Borta bra...
..men hemma bäst!
Jag har alltid varit en stark motståndare till det uttrycket, för jag har alltid tyckt om att vara borta, på gång, på resande fot, påväg/mitt i/påväg ifrån någonting annorlunda än vardagen. 3 veckor i Kanada-land gav mig dock en ny syn på "vardagen" och en insikt om att denna tillvaro är helt..fantastisk!
Jag har läst mycket i skolan nu om utveckling, fysisk och psykisk. Faktorer som påverkar identitetsbildning, bland annat. Det finns många teorier om detta och två ord ur de 400 sidor jag läst har verkligen nästlast sig fast (från vilken teori minns jag dock inte, shame on me); "vilja välja".
Det finns teorier som säger att mycket av vilka vi är är baserat på arv, det finns de som säger att vi påverkas helt och hållet av vår omgivning. Det finns de som säger att vi får våra normer och moraliska tankebanor från våra föräldrar, det finns de som säger att vi, vid födseln, är tomma ark. Och någonstans i allt detta virrvarr fanns det någon som sa att människan måste "vilja välja". Vi måste vilja skapa en betydelsefull tillvaro för oss, vi måste vilja stå upp för oss själva och välja en av alla vägar.
Detta fick mig givetvis att tänka på mig egen situation och min egen teori om utvecklingspsykologi. Jag har väl kommit fram till att jag tror på en blandning; till viss del är nog grunden till vissa personlighetsdrag ärvda, men däremot tror jag att det, som sagt, endast är grunden till dem. Som ett frö som är sått, men som behöver näring - genom liknande, stimulerande personlighetsdrag runt omkring. Jag tror att beteenden till mycket stor del snappas upp utifrån, att grunden finns till dem, men att resterande del är inlärd.
Jag tror också att man lär sig otroligt många olika beteenden och sätt att handskas med situationer, men att det är lite som nya ord i SAOL; används de tillräcklingt många gånger får de stanna kvar. Vi prövar oss fram på smörgåsbordet av beteenden, de som faller oss i smaken och verkar mest effektiva håller vi kvar, andra förkastar vi. Detta gör att vi barn inte alltid blir som våra föräldrar! Det är så otroligt mycket mer än hemomgivningen som påverkar ett barn. Det får intryck överallt, hela tiden, 24/7, 365 dagar/år - och hur mycket av den tiden spenderas egentligen i hemmet eller runt föräldrarna? På gott och ont, givetvis! Många barn mår bättre av andra inspirationskällor när det kommer till att välja beteendemönster, medans andra kan man önska ha fått sett mer av hur deras föräldrar uppfört sig, uttryckt sig och löst diverse olika situationer.
Jag tror mycket av "kopieringen" av beteenden och tillvägagångssätt sker omedvetet i yngre åldrar, men med tiden börjar medvetandet kicka in och det kommer en tid då vi kan välja hur vi ska vara, om vi vill. Det kan vara skönt att göra "som jag alltid gjort", men det är sällan det är det bästa sättet. Det är sällan alla personlighetsdrag och beteendemönster vi lagt till i vår Personliga Beteendebank är enbart positiva.
Personligen anser jag att det är upp till var och en av oss att "vilja välja" hur många variationer av beteendebuffén vi vill se, hur mycket vi ska låta oss inspireras och hur många nya dörrar vi ska öppna - för att, allt eftersom, insupa och lära oss nya karaktärsdrag och tillvägagångssätt. Skulle vi inte ha dessa möjligheter - hur ska man då kunna, genuint och ärligt, kunna stå upp för sig själv och vara stolt över vem man är?
Jag är stolt över vem jag är, vem jag blivit, hur jag har utvecklats. Jag är stolt över min vilja att välja den väg som min magkänsla sagt att förmodligen är den väg som kommer ge mig mest. Jag är stolt över att tidigt ha skaffat mig insikten att det är just den här utvecklingen som är livet självt och att den lite krokigare vägen, som man inte alltid ser slutet av, tack vare berg och dalar, förmodligen kommer inspirera lite mer än den enklaste vägen. Jag är stolt över de grunder mina föräldrar gett mig och otroligt tacksam över att de alltid försett min nyfikenhet med näring (deras egen rädsla till trots)- vilket har lett till de mest facinerande upplevelser och en enorm möjlighet till utveckling!
Än är det dock en lång väg kvar att gå.. Det finns så mycket mer att upptäcka och utveckla och jag kan knappt vänta och se vad framtiden har att ge och vem jag kommer vara när livet lider mot sitt slut..
Fram till dess tänker jag dock njuta av att vara hemma igen och njuta av känslan över att vara så stolt och nöjd över min vardag, över alla de val jag gjort för att tagit mig dit jag är idag och min fortsatta vilja att välja!
Livets vägar äro outgrundliga och ibland överväldigande många..
Men det är sånna dagar jag tänker se mig själv i "back"-spegeln och påminna mig själv..
I either find a way or make one!
Jag har alltid varit en stark motståndare till det uttrycket, för jag har alltid tyckt om att vara borta, på gång, på resande fot, påväg/mitt i/påväg ifrån någonting annorlunda än vardagen. 3 veckor i Kanada-land gav mig dock en ny syn på "vardagen" och en insikt om att denna tillvaro är helt..fantastisk!
Jag har läst mycket i skolan nu om utveckling, fysisk och psykisk. Faktorer som påverkar identitetsbildning, bland annat. Det finns många teorier om detta och två ord ur de 400 sidor jag läst har verkligen nästlast sig fast (från vilken teori minns jag dock inte, shame on me); "vilja välja".
Det finns teorier som säger att mycket av vilka vi är är baserat på arv, det finns de som säger att vi påverkas helt och hållet av vår omgivning. Det finns de som säger att vi får våra normer och moraliska tankebanor från våra föräldrar, det finns de som säger att vi, vid födseln, är tomma ark. Och någonstans i allt detta virrvarr fanns det någon som sa att människan måste "vilja välja". Vi måste vilja skapa en betydelsefull tillvaro för oss, vi måste vilja stå upp för oss själva och välja en av alla vägar.
Detta fick mig givetvis att tänka på mig egen situation och min egen teori om utvecklingspsykologi. Jag har väl kommit fram till att jag tror på en blandning; till viss del är nog grunden till vissa personlighetsdrag ärvda, men däremot tror jag att det, som sagt, endast är grunden till dem. Som ett frö som är sått, men som behöver näring - genom liknande, stimulerande personlighetsdrag runt omkring. Jag tror att beteenden till mycket stor del snappas upp utifrån, att grunden finns till dem, men att resterande del är inlärd.
Jag tror också att man lär sig otroligt många olika beteenden och sätt att handskas med situationer, men att det är lite som nya ord i SAOL; används de tillräcklingt många gånger får de stanna kvar. Vi prövar oss fram på smörgåsbordet av beteenden, de som faller oss i smaken och verkar mest effektiva håller vi kvar, andra förkastar vi. Detta gör att vi barn inte alltid blir som våra föräldrar! Det är så otroligt mycket mer än hemomgivningen som påverkar ett barn. Det får intryck överallt, hela tiden, 24/7, 365 dagar/år - och hur mycket av den tiden spenderas egentligen i hemmet eller runt föräldrarna? På gott och ont, givetvis! Många barn mår bättre av andra inspirationskällor när det kommer till att välja beteendemönster, medans andra kan man önska ha fått sett mer av hur deras föräldrar uppfört sig, uttryckt sig och löst diverse olika situationer.
Jag tror mycket av "kopieringen" av beteenden och tillvägagångssätt sker omedvetet i yngre åldrar, men med tiden börjar medvetandet kicka in och det kommer en tid då vi kan välja hur vi ska vara, om vi vill. Det kan vara skönt att göra "som jag alltid gjort", men det är sällan det är det bästa sättet. Det är sällan alla personlighetsdrag och beteendemönster vi lagt till i vår Personliga Beteendebank är enbart positiva.
Personligen anser jag att det är upp till var och en av oss att "vilja välja" hur många variationer av beteendebuffén vi vill se, hur mycket vi ska låta oss inspireras och hur många nya dörrar vi ska öppna - för att, allt eftersom, insupa och lära oss nya karaktärsdrag och tillvägagångssätt. Skulle vi inte ha dessa möjligheter - hur ska man då kunna, genuint och ärligt, kunna stå upp för sig själv och vara stolt över vem man är?
Jag är stolt över vem jag är, vem jag blivit, hur jag har utvecklats. Jag är stolt över min vilja att välja den väg som min magkänsla sagt att förmodligen är den väg som kommer ge mig mest. Jag är stolt över att tidigt ha skaffat mig insikten att det är just den här utvecklingen som är livet självt och att den lite krokigare vägen, som man inte alltid ser slutet av, tack vare berg och dalar, förmodligen kommer inspirera lite mer än den enklaste vägen. Jag är stolt över de grunder mina föräldrar gett mig och otroligt tacksam över att de alltid försett min nyfikenhet med näring (deras egen rädsla till trots)- vilket har lett till de mest facinerande upplevelser och en enorm möjlighet till utveckling!
Än är det dock en lång väg kvar att gå.. Det finns så mycket mer att upptäcka och utveckla och jag kan knappt vänta och se vad framtiden har att ge och vem jag kommer vara när livet lider mot sitt slut..
Fram till dess tänker jag dock njuta av att vara hemma igen och njuta av känslan över att vara så stolt och nöjd över min vardag, över alla de val jag gjort för att tagit mig dit jag är idag och min fortsatta vilja att välja!
Livets vägar äro outgrundliga och ibland överväldigande många..
Men det är sånna dagar jag tänker se mig själv i "back"-spegeln och påminna mig själv..
I either find a way or make one!
Kommentarer
Trackback
