shmerb

Ja, dessa dagar mellan julhelgen och årets avslut är ofta diffusa, luddiga och rätt drömlikt dimmiga. Jag vet inte riktigt vad jag gör och vad jag tänker. Känslan får styra vad som är rätt och fel, i de flesta fall. Jag får ångest av att inte ta tillvara på dagarna, samtidigt som jag inte orkar göra varken det ena eller det andra. Vad gör man då, när det inte finns något att gå på? När man är känslomässigt messed up? Då bara är man. Försöker i alla fall. Försöker stå ut med sig själv och allt..tok.

Idag är det fint väder ute och en promenad bör vara på sin plats. Får se om den blir av. Familjen tänkte promenera i Högbo. Jag såg fram emot det. Men, farfar åkte in till sjukhuset igår. Glömde bort att det fortfarande är 2008 och att man verkligen inte ska ropa hej förrän man tagit sig över bäcken. I det här fallet känner jag mig dock känslomässigt avtrubbad. Samtidigt som jag blir så arg, så arg (Ja, det är ju faktiskt också en känsla) och bara vill skrika att, Visst! Ta alla samma år, gör det. Idiot. Vem man nu skriker sånt åt.

Igår kväll ville jag också bara skrika och slåss, då var jag också arg. Det fick följden att jag gick på känslan och utförde en säkerhetsåtgärd för min egen skull. Klippte av, rakt av. Kalla mig drama queen, gnällig, tjurig, överdriven. Men jag känner mig själv, allra helst i sånna här lägen. Då kryper dåliga Caroline fram och henne vill inte jag se skymten av. Punkt.

Allt är rätt galet nu. Får jag skylla det på Therese? Hon är hemma och hon är galen. Gör hon hela min tillvaro galen? Ja, men på ett bra sätt. Galet bra, inte galet dåligt. Dagens uppdrag är alltså att vända allt galet dåligt till galet bra. Kanske måste jag ta hjälp av min expert.



Harry + Kenny

För övrigt lämnar jag er med denna låt som jag inte kan sluta lyssna på. Vet ej varför, eller jo, kanske förresten. Blä.

http://www.youtube.com/watch?v=WOKblgIUtD8

Jag tycker ju det är lite festligt med listor. Det är alldeles för sent och jag borde sova, men en lista bör vi väl hinna med? Det är ju trots allt jul..

Lovar du att vara ärlig? Ja.
Du heter: Caroline Rita Maria Hannuksela Axelsson
Smeknamn: Lill-sockret, Shmerb, Harriette
Favorit låt just nu: Jill Johnson - I can't make you love me
Beroende av: Endorfiner
Vad tror folk om dig? Att jag jobbar jämt?
Stämmer det? Ja

Hur imponerar man på dig? Man är målmedveten och positiv
Brukar du skratta för dig själv? Ja!
Vad står det i ditt senast inkomna sms? Att det nalkas morgonpromenad 8.00 imorgon.
Vart bor du? Norra Götgatan, Sandviken, Sweden
Trivs du där? Förträffligt!
Äger du några converse? Ja.
Är du allergisk i mot något? Ja, en hel del. Pälsbeklädda varelser och diverse julblommor mest.
Har du haft sex idag? Det är en definitionsfråga
Nästa mål i ditt liv? Harmoni/balans
Hur svarar du i mobilen? Det beror på vem det är. Mest "Haaallå!"
Vem ringde dig senast? Rebecca
Vad sa den du senast pratade med i telefonen? "Ah, bra, ses om fem, puss, hej!"

Antal sömntimmar inatt? Fyra ungefär
Var du ensam? Nej
Tycker du om din pappa? OM jag gör!
Brukar du komma i tid? Ja!
När mår du bra? När jag känner att "Allt är precis som det ska vara just nu"
När blev du fotad senast? I söndags
Hur känner du dig nu? Trött, otroligt trött, och ångestfylld över att jag är vaken fortfarande
Vanligaste färg på dina kläder? Svart
Vad tycker du om fötter? Jag kan knappt ta i mina egna
Är du aktiv i skolan? När jag väl är där, ja. Annars, tyvärr inte
Vad saknar du? T i d, diciplin

Hade du en bra kväll igår? Ja, det var mysigt
Favorit dryck på morgonen? Kaffe
När brukar du gå och lägga dig? Alldeles för sent
Är du blyg? Nej, tyvärr
Sysslar du med någon idrott? Just nu, nej
Kärlek vid första ögonkastet? Nej
Vad krävs för att du ska bli full? Gott sällskap

Har du spytt offentligt? Nej, det är nog dåligt med det
Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag? Jag skulle nog bara känna efter och försöka förstå
Kategoriserar du dig själv i någon speciell stil? Nej
Är du bortskämd? Ja, med kärlek
Vad gör du i morgon? Jag morgonpromenerar, jag spenderar tid hos grannarna, jag gästspelar som tomte, jag umgås med min älskade familj, jag jobbar under julnattsmässa, jag minns och jag saknar.

God Jul, hörrni!

en vecka sedan sist. ville mest förmedla ett livstecken, samt Dagens + och -

+
jag fick tillbaka betygen för förra kursen,
VG - med god marginal
if there's a god, låt det vara slutsumman för den här kursen också - ge mig ett mirakel

-
tröttheten har hängt som ett moln över mig hela dagen,
jag har varit grinig och sur - mot min vilja
jag har sovit på soffan sen 19.00 och jag ger upp för sängens dragningskraft any minute

tack.
ps. gårdagens + som räcker för hela månaden,
big bro's home..

Tid tid tid. Jag minns att ämnet för ett av mina nationella prov i svenska var just "tid". Detta var i årskurs 5. Det var väl sisådär åtta år sedan eller så, men jag minns det så väl, för en uppgift (som ingick eller ej?) var att uppskatta när det hade gått en minut, utan att titta på klockan. Jag har dock inget som helst minne av vad jag skrev under just temat "tid".

Idag skulle jag kunna skriva om tiden som varit. Det är snart ett helt år sedan jag åkte hem från Kanada. Då kan man fråga sig vart tiden tar vägen? Igår var det 10 månader sedan mormor dog. Gällande den situationen passar det in att säga att tiden går fort. "Tid" i dessa sammanhang är alltid något som varit, något man ser tillbaka på och minns. Det är också relativt vanligt att blicka framåt och försöka förutspå tiden som komma skall. Det som är svårast är att se tiden som är här och nu. Jag känner att jag kan vara bra på att "leva i nuet" emellanåt. Som jag sagt tidigare har jag en tillfredställande känsla av att det är här jag vill vara nu. Tiden är rätt. Jag vet inte vad tiden tänker göra med mig längre fram, jag vet inte vart tiden tänker föra mig, men är heller inte stressad av att inte veta. Jag känner ett lugn över att var sak har sin tid och att jag spenderar tiden rätt idag.

"Tid" är ett abstrakt begrepp som vi inte kan ta på och heller inte se, men som vi bygger våra liv runt. Hur vet vi ens att tiden existerar? Tid tid tid. Idag handlar allt om tid. Tid är pengar, sägs det? Något abstrakt som blir till pengar, över en natt sådär. Det är en rätt märklig värld vi lever i. Det finns dock vissa saker som bevisar för oss att det faktiskt finns en "tid", det finns en början och det finns ett slut. Oundvikliga tidsbegränsningar förkunnar tidens existens.

Nu blev det mycket underliga tankar såhär en lördagseftermiddag, då jag är så trött att jag knappt kan stå upp. Orsaken till att jag började fundera över tiden är att jag begrundade några bilder, tänkte på tiden för 10 månader sedan och på allt det som var 2 månader tillbaka. Jag tänker på paradoxen jag upplevde då jag besökte farmor på sjukhuset under hennes sista tid. En gång åkte jag hiss upp med en man som inte kunde stå stilla. Han vankade så gott det gick på den lilla yta det finns att vakna på i en hiss och när vi väl kom till våningen var han ute innan dörrarna hade öppnats. Han hade bråttom iväg för att få se sitt barn som precis påbörjat sitt liv. Jag vaknade också och kände även jag en stress att ta mig ut och iväg ur den hissen så fort som möjligt, men mest för jag var rädd att inte hinna till farmor innan hon tog sina sista andetag. Samma tid som tar ut sin rätt, på samma våning, på samma sjukhus. Liv tänds och liv släcks då tiden kommer och går.
Igår, 10 månader sedan mormor dog, på tisdag 10 månader sedan farmor dog. Men vad jag väljer att lägga energin på idag, är att fokusera på att det var 2 månader sedan Ebba tände sin livslåga. 2 månader idag. Och Gud vet hur många månader hon har framför sig..älskade skrutt..


Är det inte magiskt, så säg? Jag blir varm hela jag, och tacksam för en så konkret anledning att minnas tiden som varit, men lägga fokus på den som kommer härnäst och hoppas och tro att den blir lång.

Ja. Mitt i natten är det nu, och jag har precis pyntat mina tre små enar jag har i vardagsrumsfönstret. Oerhört vackert, även om jag har tagit kål på de stackars små liven. Jag kan bara konstatera en sak, mina gröna fingrar dog i samband med min gröna tant. Jag får växter i present och genom donationer, och jag köper diverse olika blommor, men inte en enda har jag lyckats hålla vid liv. Det är något i atmosfären. Jag känner dock inte av det, tack och lov. Jag känner mig inte mer död/döende nu än vad jag gjorde i augusti. Men å andra sidan är inte jag någon blomma heller.

Idag har jag hunnit med en del, och ingenting alls. Jag spenderade hela dagen i skolan tillsammans med en studiekamrat. Vi fick lite lagom ordning och reda på tankar och formuleringar, jag sa att jag skriver ihop det där i eftermiddag. Jag åkte och jobbade en stund, som tomte. Detta efter att jag inhandlat de sista julklapparna, för de sista slantarna. Jag hann även med att hämta ut mina bilder jag framkallat och förstorat, och jag kan bara komma fram till en sak.. Ibland lyckas jag, ta-mig-tusan! Jag är oerhört nöjd, och stolt, och glad över att ha åstadkomma något dylikt. De flesta verk kommer att kunna skådas här, i min egna lya, inom, vad jag hoppas vara, en snar framtid. Och ja, jag tänker sätta upp mina egna tavlor och fotografier på väggarna. Säg vad ni vill.

Jag tog med mig min mor till IKEA en sväng också. Tanken var att köpa ramar till verken, men jag hittade inte någon som föll mig i smaken. Jag har ingen helt klar och tydlig bild på hur jag vill ha det heller, men jag börjar få diverse idéer. Det blev istället lite annat smått och gott på IKEA, det brukar ha en tendens att bli det! Så nu börjar detta likna ett hem.
Som ni kanske märker spenderades rätt många, för många, timmar ostuderandes. Här har vi därför förklaringen till denna festliga tidpunkt på dygnet. Jag har nu skrivit ihop det jag sa på förmiddagen skulle göras under eftermiddagen. Den där eftermiddagen försvann som en vind. Det blev dock ett välbehövligt break med lite kvalitetstid med mor och med Therese, planerandes det kommande nyåret. Jag visste att jag kunde unna mig det, för den där diciplinen finns där djupt inne. Plugget blir gjort, no matter what. Det är alltid något som får vika sig, i detta fall välbehövlig sömn, men färdigskrivet blir det!

En lång dag väntar imorgon. Ungefär lika lång som detta inlägg blev, på tok för långt alltså!
Det är jobb och det är skola på tapeten, som vanligt. Sedan ser jag fram emot fredagen med fasa. Fullspäckat schema med programpunkter jag inte vet om jag klarar av. Jag är rädd, men inte feg, och är lite nyfiken på hur jag kommer reagera. Fredagen bjuder dock på mycket trevligheter också, och jag ser fram emot att jobba hela natten med lusseinnebandyspelande ungdomar. Fredagen hägrar lite extra tydligt, och extra lockande, för då börjar de droppa in - de älskade saknade. Frida är först ut, sen står det inte på förrän resten dyker upp! Jag hoppas att det här kommer bli en jul att minnas som ljus och varm, fastän jag fasar över tomheten och saknaden.

Jag är i alla fall klar med samtliga julklappsinköp, vilket känns skönt! Det var ju inte så många i år.. Tre gick liksom bort. (Ha, (o)roligt med (o)lämpliga ordvitsar såhär mitt i natten) Nej, nu ska jag inte var den som är den. Nu ska jag vara den som sover.

Men jag kan inte låta bli att undra..
My world's been changing, I've been rearranging. Does that mean Christmas changes too?

Kläder: Svart, grått, mjukt
Smink:Nada, a lá naturelle
Frisyr: Halvblött efter-dusch-rufs
Bild:
 
Foto: Frida Eriksson Redigering: Jag
Läsning: "Det ordnar sig alltid", kurslitt. Snart.
Låt: Sonja Aldén - Du får inte
Mat: En macka till frukost, lite chili-con-carne till lunch
Vill ha: M o t i v a t i o n, ledighet, mera pengar
Humör: Omotiverad, uppgiven, lat, ångestfylld
To do: Plugga! Städa! Diska! Laga mat! Baka pepparkakor, dricka glögg och mysa till ER.
Borde: Plugga! Städa! Diska! Laga mat!
Längtan: Ledig tid, ork, bli frisk och hel = träna
Beroende: Kaffe
Roligaste: Brillianta Julklappsidéer! :)
Tråkigaste: Att jag måste bli ledsen på mig själv för jag aldrig gör det jag ska.

Det är sällan jag är missnöjd med tomhet, tystnad och ensamhet.. men just ikväll, när jag skramlade innanför dörren för en halvtimme sedan, så var min största önskan att någon skulle vara här och möta mig med ett "Hej!"
Konstigt det där, hur det kan variera, för i åtta fall av tio är det som sagt inte ett problem, snarare tvärt om. Det är många mornar jag vaknar och är glad över att jag slipper prata med någon, det är ofta jag gläds över det faktum att ingen säger åt mig att göra si eller så. Det är, för det mesta, en lättnad att bara ha mig själv att ta hänsyn till i mitt eget hem, min borg. But.. (there's always a but..) "många mornar", "ofta", "för det mesta"...aldrig "alltid". En kväll som denna är avvikelsen som bekräftar regeln, eller hur man säger. Eller så kan jag bara konstatera att jag är lite mänsklig emellanåt och saknar någon att komma hem till, jag också.

..står för dörren och livet längtar.

Ja, då var det första dagen på en ny vecka, på en ny månad och för resten av livet. Och nog längtar livet allt. Inte bort, inte tillbaka, men framåt. Livet längtar framåt, jag längtar framåt och är otroligt nyfiken på vad som kommer längre fram. Släkt, vänner, journalister, kollegor.. Alla älskar att ställa frågor om framtiden. "Vad vill du bli?" "Vad ska du göra sen?" "Hur ser ditt liv ut om 10 år? Vad man vill bli kan man svara på, vad som kommer här näst kan ibland vara försvarbart..men finns det någon som vet hur livet ser ut om 10 år från nu? Då det inte ens finns någon garanti på att man har ett liv, är den frågan lite svår att svara på.. Jag vet i alla fall inte, varken vad jag vill, ska eller kommer göra framöver. 2009 är fortfarande relativt obokat, så passa på gott folk!

Nu vet jag i alla fall att jag ska bege mig till jobbet. Tidig start idag.
Veckan bjuder på utförande av drama-talanger och from. 8.00 idag intar jag min får-roll. Känns bra! Lite som reklamen..
Born to be cheap!

Började skriva "Tisdag" i rubrikfältet nyss. Dagvildast! Dagar, veckor, år.
De flyger förbi och stundtals skrämmer det mig.
"Helvetesveckan" var hela 9 månader sedan. Sommaren gick så snabbt att den knappt lämnade ett spår efter sig. Förra veckan känns som igår. Jag kom hem från Kanada för nästan ett år sedan. Vart tar tiden vägen? Vart har 2008 tagit vägen? Det har inte varit mitt/familjens höjar-år, men det är ändå skrämmande, för hur jobbigt saker och ting är vill man ta vara på och få ut det mesta av det. I alla fall jag vill insupa varje detalj och aldrig glömma. Innan man vet ordet av är det julafton. Sedan ett nytt år. 2009 kommer med stormsteg!

Nu sitter jag här och har precis ätit lite sen frukost efter ett långt pass (1 timme 15 min) på gymmet med sjukgymnasten. Det är små små muskler som tränas, men det är rätt jobbigt ändå. Jobbigt är bra. Igår sprang jag en mil (årets 2:a). Det var oerhört jobbigt, insåg jag när jag sprungit klart, men bra. Jobbigt ÄR bra. Jag är bra. En mil i snö/slask/is är bra.

Kände mig rätt bra när jag sa "Tack, men Nej tack" till att jobba extra idag innan min egen grupp. Jag har planer, planer jag mår bra av och vill göra. Jag tänker inte vika mig, nedvärdera nöjet och bara fokusera på nyttan. Hälsan framför allt.
Och imorgon åker jag till Malmö. Då kommer jag må bra. Bättre.

Bättre än bra.

God morgon alla tappra och trogna 7-8 personer som återkommer dagligen!
Det värmer att det är några som hittar hit lite nu och då, mest hela tiden, för att se vad som händer Mig och Mitt liv. Jag vet vilka några är, andra har jag nog ingen aning om.
Mig och mitt liv. Ja, det går bra nu. Jag mår bra! Det är skönt. Jag har mycket att göra, men det går, mest för det är kul! Jag känner mig inte särskilt vilsen, även om det finns en ovisshet inför framtiden. Jag är trygg i att det löser sig, på ett eller annat sätt. Jag känner att det är här jag ska vara just nu, och göra just det jag gör.

Nu har jag varit vaken i snart två timmar. Jag poar på med lite allt möjligt. Jag är otroligt trött, och har varit det i många veckor nu. Jag har ifrågasatt det där med "Morgonstund har guld i mun". Men, det är nåt speciellt med dessa fånigt tidiga mornar ändå.

Nu ska jag borsta klart tänderna och packa ihop mig och mitt.
Snart är det jul. Då kommer ni hem allihopa! Äntligen! <3

Det må vara halloween och höst och månadsskiftet oktober/november.
Men första snön är här! En hel del, måste jag säga.
Så jag äter pepparkakor och lyssnar på julmusik.
Jag saknar julen och jag saknar de jular som varit och aldrig kommer igen.

Idag är det helt fantastiskt väder. Vitt överallt, klarblå himmel och sol.

Jag har varit hos mina älskade och tänt ljus.
Nu ljuder Julen är här, ICA's välkryddade pepparkakor inmundigas, tillsammans med mjölk. (Vilken killer-combo!)
Allt detta i min nystädade lägenhet. Igår skrev jag klart allt plugg, hur enkelt som helst.
Fan va bra jag kände mig. Känner. Jag känner mig jävligt bra ibland.
Igår var en sån dag. Idag med.
Nu ska jag åka och lämna bilen hos mamma och pappa, sen ta en långpromenad i finvädret.
Jag bjuder på middag ikväll. Och dansar.

Allt är precis som det ska vara just nu...
Första dagen på en ny månad, och på resten av livet.

och låt vinden vara din vän.

Jadu.. Det är Body Shop som väntar i eftermiddag. Loggade in på min kundsida. Där finns det en käck liten flik som kallas "Kvitton". Ja, du läste rätt.. Man får där en översikt över alla sina köp på Body Shop. De har även haft nöjet att summera dessa kvitton. Så nu, mina vänner, vet jag exakt på öret hur mycket pengar jag lagt ner på denna butikskedja under loppet av 3 år. (Då är inte Kanada-inköpen inkluderade). Jag vågar faktiskt inte skriva här hur mycket det är. Jag vågar knappt se det själv. Jag vågar definitivt inte tänka på vad jag kunde ha använt pengarna till istället.

Åh. Så, med kvittot i hand och ytterligare ett att lägga till högen inom kort, börjar jag tro att jag går en personlig konkurs till mötes, och vinden..den viner om öronen så ovänligt som det bara går!

Och sen att sjukgymnasten tar 100 spänn i halvtimmen, 2-3 gånger i veckan, det gör ju inte saken bättre. (Vilket är mycket billigt, om man jämför med andra behandlingar jag fått i mina dagar som halt och lytt) Och i måndags hämtade jag i alla fall mina nya Nike-byxor.
Dyrt sa stämman, snyggt sa skatan!

Tur att inte pengar är allt...

Jag spelade den låten på morfars begravning.
21:a augusti kom verkligen plötsligt. Jag har fortfarande inte förstått det. Jag har fortfarande inte tagit in att han lämnade oss när vi satt där vid hans sida. Jag har fortfarande inte förstått hur mycket jag fått, fastän vi missat många år.

Jag har en annan låt som påminner mig om honom.



Sen hittade jag något jag skrivit 31/3 -05.
Oerhört personligt och smärtsamt och enkelt,
om frustrationen, hjälplösheten och ilskan över vad som hände min guldtant.
(oredigerat)


Vad det gäller farmor skrevs aldrig någonting.
Det spelades, inte på begravning, men på urnnedsättning.
Det talades dock. Jag kommer aldrig, och då menar jag aldrig, glömma telefonsamtalet en omänskligt tidig vardagsmorgon i Kanada. Jag ringde hem till Nedre Vägen 23 och möttes av någon som inte kunde prata på 5 minuter. 5 minuter av glädjetårar, sedan ett samtal som grundades på förvåningen, och lyckan, över att jag spenderade mina dyrbara minutrar på ett samtal hem till farmor och farfar. För mig var det självklart. Jag hade åkt när läget fortfarande var stabilt. Väl där förstod jag inte, väl hemma ville jag inte förstå. Sen gick det fort. De två månaderna hemma minns jag inte så väl, men jag minns allt innan sjukdomen, jag minns småsaker ur barndomen och vardagen, och jag minns det telefonsamtalet.

Och det är allt jag vill. Jag vill minnas. Jag är så rädd för att glömma.
Men jag vill inte sakna så hemskt. Det gör ont, och jag orkar inte.

Idag har jag inte orkat någonting. Jag har inte gjort 1/100 knop på hela dagen.
Oerhört ångestframkallande, kan jag säga. Jag har massor jag skulle behöva göra, men orken har inte funnits där.
Soffan har varit min borg idag.

Hade en toppenhelg i Karlstad tillsammans med två kollegor. Vi besökte Barnens Katedral som var ett fantastiskt koncept, oerhört inspirerande och tänkvärt. Kunde klarat mig utan "resefebern" som håller i sig än idag, men sånt är väl livet. Till slut måste kropen säga ifrån. Först höften, och nu är immunförsvaret på -7. Hoppas att halsont, feber och allmän värk i hela kroppen ger med sig inom kort. Fullt upp i veckan, massor med plugg som ska göras, sen konfirmationsläger fre-sön. Sen drar en ny höstlovsvecka igång. Time flies!

Och till er som tänker "Åh.. Inte "ältandet" av mormor/farmor/morfar...igen!"
Så tänker jag med, oftast.
Men det måste ut! Ut ur systemet. Ut ur huvudet. Ut ur klumpen i magen. Den svarta klumpen, den svarta stenen som har beslagtagit stor plats i magen måste slås sönder. Kvar får bara kristallen av erfarenhet och vackra minnen vara. Just nu finns den runt min handled för att påminna mig om att den en dag kommer förflytta sig till magutrymmet. Bara jag får ventilera så länge jag behöver, kommer kristallen snart börja sprida värme inifrån. Jag vet det.

Ps. I love you..

Så var det det här med att sova..
Det var längesen jag förlorade den förmågan och det intresset.
Skulle jag födas igen, skulle jag bli nattuggla Jag vet att det inte finns en sådan specifik art i verkligheten, men det är lite samma koncept som med nya ord. Används de tillräckligt ofta i tidningar, här på nätet, i böcker (?) osv, då kommer de med i Svenska akademins ordlista. Vad jag försöker säga är att det finns så pass många nattugglor nu för tiden, att vi skulle få igenom "nattuggla" som en säregen art.. Kanske skulle vi komma med i Svenska djurföreningens djurregister, dvs. djurens motsvarighet till ordlistan (fast lite påhittat). Det skulle vara en ära, och det skulle vara ett tydligt tecken på att litteraturen utvecklas i takt med samhället. Ordlistan uppdateras, det vet jag. Det jag inte vet är vad Mr. Bratt anser om saken. Jag skulle dock väldigt gärna vilja veta det. Hans åsikter är förmodligen de tyngsta och mest inflytelserika i min utbildningshistoria. Vilken man.

Apropå utbildningshistoria läser jag en oerhört tidskrävande bok just nu. "Utbildningsreformer och politiskt styre". Det sägs att en av författarna är lika träliga i verkligheten, som han framstår tack vare detta verk. Boken är alltså tidskrävande pga. ointresse och koncentrationssvårigheter. Finns det botemedel mot sånt?

Det har varit några hektiska och innehållsrika dagar, och fler lär de bli.
Vi åker på en utbildningsresa till Karlstad hela helgen. Det kan inte bli annat än intressant.
Mer om detta under nästkommande vecka.

Nu ska jag bege mig mot sängen och göra mina övningar för att stärka bäckenbottensmuskelaturen, som tydligen ska vara orsaken till mina rygg- och höftbesvär. Jag har knipit hela dagen jag, men inte har höften återfått sin ursprungliga funktion för det. Inte heller har jag återfått fullkomlig känsel i ben/fot/tå.

Agda 97 is back in town!

Tidelipom!
Är precis hemkommen från en helfestlig morgonpromenad, i regnet. Det var otroligt segt och kallt och blött, men skönt.
Det är kaffedags nu, och lite frukost och lite dusch och fix. Sitter här och funderar på hur jag ska lösa sladd-frågan. Det känns som om hela vardagsrummet är belamrat med sladdar. Värsta snubbeltrådarna, så inbrott här är lönlöst. Men det största problemet är ju hur otroligt fult det är. Urk. Någon sladd-expert!?

Ska inte bli långrandig utan sätta fart. Har lite grejer att fixa på stan och på Pastors innan jobb på eftermiddagen. Måste även packa ihop lite pryttlar och pinaler. Tar mig en mini-semester i Uppsala från och med ikväll. Åker efter jobbet, är åter lördag kväll någon gång.

En annan ball grej med Lunarstorm är Balla fakta.
Personlighet: Hård som sten
Boende: Ensam (I en tvåa med snygga tapeter)
Favoritmat: Det pappa lagar
Politik: Hemligstämplat
Civilstatus: Öppen för förslag
Musikstil: Enformigt
Intressen: Samla på saker
Klädstil: Bak-och-fram
Hårfärg: Randig

Loggade in på Lunarstorm för första gången på otroligt länge. Lite nostalgiskt sådär. Något som är roligt med den sidan, som alltid har varit mitt favoritkoncept, är 20 frågor.
So here we go..

1. Värsta känslan? Ovisshet.

2. Bästa känslan? Success.

3. Din första tanke när du vaknar? Klockan, vad är klockan!?

4. Vilken ringsignal har du på din mobiltelefon? Frida Öhrn - Release me

5. Har du någonsin varit kär? Nej. Eller? Hur vet man?

6. Vad har du på väggarna i ditt sovrum? Enbart tapeter, än så länge.

7. Vad har du under sängen? Inget, ännu. IKEA-lådor inom kort.

8. Ser på? Gärna film.

9. Lyssnar på? Lars. Lisa.

10. Skriv nåt smart! Det är mig övermäktigt ikväll, tyvärr.

11. Om du fick träffa vem du ville, död eller levande, vem? Åh. Jag skulle gärna se hur de döda har det.

12. Vad stod det i ditt senaste mottagna sms? (K)

13. Vad vill du bli när du blir stor? Någon som gör skillnad.

14. Hur skulle dina vänner beskriva dig? Upptagen? Frånvarande?

15. Vilket är ditt lyckligaste ögonblick? Bollnästiden, sett som ett enda stort ögonblick.

16. Vad skulle du vilja vara världsmästare i? 400 meter häck.

17. Vilken kroppsdel klarar du dig utan? Båda knäna, höger höft och ländryggen bortskänkes mot bortförsel.

18. Vilken superhjältekraft vill du ha? Resa i tiden.

19. Vad är du beroende av? Endorfiner.

20. Vad skulle du ta med dig till en öde ö? Tillräckligt med mat och gott sällskap.

Och apropå nostalgisk. Det har varit mycket av den varan ikväll. Mycket gamla minnen, på många sätt och vis. Riktigt härligt, roligt, överraskande och underhållande. Jag ler, inside out. Idag har varit en (rätt) bra dag.

Ps. Vad för andra frågor kan passa in en Uppdaterad 20 frågor? Ds.

Ja, det är tröttsamt att leva ut 175% av sin 100%iga kapacitet. Det är jobb och plugg och åter jobb. Jag hetsar mellan gårdarna i ur och skur. Jag är på möten och hoppar in här och där och överallt. I måndags vikarierade jag i barnkören. Ni som känner mig vet att det säger allt.

Men vet ni?
Idag var jag med och räddade ett liv. På riktigt.

En kvinna fick (vad alla förmodar (alla=ambulanspersonalen)) en stroke när jag och Annica, av en ren slump, genade genom ICA påväg till Sandvikenhus. När vi passerade kassorna ser vi denna kvinna falla handlöst bakåt med skymtande ögonvitor. Hon slår i stengolvet och kassörskan skriker på hjälp i ren panik! Vi är först fram och det är skrämmande hur paralyserad och hjälplös man blir. Till slut tar vi tag i saken och lägger den krampande kvinnan i framstupa-sidoläge med hjälp av en annan förbipasserande. Då ser vi blodpölen i stil med alla fejkade, extra tilltagna, i tv under huvudet. Kvinnan i frågan andas inte vid det här laget och hon börjar bli mer och mer blå. Hon rasslade och drog en djuuuup suck, obehagligt likt "sista" andetaget. På alla möjliga vis, genom att försöka få tungan till rätta, lätta dunk i ryggen och andra små tips från ambulanspersonalen, via telefon, försöker vi få igång andningen och lyckas tillslut. Hon piggnar till något, ser upp, håller min hand stenhårt och viskar "Vad händer?". Vi försöker lugna henne genom att säga att hjälp är påväg, och ambulansen kom faktist överraskande fort.

Jag kan inte sluta tänka på henne och gruvar mig för vad drömmarna ska komma med inatt. Dock måste man väl klämma in ett käckt "Slutet gott, allting gott!", även om det gör lite ont i mig när hon åkte iväg alldeles ensam och rädd till sjukhuset.

Tack och hej, från en av dagens Vardags-hjältar. En slagen sådan.
Godnatt.

Ja, det är lätt att bli det..även om man inte bytt miljö. Satt och kikade igenom gamla mail. Det känns att tiden går, och tänk va bättre det var förr. Så känns det just nu, i alla fall. Det var mail om hur alla mådde och trivdes och allt som hände då, som är historia nu.

Idag har jag i alla fall haft världens bästa dag. Friluftsdag, kan man kalla det. Jag och Maria har varit i Hedesunda och myst med alla hästarna i flera flera timmar. Det är världens vackraste höst. Allt är friskt, och klart, och skönt och alldeles alldeles..underbart. Hästabstinensen lugnades något, men det har nu blivit till något som mer eller mindre måste bli evigt återkommande. I love it. Bilder på de vackra djuren kommer asap.
Allt är alltså alldeles jättebra just nu. Jag trivs. Jag saknar dock, fastän jag trivs med tillvaron som den är. Det är en konst i sig att ta kort på hästar, allra helst fölen. Det är även en konst att ta sig från dag till dag med hälsan i behåll, när allt är som det är och som det har varit.