shmerb

Humöret är ungefär detsamma som i föregående inlägg. Pluggångesten svider mest med sin närvaro. Jag försöker läsa, men jag förstår inte vad det är jag läser. Jag försöker skriva, men det jag skriver är osammanhängande och meningslöst. Jag har aldrig kommit in i den här kursen, och vet inte hur jag ska kunna göra det nu, alldeles innan den är slut. Studiemoralen är heller inte hög när det, av någon anledning, inte känns viktigt. Jag vet inte varför, men jag kan inte ta det på fullt allvar. Förut har jag varit relativt trygg i att det löser sig ändå. Jag är alltid ute i sista minuten, men får det alltid gjort innan sista sekunden gått. Men, så är inte fallet nu. Det är mig övermäktigt att hinna klart, men rädslan för att misslyckas hänger över mig ändå. Det känns så jävla paradoxalt. Jag vill (egentligen inte tillräckligt mycket) men kan inte (egentligen, men vill inte tillräckligt mycket). Att den där förbannade viljan ska styra så mycket.

Dagen känns ändå rätt okej då det blev en del vettigt gjort på jobbet. Det mesta börjar bli klart och jag känner mig relativt redo inför barninvasionen nästa vecka. Gruppstart. Första veckan på en ny termin..och som ni vet..resten av livet. Det känns bra att kunna börja på ny kula när man vill och när det passar. Det är inte alltid det är läge vid årsskiftet. Med mitt oönskade humör känns det som en god idé att börja om dagligen.

Idag känns som en bra dag att köpa ett gymkort och ta tag i den biten. Jag behöver få ur mig den frustration som ligger och pyr under ytan. Jag är så trött, fysiskt och psykist, att jag skulle kunna explodera/bryta ihop/freaka när som helst. Utan någon större anledning. Det känns ruggigt skrämmande i och med att jag trodde jag hade kommit ur den fasen (som för övrigt diskuterades i helgen). Jag litar till att det är endorfinerna som saknas. Jag hoppas och tror att allt blir bättre med lite styrketräning i kroppen. Jag hoppas och tror att det ska bli mitt "nya" lufthål i tillvaron. Det är inte bara astman som gör det tungt.
Jag. Måste. Andas.

Det har annars varit en turbulent eftermiddag där känslorna styrt. Jag känner att jag slängts mellan hopp och förtvivlan, fastän jag vet att hoppas är det dummaste jag kan göra i det här fallet. Kvar blev jag alltså med förtvivlan. Jag säger som en god vän skulle ha sagt "Fuck this fuck". Hur jag än vrider och vänder på det kan det aldrig komma något bra ur den kråksången, men ändå är jag fast. Det är som jag sitter med tjära upp till knäna. Och ibland börjar jag tro att jag trivs med att sitta där, medans alla andra kråkor dansar till ljuv musik. Själv kan jag inte vara med i dansen, och kråksången blir bara en lång, utdragen och smärtsam process. Fan.

Det finns dock ljuspunkter i tillvaron. Jag hade den bästa helgen på länge i Ljusdal med mina absoluta favoriter. Jag blir varm inombords bara jag tänker på allt som varit och allt som komma skall. Tack tack tack, till Er två.

Nu är det dock bara till att inse att något mer studerande lär det inte bli de närmaste timmarna för fröken H. Axelsson, så nu skiter jag i det här! Nu tänker jag inte sitta och mosa min svanskota ytterligare, utan jag tänker bege mig iväg och inhandla det där efterlängtade gymkortet. Jag vill känna mjölksyran igen!

Mer (mjölk)syra åt syrisarna!
Ps. Snart ska jag sluta vara sur, hade jag tänkt. Ds.