shmerb

Kärlek, kärlek, kärlek. Möt världen, dina medmänniskor och dig själv med "de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken." (1:a Kor, 13:13) Jag försöker tänka på det. Hela tiden. Dagligen. Och jag frågar mig själv varje kväll, efter att ha lyssnat på denna fantastiska låt..

Gårdagens väder var fantastiskt. Nu är vi tillbaka till regntunga skyar. Igår mådde jag bra, idag mindre bra. Påverkas jag mer av vädret än jag kunnat ana?

Gårdagen, fantastisk. Träna och tvätta och träna och en supertrevlig avslutning på dagen med bowling och lite umgänge med saknade vänner. Idag har jag jobbat sedan tidiga morgonen med skolavslutningar. Tre, för att vara exakt. Avslutningstal, Den blomstertid och tårar från niorna. Precis som det ska vara. Förutom regnet. Regnet har öst ner hela dagen.
Jag har även varit på möte. Ett möte som gjorde mig gott, som gjorde att jag har lite mer koll på den nalkande framtiden. Därefter blev det en tripp till ett grått Årsunda. Den där farfarn skulle ha fyllt 91 år idag. Lite blommor på graven (där förvisso bara farmor vilar ännu) var på sin plats. Vita, skira, vackra.

Jag grät.

Jag grät för att jag var arg. Arg för allt dagen gett mig och minnen den väckt, som inte de mina fått uppleva. Arg för att de inte fick känna känslan avslutningsdagen inbringar, hur gammal man än är, för man minns den oavsett. Arg för att de inte fick muttra över regnet som vätte vita klänningar, ännu bleka barnsben och, som mormor skulle sagt, de för dagen framplockade småskorna. Arg för att de inte fått sjunga med i Den blomstertid i år. Arg för att de inte fått känna doften av liljekonvalj och syrén. Arg arg arg, för mycket. Men mest för att jag säger till mig själv, och andra att det är "okej" och "lättare att acceptera", de var ju så gamla. Fan heller. Det är varken okej eller accepterbart. Det är förargelseväckande beteende att gå ur tiden sådär, och lämna mig, oss, här i regnet. Jag blir inte arg på er, inte arg på vårdbiträden, sjuksystrar, doktorer, inte arg på Gud. Jag blir mest arg på att tiden har sin gång och jag inte kan göra något åt saken. Arg på maktlösheten. Arg på att behöva sakna. Arg på att verkligheten är så verklig. Så hård, så orättvis, men samtidigt så fantastiskt facinerande vacker.

Fan va snyggt sovrum jag har, förresten! Några hyllor, jäkligt många ramar och fånigt mycket pengar väl spenderade på framkallning och förstoring av egentagna fotografier. Förutom ett. Rackarns nöjd är jag! Och nya, snygga, rena sängkläder.

För första gången på länge känner jag mig lite motiverad att gå och lägga mig. Jag och den nya lektyren. Känner att den är värd ett par rader också. Nya böcker är ljuvligt. Nya gamla böcker, är nog ännu bättre. De säljer ut makulerade böcker på biblioteket. Jag gick förbi där idag, efter att ha varit i konsthallen och beskådat sköna verk av sistaårsesteterna. Mycket foto. Mycket vackert foto. Hur som, jag gick förbi och ramlade över fantastiska böcker. Sådär fantastiska som bara gamla biblioteksböcker som varit med i 100 år kan vara. Lite i utbildningssyfte, lite poesi och lite favorit. Kom över en gammal upplaga av Doktor Glas. Hjärtat slog ett par frivolter när jag såg den. Att sedan biblioteket körde på den gamla barnviseklassikern "Tio för de stora, fem för de små" gjorde ju inte saken sämre. 10 kr per vuxenbok alltså. 10 kr för något vars värde egentligen inte kan mätas i kronor och ören.

Det må ha regnat hela dagen. Det må ha varit jobbigt stundtals, både av fysisk begränsning och av sorg och saknad. Det må ha varit grått, men det har nog varit en bra dag ändå, den här också.

Ds.





Pss(sssst....)

Några foton på varken sovrum eller biblioteksskatter kan jag tyvärr inte komma med, förresten. Kameran är utlånad till favoriterna..

Dss.

och inte så lite heller. Idag görs inte många knop. Huvudvärk, äckligt skitont i halsen, febertoppar, ont i öronen. Igen. Och igen. Och igen. Måttligt less på att vara krasslig nu, men förhoppningsvis vänder det..snart!!
Jag har knopat på tillräckligt hela morgonen/förmiddagen/dagen, så jag njuter av en  l e d i g eftermiddag och kväll. Inte helt fel att slötitta på tv. Minns inte när det hände sist. Men strax ska jag ta tag i packandet och lägga mig att läsa min nyinköpta lektyr. Imorgon är det jobb på schemat på morgonen, sen lär det bli ett litet break innan vi bär oss av på juniorläger till Undersvik hela helgen. Låt oss tro och hoppas att vädergudarna gör sitt!

Åter söndag, med andra ord.

Laddar batterierna. Ja, det är väl kort och gott vad jag försöker göra. Tänder ett ljus, eller fyra. Tänker, minns och påminns varför jag gör det här. Varför jag orkar.
För Dig. För Er.

Din personlighetstyp:
Populär och känslig, med enastående social kompetens. Utåtriktad och empatisk. Uppriktig och ärlig i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensam. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrik i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Helt sjukt, tycker ni inte?
Apropå sjukt. Hemma nu efter en intressant, givande, inspirerande, tankeväckande och rörande resa till Taizé, Frankrike. Fortfarande sjuk, så efter ett ryck på förmiddagen får resterande arbetsuppgifter skötas med hjälp av datorn från sängen.

Eller hur man nu säger och stavar.. Det där med franska är ju inte riktigt min grej, och det skrämmer mig en aning. Tur att man är rätt skaplig på engelska, om man sätter den sidan till.

Det är dags för avfärd snart alltså. What to say? What to do? Skulle ju ljuga om jag påstod att jag mådde fantastiskt. Skulle ljuga om jag påstod att jag ens mådde lite bra, just nu. Jag har nog aldrig haft såhär ont i halsen, såhär länge, såklart. Feberns intensitet och påtaglighet är även den sällsynt i mitt lilla hushåll. Och huvudvärken sen!! Jaja, det är förvisso inget lite alvedon kan råda bot på (Ha!). Jag väljer att se det till det som går under "Det löser sig". Istället för att fokusera på hur ont det gör, tänker jag fokusera på hur otroligt tacksam jag är över att allt detta elände inte nått näsa och bihålor. Peppar peppar! Visst, jag har rätt ont i öronen, men förhoppningsvis slipper jag den där fantastiska halva ansiktsförlamning jag drabbades av sist jag flög förkyld och bihåleinflammationig. Håll tummarna att förkylningen inte nått dit på söndag heller! Den kanske rent av är försvunnen tills dess? Hoppas hoppas hoppas! Lite fransk klosterluft gör nog oss sjuklingar gott.. Hoppas Linda fått sova inatt och mår lite bättre.

På återseende söndag natt/måndag morgon!

Sitter här med tårarna rinner ner för kinderna, skakar som ett asplöv, ynklig som en fågelunge. Har ringt mamma. Hon kommer och hämtar mig om 15 minuter. 15 långa minuter för någon som just vaknat och haft ytterligare en fruktansvärd mardröm.

Vad har allt det här kommit ifrån? Och Varför?

Jag vet inte om andra är lika trögfattade som jag, eller om det helt enkelt är svårt att förstå. Idag, igen, uppstod följande dialog efter diverse småprat:

- Farfar dog förra veckan.
- Oj, jag beklagar. Men... var det ingen annan som dog nyligen?
- Jo, alla fyra mor-/farföräldrar har dött de senaste 14 månaderna.
- Oj, allihopa?
- Ja, alla fyra.
- Oj.

Samma sak, säkert tre-fyra gånger om dagen. Ni förstår att det alltså inte är något jag sticker under stolen med. De är döda, och jag måste prata om det. Varje gång jag pratar om det, tror jag att jag ska förstå det bättre. Varje gång jag nämner det, ska poletten vara närmare kanten, så att den en vacker dag ska ramla ner. Jag pratar för att förstå, för att bearbeta, för att inse. Men, om ingen annan förstår hur det kan vara möjligt, hur ska då jag (vi) göra det? Jag har aldrig varit med om det här förr (tacka fan för det!), så jag vet inte hur det ska vara. Jag tar en dag i taget och gör det på mitt sätt.

Jag tror jag sagt det förr, men jag tänker varje dag, att någon försöker sig på ett jävligt dåligt practical joke på mig och min familj. Det är INTE roligt. Mormor, farmor, morfar, farfar.. Ni kan komma fram nu, skämtet är över!

För övrigt har dagen varit fyllt av möten. Det har diskuterats och planerats. Det har förberetts och planerats lite till. Linda och jag var till Apoteket och bunkrade upp. Båda dras med halsont, huvudvärk, feber och sån dryg värk i hela kroppen. Vi åker på torsdag morgon till Frankrike och skulle gärna uppskatta om kropparna ville vara oss medgörliga tills dess. Lustigt det där, hur vi båda blev dåliga igår. "Har vi hånglat med varann i helgen, eller nåt?" undrade Linda när vi trötta och slitna begav oss mot stan. "Tror inte det" sa jag. Mitt kom som ett brev på posten efter att jag var ute och sprang igår. 10,5 kilometer. Den ni!! Rätt stolt över det, mindre stolt över resultatet.

Ja, då var det söndag igen. Jag mår rätt bra idag. Det har varit en bra helg. Jag har inte hunnit tänka, och det är bra. Det har varit bebis- och hundmys, det har varit frisörbesök, det har varit hästhoppning, grillning, utgång, leka hårfrisörska, flertalet promenader, dans, jobb, matlagning och mycket mer. Jag har hunnit med en hel del, kan man säga. Och nu säger ryggen sitt. Efter att ha spenderat tid i köket som resulterade i 13 matlådor och promenerat i 1,5 timme, efter en heldag på jobbet ståendes och gåendes, då känner man att man lever. Nu blir det en film. Sängen eller soffan, ännu inte bestämt.

Söndagsångest i all ära, men det känns rätt okej idag. Imorgon är det måndag, sen kommer veckan försvinna. På torsdag morgon bär det av till sydligare breddgrader, igen. Äventyren avlöser varandra. Livet stannar inte. Dagarna avlöser varandra, och fort går det.

Det sticker i ögonen lika mycket varje gång. Det sticker så pass, så att tårarna börjar rinna. Det sticker hårt och smärtsamt. Oåterkalleligt står det där. Nu är det svart på vitt. Det blir liksom extra sant, i och med att det offentliggörs. Nu konkurerar denna bild med nattens mardrömmar på näthinnan. Det enda jag ser och det enda jag tänker på är Du.

Anyone, håll mig hårt för jag skakar av all denna meningslöshet.

Det är när man vaknar av att sängkläderna dryper av svett, att kudden är dyngsur av panikartade tårar och har haft de värsta, verkligaste, hårresande, trovärdiga mardrömmar, man börjar förstå att det omedvetna är steget före. Jag försöker att inte ha denna dröm uppspelandes om och om igen på näthinnan. Jag försöker att inte vara rädd. Jag försöker tro att det här är mitt sätt att bearbeta. Det må vara hur omedvetet det vill, men bearbetningsprocessen har börjat. Jag blundar och tror. Blundar och tror hårt som fan. Det var bara en dröm. B e a r b e t a .


Jag sittar på texten och tänker "Vem i helvete försöker jag lura?".
Försöka går ju, men nej. Drömmen är det enda jag ser och jag är rädd. Jätterädd.

När någon som ligger mig så varmt om hjärtat kämpar för sina sista dagar, timmar, sekunder och andetag här hemma, njöt jag av sol och värme i ett främmande land. Jag tänker inte ångra, tveka, fundera, överanalysera. "What if?" Nej. Det finns inget sånt. Jag hade inte kunnat göra något, mer än att leva mitt liv. "Ha det så underbart ni kan, det hade farfar önskat" var det sista pappa sa när han ringde med sorgebeskedet. Said and done.

"Vakuum (latinsk stavning vacuum) är fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls."
källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Vakuum

Jag kan inte tro att det är sant ännu. Alla andra tre har jag sett döda. Inte du. Du har inte lämnat mig än. Inte i tanken, inte i hjärtat, inte i fysisk form. Jag måste nog gå till Rosengården för att se efter imorgon. Är det verkligen sant? Har den fjärde och sista av mina älskade mor- och farföräldrar lämnat oss och jordelivet? Ja, det sägs så. Den 29:e april tog min älskade farfar sitt sista andetag i tryggt sällskap av nära och kära. Dock inte sin käresta, hon gick före.

Jag ser dem framför mig. Alla fyra. De dricker kaffe, och skrattar. Farfar säger inte så mycket, det har han aldrig gjort, men det kommer värme ur hans kroppsspråk, ur hans ögon. Värme som räckte till oss alla och en var. Värme som vi bär med oss så länge vi lever.

Jag sätter mig på cykeln 5.47. Jag är lite smått irriterad över att jag glömt ladda iPoden över natten. Då vet jag inte hur mycket jag går miste om, när jag har den i. När öronen fylls av musik, istället för att vara närvarande i allt som är runt omkring. Cykelturen imorse var helt fantastisk. Sinnena var på helspänn. Naturen var förförisk. Och som jag föll för dess färger, dofter, ljud. Igår morse när jag var ute och gick möttes jag av två råddjur på vägen. Då insåg jag hur nära naturen jag var, i utkanten av ett bostadsområde. Idag möttes jag av luft vars krispighet hade berusande effekt. Då och då slogs jag av dofter så intensiva som de bara kan vara när de är helt naturliga. Det luktade gräs. Det luktade åker. Det luktade häst. Det luktade vår. Var för sig så karaktäristiskt och stark, men tillsammans så samspelta. Det var stilla. Jag och fåglarna var vakna. De sjöng. Alla fåglar sjöng, överallt, hela tiden. Så skört, så vackert. De flög med lätta vingslag och susade fram mellan träden. Tre tussilago hade trängt fram genom en spricka i asfalten. Så envisa och längtande efter att få växa och gro. En tupp gal och jag kunde inte låta bli att le. Mitt i allt nytt finns det gamla bevarade. Förfallna lador på åkrar, gamla harvar och en farbror, 90+, poande i veboden samtidigt som hunden nyfiket skäller på gården. Jag undrar hur många mornar han har påtat med vedträn, under tiden hunden får sträcka på benen för första gången den dagen? Jag undrar hur det såg ut där när han var barn. Jag undrar om han har någon att berätta sin historia för, samtidigt som han skapar något som skall bli historia för många andra. Allt är så påtagligt vackert, nära och verkligt. Varje fjäril, tussilago, solstråle, fågelsång. Varje vindpust mot kinden, varje doft och varje känsla av att finnas till. Jag undrar då hur man inte kan tro. Tro på att någon skapade allt detta. Tro på mirakel.

Ibland kommer det över en. Fort som fasen. Hur länge ska det vara så?

Somliga förflyttar sig till varmare och soligare utländska breddgrader. Här gör vi oss redo för en resa inom landet. Jag packar ner ryggskottet och kameraladdaren och sätter mig i bilen med min allra bästa familj, extended version.

Åre, baby!
Åter om en vecka.