It's still raining, it's still pouring..
Gårdagens väder var fantastiskt. Nu är vi tillbaka till regntunga skyar. Igår mådde jag bra, idag mindre bra. Påverkas jag mer av vädret än jag kunnat ana?
Gårdagen, fantastisk. Träna och tvätta och träna och en supertrevlig avslutning på dagen med bowling och lite umgänge med saknade vänner. Idag har jag jobbat sedan tidiga morgonen med skolavslutningar. Tre, för att vara exakt. Avslutningstal, Den blomstertid och tårar från niorna. Precis som det ska vara. Förutom regnet. Regnet har öst ner hela dagen.
Jag har även varit på möte. Ett möte som gjorde mig gott, som gjorde att jag har lite mer koll på den nalkande framtiden. Därefter blev det en tripp till ett grått Årsunda. Den där farfarn skulle ha fyllt 91 år idag. Lite blommor på graven (där förvisso bara farmor vilar ännu) var på sin plats. Vita, skira, vackra.
Jag grät.
Jag grät för att jag var arg. Arg för allt dagen gett mig och minnen den väckt, som inte de mina fått uppleva. Arg för att de inte fick känna känslan avslutningsdagen inbringar, hur gammal man än är, för man minns den oavsett. Arg för att de inte fick muttra över regnet som vätte vita klänningar, ännu bleka barnsben och, som mormor skulle sagt, de för dagen framplockade småskorna. Arg för att de inte fått sjunga med i Den blomstertid i år. Arg för att de inte fått känna doften av liljekonvalj och syrén. Arg arg arg, för mycket. Men mest för att jag säger till mig själv, och andra att det är "okej" och "lättare att acceptera", de var ju så gamla. Fan heller. Det är varken okej eller accepterbart. Det är förargelseväckande beteende att gå ur tiden sådär, och lämna mig, oss, här i regnet. Jag blir inte arg på er, inte arg på vårdbiträden, sjuksystrar, doktorer, inte arg på Gud. Jag blir mest arg på att tiden har sin gång och jag inte kan göra något åt saken. Arg på maktlösheten. Arg på att behöva sakna. Arg på att verkligheten är så verklig. Så hård, så orättvis, men samtidigt så fantastiskt facinerande vacker.
Gårdagen, fantastisk. Träna och tvätta och träna och en supertrevlig avslutning på dagen med bowling och lite umgänge med saknade vänner. Idag har jag jobbat sedan tidiga morgonen med skolavslutningar. Tre, för att vara exakt. Avslutningstal, Den blomstertid och tårar från niorna. Precis som det ska vara. Förutom regnet. Regnet har öst ner hela dagen.
Jag har även varit på möte. Ett möte som gjorde mig gott, som gjorde att jag har lite mer koll på den nalkande framtiden. Därefter blev det en tripp till ett grått Årsunda. Den där farfarn skulle ha fyllt 91 år idag. Lite blommor på graven (där förvisso bara farmor vilar ännu) var på sin plats. Vita, skira, vackra.
Jag grät.
Jag grät för att jag var arg. Arg för allt dagen gett mig och minnen den väckt, som inte de mina fått uppleva. Arg för att de inte fick känna känslan avslutningsdagen inbringar, hur gammal man än är, för man minns den oavsett. Arg för att de inte fick muttra över regnet som vätte vita klänningar, ännu bleka barnsben och, som mormor skulle sagt, de för dagen framplockade småskorna. Arg för att de inte fått sjunga med i Den blomstertid i år. Arg för att de inte fått känna doften av liljekonvalj och syrén. Arg arg arg, för mycket. Men mest för att jag säger till mig själv, och andra att det är "okej" och "lättare att acceptera", de var ju så gamla. Fan heller. Det är varken okej eller accepterbart. Det är förargelseväckande beteende att gå ur tiden sådär, och lämna mig, oss, här i regnet. Jag blir inte arg på er, inte arg på vårdbiträden, sjuksystrar, doktorer, inte arg på Gud. Jag blir mest arg på att tiden har sin gång och jag inte kan göra något åt saken. Arg på maktlösheten. Arg på att behöva sakna. Arg på att verkligheten är så verklig. Så hård, så orättvis, men samtidigt så fantastiskt facinerande vacker.
Kommentarer
Trackback
