shmerb

Då var det klart. IB är över. På både gott och ont. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var nöjd. Jag ska dock försöka bli vän med tanken att diplomet i sig är en prestation nog. Det faktum att IB inte tog kål på mig borde räcka, men vi människor har en tendens att aldrig nöja oss med det lilla.. Mycket vill ha mer.

Betyg, mätningar, resultat, prestationer. Det är inte allt, sägs det.. Det finns tydligen så mycket mer som betyder minst det dubbla. Jag har alltid varit fasligt naiv och trott stenhårt på människors förmåga. Men ibland tvivlar jag på det i och med att den statusstyrda värld vi lever i gör sig påmind dagligen. Du kommer ingen vart utan de bästa betygen.

Jag hör en konversation i bakrunden där betydelsen med livet diskuteras. En tvivlande man övertalas av de mest godhjärtade människor jag känner. Godhjärtade, omtänksamma, kärleksfulla. De talar om livet, om upp- och nedgångar, om tvåsamhet och om lycka. Om vad som är meningen, om ödet och om den bestående kärleken. Om hur vi växer i motgång, om hur vi ska kämpa tillsammans med de som betyder något. Om hur vi finns för varandra.
Då minskar tvivlet betydligt. Allt detta kommer inte ur bra betyg eller ur långa perioder av studier. Detta kommer ur erfarenheter från det verkliga livet, ur medmänsklighet och ur en tillvaro där kärleken alltid varit i fokus.

Mina föräldrar ger mig hopp om att det är vad som finns inuti och mellan människor som räknas, inte stela bokstäver och siffror på ett papper. Det må underlätta, men det är med hjälp av livets hårda skola man kommer någonstans.