Hot hot hot..
Ja, hetta, det är väl bara förnamnet det! Jag vaknade vid halv fem imorse, för jag höll på att svettas till galenskap i min säng! Morgonsolen ligger på, från det att den går upp till ungefär nu. Det blir väldigt väldigt varmt. Det är jobbigt. Det tråkiga med denna lilla lägenhet, är att den värms upp av dagens första timmar och blir jättevarm och det blir som värst dagar då det är så varmt ute, så när väl värmen är inne, då får man inte ut den! Att jag nu har varit så intelligent att ha spisen, ugnen och hett diskvatten igång halva förmiddagen, det kanske vi inte behöver diskutera just nu. Poängen är att jag svettas av att sitta rätt upp och ner, och det är lite jobbigt.
Nu sitter jag förvisso inte rätt upp och ner särskilt mycket, särskilt ofta, särskilt länge, med tanke på allt jag har att stå i. Jag har ruskigt mycket kvar att pappra in och packa och lägga i kartonger och förpassa till svarta sopsäckar. Ja, ni vet. Sa jag vääääldigt mycket? Sa jag även hur lite tid jag har kvar? 40 timmar ungefär. Och under dessa 40 timmar hade jag även tänkt äta lite, sova lite, jobba lite och så vidare. 40 timmar, är ingenting. Jo, nu ljuger jag. Klart 40 timmar ÄR någonting. Det är bland annat 2400 minuter. Men i mängd, tid-att-hinna-med-saker, är det ingenting.
Varför jag då sitter här och flamsar bort ett X antal ytterst värdefulla minuter, det är för mig själv ännu oklart. Kanske för att jag ville berätta att jag har en lasange i ugnen. Kanske för att jag ville berätta att det är vääldigt fint väder, men det kan jag tyvärr inte njuta av i någon större utsträckning idag. (Dvs. njuta, som i njuta på en strand eller dylikt). Kanske för att jag ville berätta att jag hade en helt fantastiskt trevlig kväll med min favorit-Priyanka igår. Eller kanske för att jag ville berätta för hela svenska folket hur rackarns dumt det är att klia sig i ögat med fingrar som, trots handtvättning, fortfarande besitter lökpartiklar. Ni vet lök som man gråter av när man skär den, och egentligen inte har någon som helst kontakt med ögonen. Jag utfärdar här en nationell varning: Peta inte in sådan lök i ögat! Då gråter du, om nåt.
Nu sitter jag förvisso inte rätt upp och ner särskilt mycket, särskilt ofta, särskilt länge, med tanke på allt jag har att stå i. Jag har ruskigt mycket kvar att pappra in och packa och lägga i kartonger och förpassa till svarta sopsäckar. Ja, ni vet. Sa jag vääääldigt mycket? Sa jag även hur lite tid jag har kvar? 40 timmar ungefär. Och under dessa 40 timmar hade jag även tänkt äta lite, sova lite, jobba lite och så vidare. 40 timmar, är ingenting. Jo, nu ljuger jag. Klart 40 timmar ÄR någonting. Det är bland annat 2400 minuter. Men i mängd, tid-att-hinna-med-saker, är det ingenting.
Varför jag då sitter här och flamsar bort ett X antal ytterst värdefulla minuter, det är för mig själv ännu oklart. Kanske för att jag ville berätta att jag har en lasange i ugnen. Kanske för att jag ville berätta att det är vääldigt fint väder, men det kan jag tyvärr inte njuta av i någon större utsträckning idag. (Dvs. njuta, som i njuta på en strand eller dylikt). Kanske för att jag ville berätta att jag hade en helt fantastiskt trevlig kväll med min favorit-Priyanka igår. Eller kanske för att jag ville berätta för hela svenska folket hur rackarns dumt det är att klia sig i ögat med fingrar som, trots handtvättning, fortfarande besitter lökpartiklar. Ni vet lök som man gråter av när man skär den, och egentligen inte har någon som helst kontakt med ögonen. Jag utfärdar här en nationell varning: Peta inte in sådan lök i ögat! Då gråter du, om nåt.
Kommentarer
Trackback
