shmerb

 Det har gått drygt en vecka sedan Öppet Spår-måndagen. Dagen jag längtade och bävade efter, på samma gång. Men vilken resa det blev! 

 

Förberedelserna tog fart redan torsdag-fredag. Jag skrev packlistor, började så smått att packa det som kunde packas ner. Jag såg till att allt var tvättat och klart. Skidorna lämnades in för vallning. Nervositeten började göra sig påmind. Jag gjorde mitt sista nattpass på avdelningen där jag jobbat senaste halvåret. 

 

Jag vaknade så småningom på lördagen, slängde mig upp framför datorn och följde mina fina vänner i Tjejvasa-spåret. Vilka brudar!! De satte ribban och bidrog med den där extra inspirationen jag behövde. Resten av dagen lagade jag mat för ett helt kompani, packade det sista och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Vad hade jag gett mig in på!? 

 

Söndagen kom och jag tog plats i en minibuss av två tillsammans med 14 andra förväntansfulla skidentusiaster (?). Jag pussade M hejdå och vi rullade iväg. Nu fanns det ingen återvändo. Nästa gång jag skulle komma hem kunde det vara med en 9-mila-resa i bagaget. Resan flöt på smärtfritt. Stämningen på topp, vädret lika så. Lunchstopp och vips var vi i Sälen. Hämta ut nummerlappar, kolla runt i shopen, för nervös för att finna någon ro för att strosa runt. Jag stämde av med pappa som även han skulle rulla in i Sälen snart. Vi hämtar upp honom och beger oss mot stugan. Väderprognosen kontrolleras en gång var 5:e minut, allt för att kunna planera den bästa vallan. Själv kan jag slappna av. Ingen idé att oroa sig. Någon annan har tagit vallabesluten åt mig. Han ska även få ta över ansvaret från pappa. Så efter att vi ätit så mycket pasta och köttfärssås som byxlinningen bär, rullar vi ner mot byn för att stämma av läget i vallaboden och lämna pappas skidor. Vallakillen känns självsäker, det gör mig trygg. Nu återstår inget annat än att åka tillbaka till stugan, plocka fram det som behövs inför kommande dag och sedan ge sig själv lite välbehövlig sömn. Och tro det eller ej, men sov gjorde vi. 

 

4.45 måndag, uppstigning. Alla irrar runt, för nervösa för att veta vad man skulle göra, för sammanbitna för att erkänna det. Allt flyter på. Frukos, packa, klä på sig. In i bilen och iväg mot starten. Ett pärlband av billjus i mörkret. Alla fortfarande sammanbitna och jag slänger ett öga på pappa som lugnande säger "Nu tar vi det här för vad det är. En depå i taget, i lugn och ro. Och så försöker vi njuta också. Precis som vi har bestämt" och i radion spelas Swedish House Maffia "my father said don't you worry, don't you worry child". Då så. No worries. Nu kör vi. 

 

Pappa hämtar nummerlapp, jag hämtar skidor. Värmer fingrarna över en eld i närheten. Insuper stämningen. De första har redan kommit iväg. Det ser ut att bli en fin dag. Vi gör oss redo. Tummar på att ta oss till den första depån. Sen är vi iväg. 

Jag kan tyvärr inte detaljerat redogöra för varje mil (och tur är väl kanske det) men till första depån kom vi, glada i hågen. Den inledande uppförsbacken delade vi med tusentals andra, så vi var tvugna att ta det lugnt. Jag minns hur jag nästan fick nypa mig själv i armen när vi kom ut över myrarna, solen sken från en klarblå himmel och vi flöt med i en stril ström av glada åkare. Vi höll oss till planen, ta oss till nästa depå i vår takt, tumma på nästa, skida vidare tillsammans med nästa stopp i sikte, tumma igen, peppa varandra och påminna oss att njuta. Allt gick enligt plan den dagen, förutom några vurpor, pappas kramp i armarna och trasiga stavar. Vi hade det tungt efter drygt tre mil och när vi kom till Evertsberg (efter drygt halva loppet) behövde vi bara se på varandra. Ingen behövde säga något. Vi önskade båda innerligt att det här var mål. Så var icke fallet, men när vi stod där och fyllde på med ny energi i form av blåbärssoppa, sportdryck, vatten, buljong, you name it, kom det upp hälsningar på storbildsskärm från nära och kära. Snacka om energiboost! Vi hade ju så många där hemma som höll tummarna och vi hade ju varann! Och så långt var det ju inte till nästa depå....

 

Ni förstår hur vi höll på. Lite i taget, och så lite till och lite till.. Det var en fantastisk känsla att se hur kilometerskyltarna räknade ner. Jag minns hur jag tänkte när vi saxade oss uppåt i sakta mak i första backen och såg 89 km, 88 km passera "Tänk när det står något med 3 i början! Och så något med 2.. Och tänk om jag får vara med om att se en enkel siffra på skylten!". Det fick jag. Efter många långa timmar var det bara kilometrar kvar. Inte längre mil. Och sen då! När det inte ens var kilometrar kvar, utan metrar. Då kände jag mig som om jag befann mig högt över skyarna! 

 

Dagen bjöd på toppar och dalar. Slit och tandagnisslan. Svett och mjölksyra. Det var både en och fem gånger jag åkte där med gråten i halsen och tänkte, som den halväkta närking jag blivit, "de går aaaaaaldri". Men sen då, när man får uppleva hur känslan går från omöjligt till faktiskt möjligt, då kan vi snacka gråten i halsen! Men av lycka, den gången! 

 

Det är en riktig resa vi varit med om, pappa och jag. En resa som fått oss båda att växa några centimeter på längden, några storlekar i självkänslan, några grader djupare i relationen till varandra och till våra medmänniskor i spåret. Jag är så stolt och så lycklig över mig själv och pappa och att vi fixade det! Stolt över att vi såg så oförskämt pigga ut i spåret och efter målgång ;)

 

      

 

Som ni märker är jag i eufori över att Öppet Spår Måndag är avklarat! Och ni som känner mig förstår att det slutar inte här.. Jag hängde på låset när anmälan öppnade. Vätternrundan 2013 here I come! Fixar jag även det, ska jag försöka riva av ett Vansbrosim och ett Lidingölopp också med målet på En Svensk Klassiker. Men först ska jag leva på den här bedriften lite till, suga ur musten ur den fantastiska känsla den har burit med sig. Jag tänkte avsluta med en topplista från skidäventyret utan egentlig inbördes ordning.

 

1. Förutsättningarna. Vädret. Skidorna. Topnotch!

2. Planen. Vi höll oss till planen och vi höll hela vägen. Jämt, fint tempo. (se tabell nedan :))

3. Humöret. Jag (vi) höll oss positiva och glada hela vägen!

4. Sammanhanget. Berber IS, say no more! 

5. Kroppen. Fantastiska, älskade, magnifika, facinerade kropp. Nästan 10 timmar utan större efterdyningar.

 

Slutligen, såhär gick det

Split	Klockan	Tid	Sträcktid	min/ km	km/h
Smågan	08:41:39	01:12:19	01:12:20	06:35	9.13
Mångsbodarna	09:53:50	02:24:31	01:12:12	05:34	10.80
Risberg	11:03:06	03:33:47	01:09:15	06:18	9.53
Evertsberg	12:30:25	05:01:06	01:27:20	07:17	8.25
Oxberg	14:13:59	06:44:39	01:43:33	06:55	8.69
Hökberg	15:15:03	07:45:43	01:01:04	06:48	8.84
Eldris	16:18:52	08:49:32	01:03:49	06:23	9.40
Mål	17:14:39	09:45:19	55:47	06:12	9.68