppet att det snart är jul!
Gårdagen innebar även andra avsked. Från 100 till 0 på 1 vecka.
Finns det inget mitt emellan inget och allt? Nej. Har tiden tagit slut för oss två? Ja.
Jag vet inte om Du läser detta, det spelar egentligen ingen roll. Jag vill ändå inte hänga ut någon, varken dig eller mig själv. Därför är jag ytterst sparsam på kommentarer och detaljer angående den händelsen. Det gör för ont fortfarande. Det har ju, som sagt, bara gått drygt en vecka sen bägaren rann över, banden bröts. You name it.
För övrigt kommer tanken att även min tid i denna stad är begränsad. De gånger tar jag på mig mina springskor eller hoppas att det är dags att jobba, så jag dränker tankarna med svett och hög puls eller det faktum att jag fått privilegiet att umgås med ett gäng fantastiska pensionärer dagarna i ända.
Himlen faller ner, det svider till där kniven skar.
Jag har varit vaken hela natten, känt om hjärtat sitter kvar.
Jag har litat på imorgon, som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda om jag gick i andra skor.
I rispan av mitt vrede ska jag sätta jord och så.
I skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå.
Jag är ingen soldat..
Jag har varit vaken hela natten, känt om hjärtat sitter kvar.
Jag har litat på imorgon, som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda om jag gick i andra skor.
I rispan av mitt vrede ska jag sätta jord och så.
I skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå.
Jag är ingen soldat..
Att man aldrig lär sig..
Tidspessimisten talar. Jag har stressat sönder och samman hela morgonen/förmiddagen för att vara klar nu, när jag börjar om en timme. En hel timme har jag till mitt förfogande, till vilken nytta då? Att man aldrig lär sig..
Gårdagen var ytterst trevlig. God mat och goda vänner en kväll i juni då när sommarn är som bäst. Och det var ju ingen vanlig dag, nej det var ju Fridas (aka. Frippe) födelsedag. Helfestligt! Det blev dock inget krogbesök och ingen dans. Vi kom dit vid stängningsdags. Fint folk kommer alltid sent, som det heter. De ville dock ha oss att betala 100 kr för den sista halvtimmen. Jo, tjena! Det fina folket kom alltså inte alls. Their loss!
Jag kom i alla fall inte i säng förän fem tiden någon gång, men vaken var jag igen runt nio. Träningsdags. Therese bangade medans jag och Johanna krigade på i Trebo. Det är ju i alla fall skönt såhär i efterhand.. Dusch, brunch, leta och finna, packa och få ordning på mig själv hann jag sen på bara 1 timme lite drygt. Nu då? Ett tag var tanken att lägg sig på soffan i en halvtimme, men nej. Jag känner mig själv och många med mig. Vi vet alla att jag aldrig vaknar. Första dagen och allt. Det skulle vara just snyggt!
Så, här är jag.. Lyssnar på Dire Straits - Brothers in Arms, (fick just hjärtstillestånd för jag trodde hela inlägget hade försvunnit) och stör mig på Nike reklamen på Msn. (GAH!) Funderar även över livets stora frågor, utan resultat.
I samma stund som jag skrev (GAH!) i det tidigare stycket kom jag att tänka på att det är ett onomatopoetiskt ord, vilket leder tankarna till en diskussion jag och Rebecca (http://svenssonrebecca.blogg.se <-- Smygreklam!) hade angående det ämnet. Jag minns att jag googlade på "onomatopoesi" och hamnade på Wikipedia. Vi vet alla att Wikipedia inte är att lita på, om man ska vara källkritisk, men det jag fann roade mig i många timmar. Så, poängen är att jag vill dela med mig av det nöjet.. För sen när har djur låtit olika beroende på nationalitet!? (http://sv.wikipedia.org/wiki/Onomatopoesi) Haha, det är helt fantastiskt om ni frågar mig!
Haha! Något som också är, om möjligt ännu mer fantastiskt, som jag läste i tidningen idag, är ett gäng grabbar i tidiga tonåren. De går på rockläger och har ett band.. Men "Vi har ingen sångare just nu för alla är i målbrottet" !
Nu ska jag i alla fall åka och jobba.
Bat-Bat!
Gårdagen var ytterst trevlig. God mat och goda vänner en kväll i juni då när sommarn är som bäst. Och det var ju ingen vanlig dag, nej det var ju Fridas (aka. Frippe) födelsedag. Helfestligt! Det blev dock inget krogbesök och ingen dans. Vi kom dit vid stängningsdags. Fint folk kommer alltid sent, som det heter. De ville dock ha oss att betala 100 kr för den sista halvtimmen. Jo, tjena! Det fina folket kom alltså inte alls. Their loss!
Jag kom i alla fall inte i säng förän fem tiden någon gång, men vaken var jag igen runt nio. Träningsdags. Therese bangade medans jag och Johanna krigade på i Trebo. Det är ju i alla fall skönt såhär i efterhand.. Dusch, brunch, leta och finna, packa och få ordning på mig själv hann jag sen på bara 1 timme lite drygt. Nu då? Ett tag var tanken att lägg sig på soffan i en halvtimme, men nej. Jag känner mig själv och många med mig. Vi vet alla att jag aldrig vaknar. Första dagen och allt. Det skulle vara just snyggt!
Så, här är jag.. Lyssnar på Dire Straits - Brothers in Arms, (fick just hjärtstillestånd för jag trodde hela inlägget hade försvunnit) och stör mig på Nike reklamen på Msn. (GAH!) Funderar även över livets stora frågor, utan resultat.
I samma stund som jag skrev (GAH!) i det tidigare stycket kom jag att tänka på att det är ett onomatopoetiskt ord, vilket leder tankarna till en diskussion jag och Rebecca (http://svenssonrebecca.blogg.se <-- Smygreklam!) hade angående det ämnet. Jag minns att jag googlade på "onomatopoesi" och hamnade på Wikipedia. Vi vet alla att Wikipedia inte är att lita på, om man ska vara källkritisk, men det jag fann roade mig i många timmar. Så, poängen är att jag vill dela med mig av det nöjet.. För sen när har djur låtit olika beroende på nationalitet!? (http://sv.wikipedia.org/wiki/Onomatopoesi) Haha, det är helt fantastiskt om ni frågar mig!
Haha! Något som också är, om möjligt ännu mer fantastiskt, som jag läste i tidningen idag, är ett gäng grabbar i tidiga tonåren. De går på rockläger och har ett band.. Men "Vi har ingen sångare just nu för alla är i målbrottet" !
Nu ska jag i alla fall åka och jobba.
Bat-Bat!
Listan
Det är såhär att människor inspirerar. Det finns mycket jag vill säga men vet aldrig hur. En lista är en idé sas det. Lite pasé sa jag då. Men så stötte jag på denna lista, en lista olik de flesta andra, hos en människa, även hon olik de flesta andra. Anna-Karin (http://anna-karin.toobigtofitinhere.com) blev kvällens inspirationskälla. Denna kväll liksom många innan det, under de senaste tre åren. Tack för det och Enjoy..
För det Första..
Första bästa kompis: Olivia. Som även visade sig bli min stridskämpe, lagkamrat, syster och andra hälft, fast det hela började lite tafatt med hästsnack och bananer i vardagsrummet på Storgatan.
Första bil: Jag har aldrig själv stått som ägare, men är förälskad i familjens Saab 9-3 Sedan, Cosmic Blue.
Första husdjur: Guldfiskarna Lazer och Turbo, döpta efter de Amerikanska Gladiatorerna som då visades på tv. Jag och min bror tycktes väl skymta någon slags likhet mellan de tappra krigarna..
Första semester: (Utomlands) Korfu. Året var 1992. Det var mamma, pappa, min bror och en papegoja, ännu inte fyra år fyllda. Resan finns dokumenterad. Det hela måste ses och höras, det kan inte beskrivas med ord.
Första jobb: Barnvakt i Hedgrind dit jag återkommer lite nu och då. Det är dock katten som ska skötas härnäst.
Första köpta skiva: Skivor var aldrig min grej på yngre dar, däremot frossade jag i kassettband! Vilken lycka!
Första piercing: Öronen, för ca 3 månader sen. Det var dags nu.
Första konsert: Tomas Ledin. Norra IP för många herrans år sedan, men jag minns det som det var igår.
Det Senaste..
Senaste alkoholdrycken: Det blev ett glas vin eller fyra efter en lång resa till Göteborg för drygt 1½ vecka sedan.
Senaste bilfärd: Alldeles nyligen då jag transporterade mig själv hem efter sommarens första, och troligen bästa kvällsdopp i Öjaren. Skymningen var tidlöst vacker..
Senaste filmen du såg: Sista halvan av Göta Kanal då familjen Eriksson hade filmvisning igår kväll. Ingen hit.
Senaste ringda telefonsamtal: I bilen till Frida (och Olivia och Therese) som var påväg hem från Allsång på Skansen. Målet var att tacka för inbjudan till Fridas födelsedagsmiddag imorgon kväll.
Senaste bubbelbadet: Mitt i examsperioden i mitt älskade saknade krypin. Levande ljus och lugn musik den tisdagskvällen (om jag inte tar fel) gjorde nog att jag kammade hem 7:an dagen därpå.
Senaste spelade cd: Idde Schultz gamla album väckte gamla minnen tidigare idag då jag tillbringade bra många timmar på altanen i solen.
Senaste kyss: Förra veckan, kanske? Dagarna flyter ihop, veckorna lika så..
Senaste gången du grät: I lördags då jag fick se sanningen i vitögat. Det var även då jag satte punkt för ett nästan fem år långt kapitel i mitt liv. Sorligt, men sant.
Senaste måltiden: Det vart en snabb middag på altanen tidigare idag, i min ensamhet. Gott dock.
Om jag Nånsin har..
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej. "Incest Carro, det är inceeest!"
Blivit arresterad: Nope.
Blivit kär vid första ögonkastet: Jag måste nog svara 'Ja' där för det vi kände den kvällen den sommaren.. Åh!
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja, det måste jag väl ha gjort någon gång?
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej. Det är inget jag bjuder ut till vem som helst. Inte ens till dom som förtjänar det, tyvärr..
Haft ett one night stand: Ja.
Busringt till någon: Det var jag för feg för då och för gammal för nu.
Fem saker du gjort idag:
1. Kört "Gå upp tidigt och äta frukost för att hinna somna igen innan det är dags för att träna-taktiken".
2. Insett att jag kört "Gå upp tidigt och äta frukost för att hinna somna igen innan det är dags för att träna-taktiken" helt i onödan då Therese är sjuk och det är på tok för varmt för att träna denna strålande förmiddag.
3. Lyssnat på gamla skivor medans jag låg och glassade i solen.
4. Slängt på mig studentmössan tillsammans med Eva och fotat henne (och mig) i Högbo till våra föräldrars stora förtjusning, även om vi kände att "Hallå, vi tog ju faktist studenten för typ tre veckor sen..".
5. Spenderat ca 1½ fantastisk timme i springspåret i Trebo för att sedan åka upp till Öjaren för att ta ett, om möjligt, ännu mer fantastiskt kvällsdopp i min ensamhet. Snacka om livsnjutning.
Fem favoritsaker utan rangordning:
1. Mamma&Pappa (2 in 1)
2. Mina nya springskor, åh!
3. Trebo. Inte så mycket till sak, men en klar favorit!
4. Solen. (Vilken kliché!)
5. Min nya blogg, såklart!
Fyra personer du kan berätta allt för:
Oj. Allt verkligen? Hm, inte en sportkepa att det finns fyra sånna.
Två. Dom vet vilka dom är.
Tre val:
Blått eller rött? Rött, på senare dar.
Sommar eller vinter? Uh, höst helst ju..
Choklad eller chips? CHOKLAD!
Två saker att göra innan du dör:
1. Fylla 63 tillsammans med min välmående familj med den egna hälsan i behåll.
2. Bli en hurtig pensionär efter många år med ett arbete jag gillat skarpt.
En sak du ångrar:
Jag gillar inte att ångra saker. Det ger mig ingenting. Jag har dock gjort några mindre kloka val och prioriteringar. (läses: tokmånga!) Det är dock saker som utgör mitt bagage, min historia och min kunskap. Dessa saker har format mig till mig och ska komma att hjälpa mig framöver. Jag ska bli en klok kvinna jag, ska ni veta.
Därav ungdomens dumdristighet!
För det Första..
Första bästa kompis: Olivia. Som även visade sig bli min stridskämpe, lagkamrat, syster och andra hälft, fast det hela började lite tafatt med hästsnack och bananer i vardagsrummet på Storgatan.
Första bil: Jag har aldrig själv stått som ägare, men är förälskad i familjens Saab 9-3 Sedan, Cosmic Blue.
Första husdjur: Guldfiskarna Lazer och Turbo, döpta efter de Amerikanska Gladiatorerna som då visades på tv. Jag och min bror tycktes väl skymta någon slags likhet mellan de tappra krigarna..
Första semester: (Utomlands) Korfu. Året var 1992. Det var mamma, pappa, min bror och en papegoja, ännu inte fyra år fyllda. Resan finns dokumenterad. Det hela måste ses och höras, det kan inte beskrivas med ord.
Första jobb: Barnvakt i Hedgrind dit jag återkommer lite nu och då. Det är dock katten som ska skötas härnäst.
Första köpta skiva: Skivor var aldrig min grej på yngre dar, däremot frossade jag i kassettband! Vilken lycka!
Första piercing: Öronen, för ca 3 månader sen. Det var dags nu.
Första konsert: Tomas Ledin. Norra IP för många herrans år sedan, men jag minns det som det var igår.
Det Senaste..
Senaste alkoholdrycken: Det blev ett glas vin eller fyra efter en lång resa till Göteborg för drygt 1½ vecka sedan.
Senaste bilfärd: Alldeles nyligen då jag transporterade mig själv hem efter sommarens första, och troligen bästa kvällsdopp i Öjaren. Skymningen var tidlöst vacker..
Senaste filmen du såg: Sista halvan av Göta Kanal då familjen Eriksson hade filmvisning igår kväll. Ingen hit.
Senaste ringda telefonsamtal: I bilen till Frida (och Olivia och Therese) som var påväg hem från Allsång på Skansen. Målet var att tacka för inbjudan till Fridas födelsedagsmiddag imorgon kväll.
Senaste bubbelbadet: Mitt i examsperioden i mitt älskade saknade krypin. Levande ljus och lugn musik den tisdagskvällen (om jag inte tar fel) gjorde nog att jag kammade hem 7:an dagen därpå.
Senaste spelade cd: Idde Schultz gamla album väckte gamla minnen tidigare idag då jag tillbringade bra många timmar på altanen i solen.
Senaste kyss: Förra veckan, kanske? Dagarna flyter ihop, veckorna lika så..
Senaste gången du grät: I lördags då jag fick se sanningen i vitögat. Det var även då jag satte punkt för ett nästan fem år långt kapitel i mitt liv. Sorligt, men sant.
Senaste måltiden: Det vart en snabb middag på altanen tidigare idag, i min ensamhet. Gott dock.
Om jag Nånsin har..
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej. "Incest Carro, det är inceeest!"
Blivit arresterad: Nope.
Blivit kär vid första ögonkastet: Jag måste nog svara 'Ja' där för det vi kände den kvällen den sommaren.. Åh!
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja, det måste jag väl ha gjort någon gång?
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej. Det är inget jag bjuder ut till vem som helst. Inte ens till dom som förtjänar det, tyvärr..
Haft ett one night stand: Ja.
Busringt till någon: Det var jag för feg för då och för gammal för nu.
Fem saker du gjort idag:
1. Kört "Gå upp tidigt och äta frukost för att hinna somna igen innan det är dags för att träna-taktiken".
2. Insett att jag kört "Gå upp tidigt och äta frukost för att hinna somna igen innan det är dags för att träna-taktiken" helt i onödan då Therese är sjuk och det är på tok för varmt för att träna denna strålande förmiddag.
3. Lyssnat på gamla skivor medans jag låg och glassade i solen.
4. Slängt på mig studentmössan tillsammans med Eva och fotat henne (och mig) i Högbo till våra föräldrars stora förtjusning, även om vi kände att "Hallå, vi tog ju faktist studenten för typ tre veckor sen..".
5. Spenderat ca 1½ fantastisk timme i springspåret i Trebo för att sedan åka upp till Öjaren för att ta ett, om möjligt, ännu mer fantastiskt kvällsdopp i min ensamhet. Snacka om livsnjutning.
Fem favoritsaker utan rangordning:
1. Mamma&Pappa (2 in 1)
2. Mina nya springskor, åh!
3. Trebo. Inte så mycket till sak, men en klar favorit!
4. Solen. (Vilken kliché!)
5. Min nya blogg, såklart!
Fyra personer du kan berätta allt för:
Oj. Allt verkligen? Hm, inte en sportkepa att det finns fyra sånna.
Två. Dom vet vilka dom är.
Tre val:
Blått eller rött? Rött, på senare dar.
Sommar eller vinter? Uh, höst helst ju..
Choklad eller chips? CHOKLAD!
Två saker att göra innan du dör:
1. Fylla 63 tillsammans med min välmående familj med den egna hälsan i behåll.
2. Bli en hurtig pensionär efter många år med ett arbete jag gillat skarpt.
En sak du ångrar:
Jag gillar inte att ångra saker. Det ger mig ingenting. Jag har dock gjort några mindre kloka val och prioriteringar. (läses: tokmånga!) Det är dock saker som utgör mitt bagage, min historia och min kunskap. Dessa saker har format mig till mig och ska komma att hjälpa mig framöver. Jag ska bli en klok kvinna jag, ska ni veta.
Därav ungdomens dumdristighet!
En av alla dom..
Jaha, då var det min tur att slungas in i bloggvärlden.. Bättre sent än aldrig, sägs det.
Tanken bakom det hela är att jag ska få en insikt i detta enorma virrvarr av tekniska begrepp och knappar som ska tryckas på och finesser som ska läggas till så som bildpublicering med mera, innan jag beger mig tvärs över Atlanten, lämnad åt mitt öde. (Tanken var dock inte att producera meningar i stil med Strindberg, skärpning!) När jag väl är där kommer denna kommunikationsform komma väl till pass då telefoni blir mindre aktuellt. Så redan nu, då det är cirka en och en halv månad kvar till äventyret tar fart, ska jag lägga till denna länk under fliken Bokmärken på familjens dator, för att sedan instruera dem väldigt väl i hur man läser och hur de skriver kommentarer. Processen börjar redan nu för att slippa de kostsamma telefonsamtal jag tidigare nämnde rörande denna blogg när jag redan flugit min kos.
"I den tidigaste ungdomen vet alla människor vilket som är deras levnadsöde.
I det skedet av livet är allting tydligt, allting är möjligt, och människor är inte rädda för att drömma om och önska
allt det där som de skulle vilja se hända i deras liv."
Paulo Coelho
Tanken bakom det hela är att jag ska få en insikt i detta enorma virrvarr av tekniska begrepp och knappar som ska tryckas på och finesser som ska läggas till så som bildpublicering med mera, innan jag beger mig tvärs över Atlanten, lämnad åt mitt öde. (Tanken var dock inte att producera meningar i stil med Strindberg, skärpning!) När jag väl är där kommer denna kommunikationsform komma väl till pass då telefoni blir mindre aktuellt. Så redan nu, då det är cirka en och en halv månad kvar till äventyret tar fart, ska jag lägga till denna länk under fliken Bokmärken på familjens dator, för att sedan instruera dem väldigt väl i hur man läser och hur de skriver kommentarer. Processen börjar redan nu för att slippa de kostsamma telefonsamtal jag tidigare nämnde rörande denna blogg när jag redan flugit min kos.
För att vara helt ärlig så rotar sig uppkomsten av denna blogg även i den fantastiska rastlöshet som har infunnit sig. Det är inte lika illa som det var för några veckor sen, men visst tär det. Tur att jag börjar jobba på torsdag!
"I den tidigaste ungdomen vet alla människor vilket som är deras levnadsöde.
I det skedet av livet är allting tydligt, allting är möjligt, och människor är inte rädda för att drömma om och önska
allt det där som de skulle vilja se hända i deras liv."
Paulo Coelho
Det slog mig igår att den 6:e juli snart är här. Dagen D för alla IB elever. Jag säger som Paulo Coelho även där.
"Man slår sig lika mycket i ett fall från tredje våningen som i ett fall från nittionde.
Om jag måste falla, må det bli från höga höjder."
Om jag måste falla, må det bli från höga höjder."
Jag tror jag ska sätta punkt för detta inledande inlägg. Dags att fortsätta att packa upp, packa ner, minnas och påminnas. Mina tre senaste levnadsår ligger nämnligen i banankartonger eller svarta sopsäckar. Minnen är redo att förvaltas eller förkastas. Nostalgitrippen är ett faktum.
På återseende!
På återseende!
