shmerb

Ja, nu är klockan näst intill mitt i natten och jag är fortfarande vaken. Man kan ju undra varför? Vet inte om det finns så mycket svar på den frågan. Snarare bara en ångestfylld kommentar att jag helst skulle sovit för längesen. Känner mig otroligt trött, fastän jag sovit 3 timmar idag på eftermiddagen. Är inne i en period (surprise, surprise) där jag skulle kunna tänka mig att sova minst 20 timmar om dagen. Minst.
Dock fungerar det inte så. Man kan inte sova bort 20 av dygnets 24 timmar av praktiska skäl. Det är mycket som ska hinnas med under ett dygn, utöver sömnintag. Det fungerar heller inte så när man inte kan sova som folk. När man ligger vaken till 4-5 tiden på mornarna och funderar över små och stora ting. Det fungerar heller inte så när man vaknar var 45:e minut av att kroppstemperaturen åker berg-och-dal-bana, eller att drömmarna tar så stor och realistisk plats att jag måste vakna med ett ryck och inse att det var just bara en dröm, eller?

Jag vet inte om det var natten till idag eller idag på eftermiddagen jag drömde om min Guldtant. Hur hon såg på mig, bad om ursäkt för att det blev som det blev. För att världens värsta sjukdom drabbat främst henne, men också oss andra. Det var med varma ögon hon såg på mig och bad om ursäkt för hennes öde. Hon log och sa att det var bäst såhär och att hon trots allt inte ångrade någonting.
Själv grät jag. Men blev varm innombords tack vare hennes röst som jag inte hört på så lång tid. Hennes varma, kärleksfulla röst som sa friska ord. Ingen rappakalja, inga ordlösa läten. Riktiga ord.
Jag fortsatte gråta och kunde inte sluta krama henne. Jag kände hennes armar om min hals, hennes doft och hennes lugnande ord. Jag kände hennes grova, lite sträva hårstrån mot min våta kind. Sen kom de viktigaste, verkligaste orden av de alla; Jag älskar dig. Hjärtat slog frivolter och jag nästintill skrek ut de ord som jag inte kunnat säga öga mot öga på 1 år, 9 månader och 5 dagar; Jag älskar dig också!

I början var närvaron så stark, så stark. Jag kunde känna Er i form av en vind, en varm känsla i magen, en fågel som flög förbi, en stark övertygelse vid ett vägval. Det slog mig för inte alls längesedan att den där närvaron börjat trappa av med tiden. Och så kommer det här. Det starkaste av känslor hittills. Det tydligaste av påminnelser. De verkligaste av drömmar. Den tog mig ordagrannt på sängen och det känns fortfarande overkligt att det inte var verkligare än "bara" en dröm. Det gör mig givetvis ofantligt ledsen, att det inte var verkligare än "bara" en dröm. Samtidigt som jag inte tror att det "bara" var en dröm. Det var nog Ni fyra som samlat ihop er gemensamma kraft för att skicka ner detta budskap och jag hoppas att mitt svar var tydligt nog.

1 år, 9 månader, 5 dagar. 1 år och 9 månader. 1 år, 2 månader, 28 dagar. 6 månader och 20 dagar. Antalet dagar är egentligen irrelevant. Jag har alltid, och kommer älska er varje dag tills dess vi möts igen.

Hur chockande, nedstämmande, upplyftande, glädjande, overklig och verklig den här upplevelsen än var/är, så kom den i rättan tid.
Ute är det kallt, mörkt och regnigt. Tröttheten och orkenslösheten är ett faktum. Det är stressigt och pressande med allt som ska göras, och gärna med bästa resultat. Det är tankar och funderingar som moler sönder inifrån. Det är saker som ska prioriteras före annat och chansningar som ska göras. Det är orosmoment och vardagliga bekymmer. Det är en evig balansgång mellan rättigheter och skyldigheter.

När livet rycker och drar åt alla håll och då kliver ni in med erfarenhet, visdom och det viktigaste budskapet av de alla: Kärleken är viktigast och övervinner allt, till och med döden.