shmerb

Jag tror bestämt att sorgen kommer i vågor. Det har gått bra hur länge som helst nu, men igår kväll/natt fick jag, som sagt, inte stopp på tårar, ilska och saknad. Idag på jobbet vet jag inte vad jag gjorde, men det var något litet ljud som lät som farmor. Gråten var ett faktum. Idag i skolan fick vi några nya till vår studiegrupp, en pratade finlandssvenska. Gråten var ett faktum. Nu nyligen tog jag en tugga av en morot, som smakade som de nyskördade morötterna från mormors kolonilott. Gråten är ett faktum. Oväntade och plötsliga faktum. På jobbet och i skolan trodde de att jag var från yttre rymden och alldeles tappad bakom ett flöte. Här hemma i min ensamhet vet jag inte vad jag ska tro. Men jag vill tro att det är en naturlig del av sorgeprocessen. Vi säger så, va? Lustigt är bara att det var alla tre på samma dag. De brukar poppa upp en och en, då och då.. Men, när man inte har annat i tankarna blir det väl lätt så..

Idag har varit en mer än hektisk dag. Nu håller jag på att laga sen middag. Den är klar om två minuter och jag är tokhungrig. Aldrig smakar maten så bra när den är såå efterlängtad och man är såå hungrig. Det har varit dåligt med hunger på sistone, så jag är glad att den är tillbaka! Nu har jag helg och det är skönt. Jag har gett mig fan på att bli klar med förra kursen nu till den 6:e, så min hel-lediga helg ska spenderas i studerandets tecken. Måtte den känslan hålla i sig! Håll en tumme eller två, tack!