shmerb

Jag känner mig som en fnittrig fjantig fjortis. Att gå runt och småle för sig själv är inget som hör till vanligheten, men de senaste dagarna har det blivit mer till en vana än ett undantag. Haha. Ja, det finns inte så mycket mer att säga om saken. Det lär återstå att se hur det urartar sig, om det hinner urarta sig? Antagligen inte. Men det gör inte så mycket. Det är nästan denna ovisshet och detta förstadie som är det bästa. Med tankar som snurrar och glädje som far. Mail och sms som gör sitt. Flyktigt, lättsamt, kravlöst. Något annat hade varit riktigt fel i tiden. 16 dagar kvar.

Det är mycket som känns otroligt och långt borta nu. Hade en trevlig kväll tillsammans med de allra bästa igår. Hur många fler liknande kvällar kommer det hinnas med? 2? Two too few. Minst. 16 dagar är inte många dagar. Veckorna går skrämmande fort. Det är sommaren som gör det, inte sant?

Iiih. Haha. Jadu. Idag har jag i alla fall shoppat lite. Igår också. Åh, jag köpte nya skor igår! Ni vet känslan man får när man köper något man gått och suktat efter länge? Jag var lite tveksam till en början, mest på grund av vemodskänslan som infinner sig då det blir en sak mindre att tråna efter. Man saknar sånt som man inte har, men man saknar inte sånt som man har.. Therese tog då saken i egna händer. Hon slog mig med ett skohorn, fick sen med sig Frida och tillsammans satt dom och ropade Köp! Köp! Köp! Jag är ju inte den som säger nej, så jag plockade fram plånboken och inhandlade drömskorna (som igår var på rea, såklart! ) Det är tur att jag har vänner som leder mig in på rätt väg då jag tvekar. Tack!

Idag begav jag mig ut i shoppningdjungeln ensam. Vi snackar dock en djungel i ungefär samma storlek som Din tvättstuga. Med andra ord, Sandvikens centrum. Det låter inte mycket för världen, men vi snackar kvalitet istället för kvantitet! Team Sportia-killen är min nya vän. Han känner igen mig, han vet vad jag vill ha och behöver. En klockren karl. Tillsammans kom vi idag fram till att ett redigt linne och ett par träningsvänliga trosor var ett måste. Läses; han bestämde och jag betalade. Därefter begav jag mig till konkurenterna inom sportprylevärlden. Intersport hade ett bra erbjudande, så jag tänkte att jag kunde slänga lite pengar även i deras brunn. Ett fantastiskt snyggt regnställ införskaffades inför höstens bravader. Givetvis var det turkost och svart, allt för att matcha de övriga kläderna ämnade för diverse uteaktiviteter. Det bör dock tilläggas att Team Sportia alltid kommer ligga steget före i mina ögon.

Så, det faktum att jag faktist är ledig hela helgen, tillsammans med de glädjefrön som planterats i de föregående styckena samt vetskapen om att huset blir mindre tomt från och med imorgon kväll, gör mig alldeles.. lycklig och förvånad!

..innan det är dags att bege sig igen. Bah!
Kom alltså precis hem från äventyr i Dalarna. En mycket omtumlande gårdagkväll satte sina spår. Jag nickade till bakom ratten ungefär 10 gånger på vägen hem. Riktigt läskigt. Men nu är jag hemma med livet i behåll. Kvällen innan det bjöd inte heller den på mycket till sömn i och med långväga gäster, heller inte kvällen innan det då det var utgång som gällde. Så nu är det måttligt slitet på H. Axelssons avbytarbänk. För det är där jag sitter nu, på avbytarbänken! Utbytt på grund av dålig dagsform. Men, från och med att jag har slutat 21.15 ikväll, tills på måndag morgon så ska jag vara så leeeedig! (Ja, en helt ledig dag är guld värd nu för tiden!) Men det är ett arbetspass kvar innan ledigheten kan ta sin början.

Så, nu är det dags att bege sig ner till Fridolf, sen jobb. Tjoho!

Förresten, klassen, rackarns va snygga vi var på studenten!

Då var det bokat och klart. Konfirmerat och bestämt. Betalt och färdigt. Dagen D är snart här.


Bokningsbekräftelse

Bokningsnummer:	XXXXXX
Bokades av:	Caroline Hannuksela Axelsson
Bokningen genomfördes:	måndag den 16 juli 2007
Din personliga bokningssida:	Betalning, tidtabell & bokningsstatus

Resplan

Arlanda Stockholm - Vancouver. 1 Vuxen med Air Canada

Utresa 13 augusti 2007
Avg	Ank	Flight	Från	Till
2007-08-13 11:10	2007-08-13 12:50	AC9442	Arlanda Stockholm	London Heathrow
2007-08-13 15:00	2007-08-13 17:00	AC897	London Heathrow	Vancouver

Hjemreise 20 december 2007
Avg	Ank	Flight	Från	Till
2007-12-20 17:45	2007-12-21 11:25	AC854	Vancouver	London Heathrow
2007-12-21 13:50	2007-12-21 17:25	SK532	London Heathrow	Arlanda Stockholm

Betalning
Dyrt sa stämman

De senaste två dagarna var tydligen lite för bra för mig. Någon tyckte det i alla fall och ville att jag skulle komma tillbaka till verkligheten. Så morgonen började fånigt tidigt efter en, mer eller mindre, sömnlös natt. 05.10 ringde klockan. Rise and shine! (Yeah, right.) Men men, det var bara att gilla läget. Jag mådde illa av dåligt samvete. Fridolf hade inte varit inne på länge. Så, jag begav mig alltså till Hedgrind runt 6 snåret för att släppa in Fridolf. Trodde jag ja. Ingen katt kom. Jag åke till jobbet, alldeles för tidigt.
Suck.

Den stunden jag satt och väntade på nattens rapport hann jag bli trött. Så, trött och less gick jag upp på avdelningen. Vi plockade fram lite, planerade lite. Det är 9 pensionärer, 3 personal. 3 var. Helt okej tyckte jag, tills Han där uppe presenterade sin Få-tillbaka-Caroline-till-verkligheten-idé; "Ja, nu är klockan kvart över sju, vi ger henne en tant och 25 kvm bajs!" Vi snackar tak, golv, väggar, fötter, händer, kläder, sängar, rullatorer.
Suck.

1½ timme senare då de tidigare nämnda ytor och krypin var rena då var det dags att ta upp nästa pensionär. Bajsbooom även där, värre än vanligt. Dock begränsad till sängen, men här istället på djupet, ner i madrassen. Ja, varför inte?
Suck.

Pensionär 3. En historia för sig. Det var dusch på schemat idag. Det började inte bra. Jag kom 1 minut för sent och hela hennes morgon var förstörd. Hon var otrevlig och kom med spydiga kommentarer i 1½ timme. Jag log och frågade om vattnet var lagom och om hon var ren mellan tårna.
Suck.

Är inte livet fantastiskt så säg!?
Suck.

Jag vill passa på att skriva ner allt nu när endorfinerna rusar. Vet inte om man även kan kalla senaste 1½ timmens aktivitet för att rusa, men sprungit har jag. Och fortare än vanligt gick det. Det måste vara de nya kläderna, som mamma sa. Och ja, så måste det ha varit.

Gårdagen var fläckfri. Ovanliga sysslor för vanliga människor, ledig och vakna sent.. Efter en lång och god frukost och åtskilliga minuter i telefonen med Vägverket begav jag mig ner på stan. Jag missade banken. Istället framkallade jag bilder, vilket är bland det bästa jag vet. Den timmen jag var tvungen att vänta, för ja, allt annat än expressframkallning är överskattat, lyckades jag skämma bort mig själv rätt rejält. Men jag ångrar ingenting, mitt nya löparställ är det bästa som har hänt på länge! Åh! (bildbevis kommer inom kort) Allt detta följt av besök hos min numera favorit, Fridolf. Sedan middag med min mor och dans. Och vilken kväll sen!

Denna morgon vaknade jag av att solen knalla in genom persiennen i fönstret (...). Mm, vilken dag! Därefter ringde jag några samtal under frukosten, läste tidningen, kände hur det var att vara ledig ytterligare en dag. Fantastiskt! Sen på med mina alldeles nya, oanvända och superfräsha springkläder. Längtan efter Fridolf var för stor. Jag sprang alltså till Hedgrind, myste lite och sprang hem. Och här är jag nu..

Jag har precis avverkat en av tidernas, enligt mig själv, bästa film. Dead Poets Society är två timmar konst. Konst som berör. Robin Williams vet vad han gör, om man säger så. Och det är ju inte utan anledning att filmen vann en Oscar 1989.

Då var det klart. IB är över. På både gott och ont. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var nöjd. Jag ska dock försöka bli vän med tanken att diplomet i sig är en prestation nog. Det faktum att IB inte tog kål på mig borde räcka, men vi människor har en tendens att aldrig nöja oss med det lilla.. Mycket vill ha mer.

Betyg, mätningar, resultat, prestationer. Det är inte allt, sägs det.. Det finns tydligen så mycket mer som betyder minst det dubbla. Jag har alltid varit fasligt naiv och trott stenhårt på människors förmåga. Men ibland tvivlar jag på det i och med att den statusstyrda värld vi lever i gör sig påmind dagligen. Du kommer ingen vart utan de bästa betygen.

Jag hör en konversation i bakrunden där betydelsen med livet diskuteras. En tvivlande man övertalas av de mest godhjärtade människor jag känner. Godhjärtade, omtänksamma, kärleksfulla. De talar om livet, om upp- och nedgångar, om tvåsamhet och om lycka. Om vad som är meningen, om ödet och om den bestående kärleken. Om hur vi växer i motgång, om hur vi ska kämpa tillsammans med de som betyder något. Om hur vi finns för varandra.
Då minskar tvivlet betydligt. Allt detta kommer inte ur bra betyg eller ur långa perioder av studier. Detta kommer ur erfarenheter från det verkliga livet, ur medmänsklighet och ur en tillvaro där kärleken alltid varit i fokus.

Mina föräldrar ger mig hopp om att det är vad som finns inuti och mellan människor som räknas, inte stela bokstäver och siffror på ett papper. Det må underlätta, men det är med hjälp av livets hårda skola man kommer någonstans.

Söndag. Dessa förbenade söndagar. Kommer de alltid kännas såhär? Ni nytillkomna läsare av mina alster kanske inte vet, men jag hatar söndagar. En vemodig och obehaglig känsla smyger sig in i mig under veckans sista dag.  Idag ska jag i alla fall sätta mig i bilen och bege mig ner till Uppsala för ett kärt och efterlängtat möte med en saknad vän. Med andra ord, jag tänker trotsa känslorna och göra något bra av den här dagen.

Tripen nedåt landet grundar sig även i känslokavalkaden som har infunnit sig de senaste dagarna. Jag vill komma bort, iväg, någon annanstans. Jag vill inte tänka, inte påminnas. Bara vara, om så bara för en stund. Gårdagen innebar att jag träffade en av de som ligger mig närmast om hjärtat för sista gången på en väldigt lång tid. Sånt gör ont. De senaste tre åren har vi äventyrat tillsammans. Det spelar ingen roll om det har varit större äventyr då tiden fanns eller mindre upptåg i vardagen, vi har gjort det tillsammans. På onsdag beger hon sig iväg på ett av hennes största äventyr, jag gör detsamma i augusti. Skillnaden är dock att vi gör det ensamma, på olika sidor The Deep Blue Sea. Usch. Jag lever på hoppet att det snart är jul!

Gårdagen innebar även andra avsked. Från 100 till 0 på 1 vecka.
Finns det inget mitt emellan inget och allt? Nej. Har tiden tagit slut för oss två? Ja.
Jag vet inte om Du läser detta, det spelar egentligen ingen roll. Jag vill ändå inte hänga ut någon, varken dig eller mig själv. Därför är jag ytterst sparsam på kommentarer och detaljer angående den händelsen. Det gör för ont fortfarande. Det har ju, som sagt, bara gått drygt en vecka sen bägaren rann över, banden bröts. You name it.

För övrigt kommer tanken att även min tid i denna stad är begränsad. De gånger tar jag på mig mina springskor eller hoppas att det är dags att jobba, så jag dränker tankarna med svett och hög puls eller det faktum att jag fått privilegiet att umgås med ett gäng fantastiska pensionärer dagarna i ända.