shmerb

Jag sätter mig på cykeln 5.47. Jag är lite smått irriterad över att jag glömt ladda iPoden över natten. Då vet jag inte hur mycket jag går miste om, när jag har den i. När öronen fylls av musik, istället för att vara närvarande i allt som är runt omkring. Cykelturen imorse var helt fantastisk. Sinnena var på helspänn. Naturen var förförisk. Och som jag föll för dess färger, dofter, ljud. Igår morse när jag var ute och gick möttes jag av två råddjur på vägen. Då insåg jag hur nära naturen jag var, i utkanten av ett bostadsområde. Idag möttes jag av luft vars krispighet hade berusande effekt. Då och då slogs jag av dofter så intensiva som de bara kan vara när de är helt naturliga. Det luktade gräs. Det luktade åker. Det luktade häst. Det luktade vår. Var för sig så karaktäristiskt och stark, men tillsammans så samspelta. Det var stilla. Jag och fåglarna var vakna. De sjöng. Alla fåglar sjöng, överallt, hela tiden. Så skört, så vackert. De flög med lätta vingslag och susade fram mellan träden. Tre tussilago hade trängt fram genom en spricka i asfalten. Så envisa och längtande efter att få växa och gro. En tupp gal och jag kunde inte låta bli att le. Mitt i allt nytt finns det gamla bevarade. Förfallna lador på åkrar, gamla harvar och en farbror, 90+, poande i veboden samtidigt som hunden nyfiket skäller på gården. Jag undrar hur många mornar han har påtat med vedträn, under tiden hunden får sträcka på benen för första gången den dagen? Jag undrar hur det såg ut där när han var barn. Jag undrar om han har någon att berätta sin historia för, samtidigt som han skapar något som skall bli historia för många andra. Allt är så påtagligt vackert, nära och verkligt. Varje fjäril, tussilago, solstråle, fågelsång. Varje vindpust mot kinden, varje doft och varje känsla av att finnas till. Jag undrar då hur man inte kan tro. Tro på att någon skapade allt detta. Tro på mirakel.

Ibland kommer det över en. Fort som fasen. Hur länge ska det vara så?

Somliga förflyttar sig till varmare och soligare utländska breddgrader. Här gör vi oss redo för en resa inom landet. Jag packar ner ryggskottet och kameraladdaren och sätter mig i bilen med min allra bästa familj, extended version.

Åre, baby!
Åter om en vecka.

Det är för dåligt!
Den senaste 1 veckan och 1 dagen har dock inte innehållit så fantastiskt mycket mer än ryggont, Stockholmstripp och jobb. I ungefär den ordningen också. 1. Ryggont. Det gör fantastiskt ont, fortfarande. Snart två veckor har gått. Igår fick jag medicin utskrivet, han skickade remiss till röntgen och jag fick träffa en fantastiskt bra sjukgymnast. Det känns bra. Äntligen har jag hittat någorlunda rätt, äntligen går det någorlunda åt rätt håll. Dock gör det åh, så ont. Just i detta nu och hela tiden annars. AJ. 2. Stockholmstripp. För att citera KB "Nu är levnadsglädjen säkrad för ett tag framöver igen". Underbart att få umgås med Lilla Familjen igen + Jens. Riktigt riktigt riktigt mysigt och bra och underbart härligt fantastiskt toppen. Det händer allt för sällan, men jag är åh så tacksam för den helg vi fick. Snart igen. 3. Jobb. Ja, jag knagglar på. Heldag i Örebro i onsdags med tonåringarna. Det var så mysigt så, men många timmar i buss satte sina spår.

Jag har även hunnit med en snabbvisit i Uppsala, Ebbas dop <3, umgås med storebror som hittat hem och annat mys. Idag tvättar och städar jag. Det är middag på Brednäsgatan ikväll med finfrämmande. Imorgon är det påskafton och den dagen får gå obemärkt förbi i moderna tiders påsk anda. Ägg och sill. Inget för mig. Ska ägna en stund åt att fundera på den egentliga meningen istället. Sen ska jag packa ihop mitt och åka till Åre med familjen. Det ska bli.....det-finns-inte-ord-för-hur-jäkla-skitskönt-det-bli. Trist med ryggen bara, men det gäller att utgå ifrån det som är här och nu och idag och göra det bästa utav det.

Här och nu - tvättstugan nästa. Vårstäda lite. Vila ryggen.
Jag är  l e d i g.

Oh, how I wish I was about to leave on a jetplane.

Hur som, det är en låt som nästlast sig fast i mitt huvud i flera månader nu. Jag kommer på mig själv gå och nynna och sjunga ut denna fantastiska melodi. När jag inte trodde det kunde bli så mycket bättre hittade jag en heeeelt underbar version på Spotify. Tyvärr finns den inte på youtube, men om ni kan leta på Emily McEvan's version av klassikern "Leaving on a jetplane", do it!  En annan Spotify-upptäckt... Elin Sigvardsson's version av LW's "Kom ihåg mig". Det är så att man får gåshud. Och apropå gåshud.. Vi repade igår, klanen Strand och jag... På lördag kan det bli riktigt bra alltså. Riktigt bra, så bra att man får gåshud.

Men påväg med ett flygplan är jag tyvärr inte. Inte inom en beskådlig framtid. Tåg däremot, på lördag. Helgen spenderas i Uppsala & Stocholm, till Rebeccas stora besvikelse. Förlåååååt, men jag lovar att vara så närvarande söndag/måndag att ni inte ens kommer märka att jag inte var där lördag kväll.

Nu har jag varit och tränat. Det gick lite sisådär. Det gör ont, men det var det värt. Dags att hoppa in i duschen och bege sig mot jobbet. Till kvällen väntar modevisning. Måttligt motiverad, men det blir nog fantastiskt bra till slut. Torsdagar är bra dagar. Och jag vet inte om jag vågar säga det högt....men det verkar som om våren är påväg, på riktigt! iih.

Puss och kram!

Jajemen! Nu kan vi drämma kartan i näven och känna att målet är nått, i riktig Jörgen-anda.
Vi har nu tillsammans bidragit till 1000 kr. 100 träd. 100 välbehövliga träd. 100 bidrag som gör skillnad. BRA JOBBAT! och TACK! å Svenska Kyrkans vägnar.

Det är sånna här gånger jag är stolt över min arbetsgivare. Jag är det rätt ofta, för jag vet att vi gör mycket bra, men framförallt i och med den här kampanjen. Den är fantastisk.

Jag är även stolt över mig själv och det förtroende jag fått i och med min värdefulla post jag blev tillfrågad om förra helgen. Jag ska försöka göra skillnad, påverka, förändra - till det bättre. Och viktigast av allt, tro. Tro på en bättre framtid för nästkommande generationer. Tro på en bättre värld.

Jag fick höra något väldigt bra, även det förra helgen, ang. Svenska kyrkans uppgift ute i världen. Något jag tycker samtliga kan ta åt sig, på lokal - , nationell - och internationell, men framförallt individuell nivå; målet är att möta människan där den särskilde invidien är, lyfta densammes blick så att denne ser lite längre. Alltså.. mötas där vi är, där och då finnas i nuet, lyfta blicken och se lite längre. Kloka ord. Något att sträva efter, tror ni inte? Svårt som bara den, men man kan ju medvetliggöra det för sig själv och för andra och tänka på det när man möter människor där ute i världen, om det så är i Sandviken, Järbo, Barcelona, New York, Gränna, London, Bankok, Sydney, Kilafors. Ja, ni fattar. Och sen också, man behöver inte göra underverk.. Ett leende kan räcka. Ett par vänliga ord. En kram. Bara en blick som bekräftar att jag syns och finns. Lite kan göra så mycket.

Nu var det mycket nattliga funderingar på Götgatan.. Mitt i all smärta kan det komma nåt bra även ur fröken Hannuxelsson. Det gör riktigt ont, men det är mest för jag suttit bra länge nu. Jag har sovit så pass mycket under dagen så sömnen blir lite rubbad såhär på kvällskvisten. Jag får känna på lite av mina gamla nattugglevanor. Fast sängen hägrar strax. Hur jag än vrider och vänder på det trivs ryggen bäst i sängen.. Fast jag kan inte slita mig ännu. Jag ska lyssna på Håkan Hellström och njuta av natten lite till..