shmerb

Ja, aldrig har väl livet varit så nära som denna förmiddag när snön låg vit, skimrande och stilla över Örebro och över Hjälmaren. Jag tog en långpromenad trots att minusgraderna bet i sin närvaro. Det var så fruktansvärt vackert att jag var tvungen att nypa mig i armen. Hur kan det vara möjligt att jag är här? Att jag är mitt i detta underverk? Att lilla, lilla jag får uppleva den storhet som tar luften ur mina lungor?

Jag är så otroligt tacksam för tillvaron, för alla chanser jag fått, för allt det goda (för ja, allt ont blir något gott tillslut det med), för att jag får vara just där jag är, för att jag får vara just den jag är men mest av allt, för att jag får leva och uppleva allt som skapats runt omkring mig. Här och nu.