Alla som vill, ta en stund att fundera..
Ja, jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte gruvade mig för att sätta mig på Den bussen som tar mig till Den platsen, till Det rummet. Är det inte ödets ironi att morfar numera bor i mormors gamla rum på Hesselgrenska? Tapeterna som är i det rummet är valda åt henne. Den varma tonen var just för hennes skull. Nu för hans. Värmen för att dämpa oron.
Ingen av dem vill vara där dock. Då har inte rummets färg, temperatur eller nyans någon betydelse. Tar livet vägar man helst sluppit gå, då spelar ingen tapet i världen någon roll.
"Vi måste gå dit tillsammans första gången". Jatack, mamma.
Idag går dock inte det, du är lite för långt bort, och jag vill dit.
What the fuck. Det kan bara göra (lite) ont. Nästa gång, då går vi dit tillsammans.
Gången efter det också, och efter det..
Men idag åker jag dit själv, för morfar är ju där. Mormor med, fast innuti och du med, alltid.
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera?
Ingen av dem vill vara där dock. Då har inte rummets färg, temperatur eller nyans någon betydelse. Tar livet vägar man helst sluppit gå, då spelar ingen tapet i världen någon roll.
"Vi måste gå dit tillsammans första gången". Jatack, mamma.
Idag går dock inte det, du är lite för långt bort, och jag vill dit.
What the fuck. Det kan bara göra (lite) ont. Nästa gång, då går vi dit tillsammans.
Gången efter det också, och efter det..
Men idag åker jag dit själv, för morfar är ju där. Mormor med, fast innuti och du med, alltid.
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera?
Kommentarer
Trackback
