Måsar i Stockholm, 20/4 -08, foto och redigering: Jag
Jag sätter mig på cykeln 5.47. Jag är lite smått irriterad över att jag glömt ladda iPoden över natten. Då vet jag inte hur mycket jag går miste om, när jag har den i. När öronen fylls av musik, istället för att vara närvarande i allt som är runt omkring. Cykelturen imorse var helt fantastisk. Sinnena var på helspänn. Naturen var förförisk. Och som jag föll för dess färger, dofter, ljud. Igår morse när jag var ute och gick möttes jag av två råddjur på vägen. Då insåg jag hur nära naturen jag var, i utkanten av ett bostadsområde. Idag möttes jag av luft vars krispighet hade berusande effekt. Då och då slogs jag av dofter så intensiva som de bara kan vara när de är helt naturliga. Det luktade gräs. Det luktade åker. Det luktade häst. Det luktade vår. Var för sig så karaktäristiskt och stark, men tillsammans så samspelta. Det var stilla. Jag och fåglarna var vakna. De sjöng. Alla fåglar sjöng, överallt, hela tiden. Så skört, så vackert. De flög med lätta vingslag och susade fram mellan träden. Tre tussilago hade trängt fram genom en spricka i asfalten. Så envisa och längtande efter att få växa och gro. En tupp gal och jag kunde inte låta bli att le. Mitt i allt nytt finns det gamla bevarade. Förfallna lador på åkrar, gamla harvar och en farbror, 90+, poande i veboden samtidigt som hunden nyfiket skäller på gården. Jag undrar hur många mornar han har påtat med vedträn, under tiden hunden får sträcka på benen för första gången den dagen? Jag undrar hur det såg ut där när han var barn. Jag undrar om han har någon att berätta sin historia för, samtidigt som han skapar något som skall bli historia för många andra. Allt är så påtagligt vackert, nära och verkligt. Varje fjäril, tussilago, solstråle, fågelsång. Varje vindpust mot kinden, varje doft och varje känsla av att finnas till. Jag undrar då hur man inte kan tro. Tro på att någon skapade allt detta. Tro på mirakel.
