shmerb

Måndag idag. Tjugoandra juni tvåtusennio. Fast, heter det så egentligen? Finns det något rätt och fel i den frågan? Tvåtusennio? Tjugohundranio? Ja, personligen skulle jag ju aldrig tänka tanken att ens påbörja ordet Tjugohundra... Nej, bevare mig väl! Men det är jag det. Och jag har ju haft fel förr.

En vanlig måndag, som drar igång en ovanlig vecka. Eller tvärt om. Your choice. Vad jag försöker säga är nog att idag aldrig kommer åter, och ingen annan dag kommer bli lik morgondagen, och så vidare. Jag är rätt dålig på att leva i nuet. Jag försöker påminna mig själv hela tiden och bättra mig, men det är svårt. Riktigt svårt. Jag har blivit bättre, men jag är ännu inte bra. Förr kunde jag inte ens vistas i nuet. Jag ville bort, iväg, framåt eller tillbaka. Jag visste varken ut eller in, hit eller dit, men jag visste att jag inte kunde vara Där och Då. Det är annat nu. Nu är jag Här och Nu. Jag tänker lite för mycket på Sen, men Rom byggdes heller inte på en dag.

Mitt jobb är väldigt givande, på många sätt. Jag får mig många tankeställare och tvingas utvecklas på alla (många) plan. Idag pratade vi om livet som kristen med våra, i grund och botten, otroligt kloka konfirmander. De har lika mycket att ge mig som mina äldre kollegor, som mina yngsta miniorer, som erfarna präster, som tillfälliga besökare, som frivilligarbetare. Ja, ni förstår vad jag försöker säga. Jag har inte svar på alla frågor som ställs. Långt ifrån. Finns det några svar? Finns det några klara direktiv, "Lev si och så för att få kalla dig kristen!"? Efter idag tror jag vi kommit fram till att det inte gör det. Direktiv, riktlinjer, förslag..det finns, men de är långt ifrån klara. Dessutom lever vi i en föränderlig värld. Kristendomen må vara urgammal och baserad på urminnes skrifter och kulturer, men ska den appliceras på vår tid måste vi öppna våra sinnen. Jag har försökt satt ord på vad jag tror till en liten grupp av den stora gruppen kloka tonåringar idag. Det är inte lätt, men lärorikt. En sak, som jag tror på, förklarade jag för dem i alla fall.. Något jag hörde i Taizé.

Prio'n ("överste-munken") fick frågan hur Gud visade sig för honom, genom tecken osv.
Han sa det att det finns tecken överallt, om vi väljer att tolka det som tecken och faktiskt se dem. En fågel på fönsterblecket, ett värmande leende, ljuden av fotsteg fastän du vet att du är ensam, ett förtroligt samtal, att vakna i tid fastän man glömt ställa klockan. Små saker som kan vara bara små saker, eller tecken. Allt beroende på hur Jag, Du, och Alla andra, väljer att se dem. Det är lite det det handlar om också tror jag, när vi pratar om att tro och vad vi tror. Ungdomarna är otroligt skeptiska, mot allt. Det är bra. Att se saker med kritiska ögon är ett viktigt verktyg. Och jag håller med. Bibeln kan bli synad i sömmarna och påkommen med brister på var och varannan sida. Det står saker som inte kan bevisas. Det fundamentala i hela religionen kan inte bevisas. Finns Gud? Ingen som vet. Som jag sa till en tjej idag, det är därför det kallas att Tro, för vi vet inte. Men för att kunna tro, måste vi ha viljan.

Idag är det måndag. Det innebär gratis sommargympa i Stadsparken. Efter en vända i springspåret infann jag mig i gröngräset för att testa på Afrikansk dans. (Det var en intressant upplevelse, men inte poängen i storyn) Poängen var att av någon anledning fick jag känslan av att någon iaktog mig, oss, alla vi i parken. Jag kände mig iaktagen, men inte på ett obehagligt sätt. Dock på ett sätt som gjorde att jag var tvungen att vända mig om och se vem det var.
Där står en dam. Mitt hjärta slår frippelslag, sen stannar det tvärt. Där står min farmor. Jag vänder mig tillbaka, mot gruppen, men bilden på näthinnan försvinner inte så jag vänder mig om igen. Jag måste se om jag såg rätt. Jo, mycket riktigt. Längre upp mot cykelbanan, i sällskap med en cykel, står min farmor. Jag återfår pulsen, blinkar ett par gånger, tror fortfarande inte vad jag ser men vänder mig ändå tillbaka till gruppen. Tänker att det inte kan vara möjligt, jag blir tvungen att vända mig om en tredje gång och då är kvinnan borta.

Jag ställs inför valet;
- väljer jag att se det som en dam med en cykel på en cykelbana?
- väljer jag att se det som ett tecken från Gud? ett svar på mina böner om att de har det bra?

Jag tror ni förstått vad jag valde.