shmerb

Klockan är nu 22.10. Efter en lång dag är det nu dags att även packa ihop datorn. Resterande prylar och pinaler är redan nedklämda där det fanns plats, eller påväg mot ett mindre..luftigt..öde. Detta blir alltså det sista ni hör av mig från denna sida det stora blå.

Ja, en rush av något slag är det. Vet dock inte om det är för jag trivs så fantastiskt bra i den nyfallna snön, eller för att jag är just hemkommen från en av de bästa live-spelningar.

Helt randomly fick jag nys om att det var denna man, Wil, som skulle spela på en pub här i stan där jag varit förr. Jag hittade en länk till hans hemsida, lyssnade mig för och tänkte att; ptja, varför inte? Så en timmes fieldhockey utövande och flertalet blåmärken senare intog jag position på Doc Willoughby's med en irish coffe. (Tänk mamma/pappa, vad hon kan!?) Jag fick sällskap av fyra stycken mycket sympatiska människor som ville veta allt om mig, Sverige, Kelowna vs. Sverige. Alltid samma frågor. "How do you like it?" Fast en tjej såg längre än så. Sånt tycker vi om. Credit.

Hur som helst.. Sen var det bara att vara tyst och...lyssna.
(http://www.myspace.com/wilibreakstrings) Två timmar av konst, helt enkelt. Som hans myspace-adress avslöjar, liksom hans adress till hemsidan (http://www.ibreakstrings.com), går strängar av. Framåt slutet rök det 4 strängar efter ett mycket imponerande och närvarande gitarrspel. Det återstod två (för det är 6 strängar på en gitarr?), när man trodde att det inte kunde bli mycket bättre. Det visade sig dock att det bara var förnamnet, för sedan improviserades det fram det mest tilltalande musikstycke, på två strängar.

Jag är rätt mäkta imponerad, måste jag säga. Kanada chockar och drar fram essen ur rockärmen såhär sista veckan. Får se om jag blir tagen på sängen även på måndag, då jag blev inbjuden av denna trevliga tjej med huvudet på skaft, till ett café där fem lokala singer-songwriter tjejer ska framträda. Mycket intressant.

En vecka alltså. Imorgon(idag) är det fredag. Min sista fredag. Efter det kommer den sista helgen. Idag spelades det fieldhockey för sista gången. Sista av både det ena och det andra. But first, 7 days to gooo!

..lite som fem myror är fler än fyra elefanter. Eller?
Det lät sådär logiskt och fantastiskt fyndigt när taken först slog mig. Nu, vid närmare eftertanke så..
Det är inte alls samma sak va?

Äh, tomato tomato. Same same but different. 12 dagar är 12 dagar. 12 dagar är inte så långt. Det är så mycket som är så nära som bara är 12 dagar bort. iiiiih.

Idag har det varit fredag. En relativt lugn och sansad fredag. Storytime, som vanligt, fick bli dagens enda bravad då sjukdomar vägrar lämna kropparna hos de stackars små liven. Det hostas och snoras och febras och hostas lite till. Det kan inte vara lätt. Det är för övrigt ett rent under att jag lyckats hålla mig frisk som en nötkärna. Enda sedan jag kom hem från Toronto (som för övrigt var en fantastisk upplevelse!) har det vart krupp, förkyldningar, snor, mag-dåligheter och gudarna vet vad. Det enda jag har känt av, och fortfarande gör, är sånt där halsont som bara är där på morgonen, sen är det som bortblåst. Och det ska man väl kunna leva med?
Tanken var även att jag skulle påbörja inhandlingen av julklappar idag. Jag åkte till köpcentrat för att insupa lite julstämning. Det gick vägen, men några julklappar blev det då inte. Köparglöden var inte där. Det enda som införskaffades var en mössa, alldeles egoistiskt nog åt mig själv. På vägen tillbaka stannade jag på Blockbuster och hyrde The Pianist. Därav detta sena inlägg. Det var en..rörande film. Jag skulle sett den för längesedan, men det har liksom inte blivit av. Men, nu när jag är inne på musiktema i mitt filmtittande tyckte jag att det var dags. Förra helgen begav jag mig på bio i min ensamhet och såg August Rush. Och vilken film sen! Holy smackaroni! Sevärd. Indeed. En annan film, som givetvis börjar gå på bio här dagen efter jag beger mig av, är Ps. I love you! Det verkar vara det sötaste. Hoppas hoppas hoppas den kommer till Svearike så småningom.

Det som piggade upp dagen mest var dock telefonsamtalet från min älskade saknade T. Det blir alldeles varmt i kroppen och gör lite ont när jag inser vad jag har, och vad jag saknar saknar.

118 dagar borta av 130/131!