Februari kom i år igen...
...och februari månad kommer alltid vara den tuffaste månaden på året. Jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte hjälpa det. Jag vill inte glömma. Jag tror i och för sig inte att jag någonsin kommer glömma, varken det fina eller det jobbiga. Även om tanken på förlusten gör så ont, så ont så vill jag inte glömma någon del. Det vackra och det smärtsamma går hand i hand. Det är sorligt men sant, att allt det fina och bra, blir ännu finare och bättre i och med sorgen som kommer då allt det vackra gått förlorat. Sorgen och saknaden kommer alltid följa med mig. Den gör sig påmind och uttrycker sig på olika sätt, allt vad livet fortlöper. Inledningen på det nya året har varit händelserikt och saknaden har varit mer påtaglig än vanligt. Jag hade så gärna viljat ringa Er och berätta allt. Förlovning och all lycka jag känner. Sjukhusvistelse och all oro den innebar. Mitt första sjuksköterskejobb med allt vad det fört med sig i form nervositet och stolthet. Alla små vardagliga ting. Allt som har hänt vill jag dela med Er.
Fyra år må ha gått. Men kärleken är lika ovillkorlig och saknaden lika gränslös för var dag som går.
Såväl i söndags som idag sken solen från en klarblå himmel, bara för er, mina finaste!
Fyra år må ha gått. Men kärleken är lika ovillkorlig och saknaden lika gränslös för var dag som går.
Såväl i söndags som idag sken solen från en klarblå himmel, bara för er, mina finaste!
Kommentarer
Trackback
