shmerb

Söndag. Dessa förbenade söndagar. Kommer de alltid kännas såhär? Ni nytillkomna läsare av mina alster kanske inte vet, men jag hatar söndagar. En vemodig och obehaglig känsla smyger sig in i mig under veckans sista dag.  Idag ska jag i alla fall sätta mig i bilen och bege mig ner till Uppsala för ett kärt och efterlängtat möte med en saknad vän. Med andra ord, jag tänker trotsa känslorna och göra något bra av den här dagen.

Tripen nedåt landet grundar sig även i känslokavalkaden som har infunnit sig de senaste dagarna. Jag vill komma bort, iväg, någon annanstans. Jag vill inte tänka, inte påminnas. Bara vara, om så bara för en stund. Gårdagen innebar att jag träffade en av de som ligger mig närmast om hjärtat för sista gången på en väldigt lång tid. Sånt gör ont. De senaste tre åren har vi äventyrat tillsammans. Det spelar ingen roll om det har varit större äventyr då tiden fanns eller mindre upptåg i vardagen, vi har gjort det tillsammans. På onsdag beger hon sig iväg på ett av hennes största äventyr, jag gör detsamma i augusti. Skillnaden är dock att vi gör det ensamma, på olika sidor The Deep Blue Sea. Usch. Jag lever på hoppet att det snart är jul!

Gårdagen innebar även andra avsked. Från 100 till 0 på 1 vecka.
Finns det inget mitt emellan inget och allt? Nej. Har tiden tagit slut för oss två? Ja.
Jag vet inte om Du läser detta, det spelar egentligen ingen roll. Jag vill ändå inte hänga ut någon, varken dig eller mig själv. Därför är jag ytterst sparsam på kommentarer och detaljer angående den händelsen. Det gör för ont fortfarande. Det har ju, som sagt, bara gått drygt en vecka sen bägaren rann över, banden bröts. You name it.

För övrigt kommer tanken att även min tid i denna stad är begränsad. De gånger tar jag på mig mina springskor eller hoppas att det är dags att jobba, så jag dränker tankarna med svett och hög puls eller det faktum att jag fått privilegiet att umgås med ett gäng fantastiska pensionärer dagarna i ända.