shmerb

Detta är mycket viktig information. Slå på SVT1 NUUU! Kvinnan, myten, legenden deltar i, vad jag tänkte dissa även ikväll, klassikern Allsång på Skansen. Lisa Ekdahl, i egen hög person. Du tittar väl?!

Detta, mina nyinköpta mjukisbyxor jag aldrig lär ta av mig och så fantastiskt goda nektariner att sätta tänderna i.

Detta mina vänner, är livet på en pinne.

1. Ta fram din mobil.
2. Gå till inkorgen!
3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en
4. Fråga 1 - första meningen i första sms:et
5. Fråga 2 - första meningen i andra sms:et, o.s.v


1.Vad skulle du säga om din partner var otrogen? Inte så allvarligt.
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis? Plus blåsor och ett skadat knä.
3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss? Hej trollstina!
4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende? Hej vandraren.
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig? Kolla på Allsången och se hur fint det är i Stockholm!  
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon? Okej, vi tar det sen.
7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom? Jag är sån!
8. Vad vill du höra mest av allt? Alltid sugen på den filmen!
9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv? Thanks.

Haha.

Måndag idag. Tjugoandra juni tvåtusennio. Fast, heter det så egentligen? Finns det något rätt och fel i den frågan? Tvåtusennio? Tjugohundranio? Ja, personligen skulle jag ju aldrig tänka tanken att ens påbörja ordet Tjugohundra... Nej, bevare mig väl! Men det är jag det. Och jag har ju haft fel förr.

En vanlig måndag, som drar igång en ovanlig vecka. Eller tvärt om. Your choice. Vad jag försöker säga är nog att idag aldrig kommer åter, och ingen annan dag kommer bli lik morgondagen, och så vidare. Jag är rätt dålig på att leva i nuet. Jag försöker påminna mig själv hela tiden och bättra mig, men det är svårt. Riktigt svårt. Jag har blivit bättre, men jag är ännu inte bra. Förr kunde jag inte ens vistas i nuet. Jag ville bort, iväg, framåt eller tillbaka. Jag visste varken ut eller in, hit eller dit, men jag visste att jag inte kunde vara Där och Då. Det är annat nu. Nu är jag Här och Nu. Jag tänker lite för mycket på Sen, men Rom byggdes heller inte på en dag.

Mitt jobb är väldigt givande, på många sätt. Jag får mig många tankeställare och tvingas utvecklas på alla (många) plan. Idag pratade vi om livet som kristen med våra, i grund och botten, otroligt kloka konfirmander. De har lika mycket att ge mig som mina äldre kollegor, som mina yngsta miniorer, som erfarna präster, som tillfälliga besökare, som frivilligarbetare. Ja, ni förstår vad jag försöker säga. Jag har inte svar på alla frågor som ställs. Långt ifrån. Finns det några svar? Finns det några klara direktiv, "Lev si och så för att få kalla dig kristen!"? Efter idag tror jag vi kommit fram till att det inte gör det. Direktiv, riktlinjer, förslag..det finns, men de är långt ifrån klara. Dessutom lever vi i en föränderlig värld. Kristendomen må vara urgammal och baserad på urminnes skrifter och kulturer, men ska den appliceras på vår tid måste vi öppna våra sinnen. Jag har försökt satt ord på vad jag tror till en liten grupp av den stora gruppen kloka tonåringar idag. Det är inte lätt, men lärorikt. En sak, som jag tror på, förklarade jag för dem i alla fall.. Något jag hörde i Taizé.

Prio'n ("överste-munken") fick frågan hur Gud visade sig för honom, genom tecken osv.
Han sa det att det finns tecken överallt, om vi väljer att tolka det som tecken och faktiskt se dem. En fågel på fönsterblecket, ett värmande leende, ljuden av fotsteg fastän du vet att du är ensam, ett förtroligt samtal, att vakna i tid fastän man glömt ställa klockan. Små saker som kan vara bara små saker, eller tecken. Allt beroende på hur Jag, Du, och Alla andra, väljer att se dem. Det är lite det det handlar om också tror jag, när vi pratar om att tro och vad vi tror. Ungdomarna är otroligt skeptiska, mot allt. Det är bra. Att se saker med kritiska ögon är ett viktigt verktyg. Och jag håller med. Bibeln kan bli synad i sömmarna och påkommen med brister på var och varannan sida. Det står saker som inte kan bevisas. Det fundamentala i hela religionen kan inte bevisas. Finns Gud? Ingen som vet. Som jag sa till en tjej idag, det är därför det kallas att Tro, för vi vet inte. Men för att kunna tro, måste vi ha viljan.

Idag är det måndag. Det innebär gratis sommargympa i Stadsparken. Efter en vända i springspåret infann jag mig i gröngräset för att testa på Afrikansk dans. (Det var en intressant upplevelse, men inte poängen i storyn) Poängen var att av någon anledning fick jag känslan av att någon iaktog mig, oss, alla vi i parken. Jag kände mig iaktagen, men inte på ett obehagligt sätt. Dock på ett sätt som gjorde att jag var tvungen att vända mig om och se vem det var.
Där står en dam. Mitt hjärta slår frippelslag, sen stannar det tvärt. Där står min farmor. Jag vänder mig tillbaka, mot gruppen, men bilden på näthinnan försvinner inte så jag vänder mig om igen. Jag måste se om jag såg rätt. Jo, mycket riktigt. Längre upp mot cykelbanan, i sällskap med en cykel, står min farmor. Jag återfår pulsen, blinkar ett par gånger, tror fortfarande inte vad jag ser men vänder mig ändå tillbaka till gruppen. Tänker att det inte kan vara möjligt, jag blir tvungen att vända mig om en tredje gång och då är kvinnan borta.

Jag ställs inför valet;
- väljer jag att se det som en dam med en cykel på en cykelbana?
- väljer jag att se det som ett tecken från Gud? ett svar på mina böner om att de har det bra?

Jag tror ni förstått vad jag valde.

Då var midsommar förbi. Det gick av bara farten. Hälften har gått. Nu blir alltså dagarna kortare och kortare, det blir mörkare och mörkare. Vilken positiv känsla det ger! Allra helst när det regnat konstant i nästan 1½-2 veckor. Det gäller verkligen att ta till vara på de solglimtar som ges. "Sommaren är kort. Det mesta regnat bort. Men nu är den här, så ta för dig, solen skiner idag.." Inte just idag då, men en annan dag och då ska jag njuta i fulla drag.

Den där energin jag gått och väntat på hela långa vintern, varför kommer inte den i och med sommarmånaderna? Varför skulle jag kunna sova konstant i 3 dygn? Varför orkar jag inte..nånting? Det är något som är vajsing. Det här är inte jag. Det här är inte Caroline. Det har varit välbehövligt med långhelg dock. Nu är det en intensiv konfirmandvecka kvar, sen ska jag sätta på mig snickarbyxorna och leka vaktmästare resten av sommaren. Hoppas på finväder när jag ska vara ute och klippa gräs hela dagarna! Hellre t-shirtbränna än ingen bränna alls.

Mamma och pappa åker till Finland imorgon. Det är jag avundsjuk på. Inte så lite heller. Det var längesen jag var där. Alldeles för längesen. Det känns allt som oftast att halva jag är hemmahörande i grannlandet i öst. Det går liksom inte att förneka. Allra helst inte när jag går och släpar på världens längsta efternamn därifrån. Så länge jag har det, kommer jag liksom inte undan. Inte för att jag skulle vilja det, under några som helst omständigheter. Är det något jag är stolt över, är det rötter och ursprung. Jävligt stolt, faktiskt.

Kärlek, kärlek, kärlek. Möt världen, dina medmänniskor och dig själv med "de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken." (1:a Kor, 13:13) Jag försöker tänka på det. Hela tiden. Dagligen. Och jag frågar mig själv varje kväll, efter att ha lyssnat på denna fantastiska låt..

Gårdagens väder var fantastiskt. Nu är vi tillbaka till regntunga skyar. Igår mådde jag bra, idag mindre bra. Påverkas jag mer av vädret än jag kunnat ana?

Gårdagen, fantastisk. Träna och tvätta och träna och en supertrevlig avslutning på dagen med bowling och lite umgänge med saknade vänner. Idag har jag jobbat sedan tidiga morgonen med skolavslutningar. Tre, för att vara exakt. Avslutningstal, Den blomstertid och tårar från niorna. Precis som det ska vara. Förutom regnet. Regnet har öst ner hela dagen.
Jag har även varit på möte. Ett möte som gjorde mig gott, som gjorde att jag har lite mer koll på den nalkande framtiden. Därefter blev det en tripp till ett grått Årsunda. Den där farfarn skulle ha fyllt 91 år idag. Lite blommor på graven (där förvisso bara farmor vilar ännu) var på sin plats. Vita, skira, vackra.

Jag grät.

Jag grät för att jag var arg. Arg för allt dagen gett mig och minnen den väckt, som inte de mina fått uppleva. Arg för att de inte fick känna känslan avslutningsdagen inbringar, hur gammal man än är, för man minns den oavsett. Arg för att de inte fick muttra över regnet som vätte vita klänningar, ännu bleka barnsben och, som mormor skulle sagt, de för dagen framplockade småskorna. Arg för att de inte fått sjunga med i Den blomstertid i år. Arg för att de inte fått känna doften av liljekonvalj och syrén. Arg arg arg, för mycket. Men mest för att jag säger till mig själv, och andra att det är "okej" och "lättare att acceptera", de var ju så gamla. Fan heller. Det är varken okej eller accepterbart. Det är förargelseväckande beteende att gå ur tiden sådär, och lämna mig, oss, här i regnet. Jag blir inte arg på er, inte arg på vårdbiträden, sjuksystrar, doktorer, inte arg på Gud. Jag blir mest arg på att tiden har sin gång och jag inte kan göra något åt saken. Arg på maktlösheten. Arg på att behöva sakna. Arg på att verkligheten är så verklig. Så hård, så orättvis, men samtidigt så fantastiskt facinerande vacker.

Fan va snyggt sovrum jag har, förresten! Några hyllor, jäkligt många ramar och fånigt mycket pengar väl spenderade på framkallning och förstoring av egentagna fotografier. Förutom ett. Rackarns nöjd är jag! Och nya, snygga, rena sängkläder.

För första gången på länge känner jag mig lite motiverad att gå och lägga mig. Jag och den nya lektyren. Känner att den är värd ett par rader också. Nya böcker är ljuvligt. Nya gamla böcker, är nog ännu bättre. De säljer ut makulerade böcker på biblioteket. Jag gick förbi där idag, efter att ha varit i konsthallen och beskådat sköna verk av sistaårsesteterna. Mycket foto. Mycket vackert foto. Hur som, jag gick förbi och ramlade över fantastiska böcker. Sådär fantastiska som bara gamla biblioteksböcker som varit med i 100 år kan vara. Lite i utbildningssyfte, lite poesi och lite favorit. Kom över en gammal upplaga av Doktor Glas. Hjärtat slog ett par frivolter när jag såg den. Att sedan biblioteket körde på den gamla barnviseklassikern "Tio för de stora, fem för de små" gjorde ju inte saken sämre. 10 kr per vuxenbok alltså. 10 kr för något vars värde egentligen inte kan mätas i kronor och ören.

Det må ha regnat hela dagen. Det må ha varit jobbigt stundtals, både av fysisk begränsning och av sorg och saknad. Det må ha varit grått, men det har nog varit en bra dag ändå, den här också.

Ds.





Pss(sssst....)

Några foton på varken sovrum eller biblioteksskatter kan jag tyvärr inte komma med, förresten. Kameran är utlånad till favoriterna..

Dss.

och inte så lite heller. Idag görs inte många knop. Huvudvärk, äckligt skitont i halsen, febertoppar, ont i öronen. Igen. Och igen. Och igen. Måttligt less på att vara krasslig nu, men förhoppningsvis vänder det..snart!!
Jag har knopat på tillräckligt hela morgonen/förmiddagen/dagen, så jag njuter av en  l e d i g eftermiddag och kväll. Inte helt fel att slötitta på tv. Minns inte när det hände sist. Men strax ska jag ta tag i packandet och lägga mig att läsa min nyinköpta lektyr. Imorgon är det jobb på schemat på morgonen, sen lär det bli ett litet break innan vi bär oss av på juniorläger till Undersvik hela helgen. Låt oss tro och hoppas att vädergudarna gör sitt!

Åter söndag, med andra ord.