3 veckor och 2 dagar sedan
Jag tror att blogg.se har tänkt till lite extra, för finns det något som ger sämre samvete än att se svart på vitt hur längesen det var man skrev sist? Så fort man loggar in står det där, "3 veckor och 2 dagar sedan". Det var längesen det.
Det var tänkt att detta inlägg skulle genomsyras av "excitement", glädje, oro, nyfikenhet, längtan, tveksamhet, förväntan och så vidare. Allt sånt som snurrar runt i kroppen när något nytt väntar. Allt sånt som ingår i paketet, som kommer på köpet nu när jag sagt upp mig ochbestämt mig för att flytta till Örebro för att studera till sjuksköterska. Men nej. Allt detta känns avlägset när tankar och funderingar och känslor och fysisk smärta överväldigar mig igen.
Istället lånar jag ord och formuleringar ur Linda Olsson's "Sonat till Miriam"
(dock har jag modifierat namnet för att göra det till min verklighet)
"Man kan tro att den sista förlusten är den svåraste att bära. Att bli ensam kvar. Men så var det inte. Det var förlusten av Maire. Den första. Efter den var det som om jag på något sätt var förberedd. Förlusten av min mormor öppnade dörren till mörkret för mig."
Vissa dagar, som idag, förstår jag inte hur jorden kan fortsätta snurra. Hur livet kan fortlöpa "som vanligt". Hur världen kan fortsätta le mot dig och mig och alla andra. Hur detta vacuum inte tagit kål på mig ännu. Vissa dagar, som idag, gör det så fruktansvärt ont.
Imorgon är en annan dag. Då lever jag vidare i min föränderliga vardag. Då ler jag tillbaka mot världen. Då pickar jag hål på vacuumet och tar några djupa andetag. Då omvandlar jag sorgen och saknaden till energi. Då lever jag, då orkar jag, för Er. Chocken och smärtan må ha varit störst i och med den första förlusten, men kärleken är gränslös till samtliga fyra. Alltid. Det är den, och vetskapen att den är ömsesidig, som håller mig stark och vid liv. Idag, imorgon, och alla andra dagar.
Det var tänkt att detta inlägg skulle genomsyras av "excitement", glädje, oro, nyfikenhet, längtan, tveksamhet, förväntan och så vidare. Allt sånt som snurrar runt i kroppen när något nytt väntar. Allt sånt som ingår i paketet, som kommer på köpet nu när jag sagt upp mig ochbestämt mig för att flytta till Örebro för att studera till sjuksköterska. Men nej. Allt detta känns avlägset när tankar och funderingar och känslor och fysisk smärta överväldigar mig igen.
Istället lånar jag ord och formuleringar ur Linda Olsson's "Sonat till Miriam"
(dock har jag modifierat namnet för att göra det till min verklighet)
"Man kan tro att den sista förlusten är den svåraste att bära. Att bli ensam kvar. Men så var det inte. Det var förlusten av Maire. Den första. Efter den var det som om jag på något sätt var förberedd. Förlusten av min mormor öppnade dörren till mörkret för mig."
Vissa dagar, som idag, förstår jag inte hur jorden kan fortsätta snurra. Hur livet kan fortlöpa "som vanligt". Hur världen kan fortsätta le mot dig och mig och alla andra. Hur detta vacuum inte tagit kål på mig ännu. Vissa dagar, som idag, gör det så fruktansvärt ont.
Imorgon är en annan dag. Då lever jag vidare i min föränderliga vardag. Då ler jag tillbaka mot världen. Då pickar jag hål på vacuumet och tar några djupa andetag. Då omvandlar jag sorgen och saknaden till energi. Då lever jag, då orkar jag, för Er. Chocken och smärtan må ha varit störst i och med den första förlusten, men kärleken är gränslös till samtliga fyra. Alltid. Det är den, och vetskapen att den är ömsesidig, som håller mig stark och vid liv. Idag, imorgon, och alla andra dagar.
Kommentarer
Trackback
