shmerb

If I tried to abuse you. If I did you wrong.
If I ever accused you for stealing my song.
If I lightly disturbed you with my unfaithful laws.
If it slightly occurred to you that I wasn't yours.

Then excuse me for being this mad, but it's all in my head.
And I get nothing done as the sun moves up and down without you.

If you ever did see me on somebody else's arm.
If I told you to believe me when I lied like a charm.

If I lied. If I talked. If I hit you in the dark.
If I swore to never leave and then let you fall apart.

If my thoughts were too queer.
If I could have been there.
If I pushed you around.

Then I excuse myself now..

Ja, det är verkligen en bra dag idag! Vet inte om det är vädret, eller vad det är. Men bra är det. Har haft en toppendag i skolan med seminarium och föreläsning. Är förvisso jättetrött idag, men det berör inte så mycket. Är hemmavid och har nyligen beställt biljetter till Lisa Ekdahl, som spelar i Västerås på fredag. iiih :D Tanken var först att hon inte skulle spela i Sverige under hösten, utan satsa internationellt då hennes nya album är på engelska. När jag såg att hon skulle turnéra i huvudtaget kollade jag på biljetter till Holland, Frankrike, Portugal.. Allt var slutsålt! Så ni kan ju förstå att lyckan var stor när hon tog sitt förnuft till fånga och bokade in 6 spelningar i Sverige. Och ni kan ju förstå att lyckan är total nu när jag fått en biljett! Och redan nu på fredag. iiih :D
Kan det bli bättre tentabelöning? Tror inte det!

På tal om tenta känner jag mig rätt nervös, trots att det "bara" är en hemtenta. Vi får den imorgon bitti och ska vara klara på fredag morgon. Men det ska nog gå bra! Det känns bra att mjukstarta lite ändå, och slippa salstenta första kursen.

Hur som haver, det är imorgon! Nu väntar en höstpromenad med kameran och Helena. Ikväll nalkas innebandy! iiih :D

Sa jag att det var en bra dag?!

Befinner mig på hemmaplan och är upptagen med att fylla år hela dagen. Mysigt.
Men så var det det där med Sandviken. Och musik. Och hur nära livet, döden och allt där emellan man kommer ibland. Jämt.

As strong as you were, tender you go.
I'm watching you breathing for the last time.
A song for your heart, but when it is quiet,
I know what it means and I'll carry you home.

If you had wings, you would fly away.
And another day God will give you some.


Att fylla år handlar inte om presenter, det handlar inte om att fira att man tagit ytterligare ett steg på livets väg. För mig har det alltid handlat om en extra dag att umgås med nära och kära. Dricka kaffe, prata, mysa, skratta. Jag ska göra det idag också, men det här är första födelsedagen utan er allihopa. Förra året hade jag i alla fall farfar närvarande, i fysisk form. Nu är ni så närvarande i hjärtat att det gör ont. Men jag saknar er, jättemycket. Jag är lyckligast på jorden, för jag har så mycket fantastiska människor runt omkring mig och ett liv som jag älskar varje del av. Det hindrar dock inte tårarna att rinna, en dag som denna.

Nu ska jag mota tårarna med kladdkaksbak och positiva tankar.

..är som att resa i tiden. Man känner samma känslor igen.

Jag blundar en sekund och jag låtsas för en stund, du finns hos mig.
Inser nu idag att jag alltför sällan sa Jag älskar dig.
Kom tillbaka, så tar jag dig till himmelen. Jag kan inte nå den utan dig.

Det är något med Sandviken, med hemma, med allt det trygga, vardagliga och invanda. Det är något som fattas mig, fattas här, fattas i världen. Det var inte länge sedan det var ytterligare en årsdag och jag kom på mig själv med att tänka på Dig och på att det var ett år sedan, hela den dagen..och så vips var dagen slut. Om dagarna går så fort, är det inte konstigt att åren flyger iväg. Skrämmande. För i och med tiden som går blir jag så illa tvungen att inse att det inte är tillfälligt. Att vara utan Er är ett permanent tillstånd som jag måste lära mig att leva med, hur mycket jag än ogillar det faktum att detta är den bittra sanningen.

En långhelg på hemmaplan är alltså förbi. Om några timmar tar jag tåget tillbaka till ett Örebro där jag stortrivs och känner att jag hamnat rätt. Dessa långhelger återkommer dock med jämna mellanrum, så det här är inte det sista Sandviken sett av mig den här hösten, som jag känner på mig kommer bli en bra höst. Hög, klar luft, en strålande sol och vackra färger. Hösten, du är mer än välkommen i år igen.

Ja, det är studieförsäkran hit och registrering dit. Man ska finnas med i system överallt. Nu registrerar jag mig även här för att visa att jag finns, jag vill ha min plats och jag lever och mår bra. Har fortfarande inget internet hemma, och känner väl att jag inte kommit någon vart i just den forskningen heller, så biblioteket är mitt andra hem. Kursstart idag. Kaos i hjärnkontoret, men den braiga känslan i magen sprider lugn. Det blir bra det här!

Jag nås för en mer utförlig uppdatering, för den som vill, på telefon.
Fridens!

Detta är en levnadsförsäkran. Crazy life, crazy times. Det är full rulle och mycket att göra. Örebro count down, återkommer när jag är på plats.

Med Vänlig Hälsning
C. Hannuxelsson

Ja, hetta, det är väl bara förnamnet det! Jag vaknade vid halv fem imorse, för jag höll på att svettas till galenskap i min säng! Morgonsolen ligger på, från det att den går upp till ungefär nu. Det blir väldigt väldigt varmt. Det är jobbigt. Det tråkiga med denna lilla lägenhet, är att den värms upp av dagens första timmar och blir jättevarm och det blir som värst dagar då det är så varmt ute, så när väl värmen är inne, då får man inte ut den! Att jag nu har varit så intelligent att ha spisen, ugnen och hett diskvatten igång halva förmiddagen, det kanske vi inte behöver diskutera just nu. Poängen är att jag svettas av att sitta rätt upp och ner, och det är lite jobbigt.

Nu sitter jag förvisso inte rätt upp och ner särskilt mycket, särskilt ofta, särskilt länge, med tanke på allt jag har att stå i. Jag har ruskigt mycket kvar att pappra in och packa och lägga i kartonger och förpassa till svarta sopsäckar. Ja, ni vet. Sa jag vääääldigt mycket? Sa jag även hur lite tid jag har kvar? 40 timmar ungefär. Och under dessa 40 timmar hade jag även tänkt äta lite, sova lite, jobba lite och så vidare. 40 timmar, är ingenting. Jo, nu ljuger jag. Klart 40 timmar ÄR någonting. Det är bland annat 2400 minuter. Men i mängd, tid-att-hinna-med-saker, är det ingenting.

Varför jag då sitter här och flamsar bort ett X antal ytterst värdefulla minuter, det är för mig själv ännu oklart. Kanske för att jag ville berätta att jag har en lasange i ugnen. Kanske för att jag ville berätta att det är vääldigt fint väder, men det kan jag tyvärr inte njuta av i någon större utsträckning idag. (Dvs. njuta, som i njuta på en strand eller dylikt). Kanske för att jag ville berätta att jag hade en helt fantastiskt trevlig kväll med min favorit-Priyanka igår. Eller kanske för att jag ville berätta för hela svenska folket hur rackarns dumt det är att klia sig i ögat med fingrar som, trots handtvättning, fortfarande besitter lökpartiklar. Ni vet lök som man gråter av när man skär den, och egentligen inte har någon som helst kontakt med ögonen. Jag utfärdar här en nationell varning: Peta inte in sådan lök i ögat! Då gråter du, om nåt.

Ni vet en sån där klockren dag när man har ont i käkarna för att leendet har nått från öra till öra, hela dagen? En sån dag har jag haft idag. Jag jobbade på förmiddagen. Jag hade redan då sällskap av min favorit*. Vid lunch gav vi upp och hittade på roligare saker, så som en tripp till Valbo med siktet inställt på IKEA, laga klocka och köpa kort. Vi hann även med ett smärre äventyr i Sandviken, innan våra vägar skildes åt för idag.
Det finns inte ord för vad jag känner för denna människa*. Jag blir så lycklig att det gör ont. Jag ler så det värker. Jag kan inte sluta pussa, krama, mysa och tala om för detta underverk att hon* får min värld i gungning. Om jag hyser denna kärlek till någon annans barn, hur ska det då bli med mina egna?

Jag tror att blogg.se har tänkt till lite extra, för finns det något som ger sämre samvete än att se svart på vitt hur längesen det var man skrev sist? Så fort man loggar in står det där, "3 veckor och 2 dagar sedan". Det var längesen det.

Det var tänkt att detta inlägg skulle genomsyras av "excitement", glädje, oro, nyfikenhet, längtan, tveksamhet, förväntan och så vidare. Allt sånt som snurrar runt i kroppen när något nytt väntar. Allt sånt som ingår i paketet, som kommer på köpet nu när jag sagt upp mig ochbestämt mig för att flytta till Örebro för att studera till sjuksköterska. Men nej. Allt detta känns avlägset när tankar och funderingar och känslor och fysisk smärta överväldigar mig igen.

Istället lånar jag ord och formuleringar ur Linda Olsson's "Sonat till Miriam"
(dock har jag modifierat namnet för att göra det till min verklighet)

"Man kan tro att den sista förlusten är den svåraste att bära. Att bli ensam kvar. Men så var det inte. Det var förlusten av Maire. Den första. Efter den var det som om jag på något sätt var förberedd. Förlusten av min mormor öppnade dörren till mörkret för mig."

Vissa dagar, som idag, förstår jag inte hur jorden kan fortsätta snurra. Hur livet kan fortlöpa "som vanligt". Hur världen kan fortsätta le mot dig och mig och alla andra. Hur detta vacuum inte tagit kål på mig ännu. Vissa dagar, som idag, gör det så fruktansvärt ont.
Imorgon är en annan dag. Då lever jag vidare i min föränderliga vardag. Då ler jag tillbaka mot världen. Då pickar jag hål på vacuumet och tar några djupa andetag. Då omvandlar jag sorgen och saknaden till energi. Då lever jag, då orkar jag, för Er. Chocken och smärtan må ha varit störst i och med den första förlusten, men kärleken är gränslös till samtliga fyra. Alltid. Det är den, och vetskapen att den är ömsesidig, som håller mig stark och vid liv. Idag, imorgon, och alla andra dagar.

Ljuvligt!
Är nu hemma efter en perfekt kväll med utedans till bra musik och vacker solnedgång över vattnet. Kan den svenska sommaren bli mycket bättre än så? Jag trodde visst inte det.
Och som alltid, efter en lyckad danskväll, är jag så svettig så jag ser nyduschad ut. Så är dock inte fallet, utan en dusch är på sin plats, såhär mitt i natten.

Jag tror bestämt bror är lite orolig för att jag inte ska få med mig saker så jag klarar mig över helgen. "Har du packat än!?" Jag trodde visst inte det. Det har varit fullt ös idag. Har inte riktigt hunnit, mer än i tanken. Och i tanken är planen att packa lätt. Lättare än lättast lätt. Jag kan ju sånt nu för tiden.

Helgen kommer alltså tillbringas på sydligare breddgrader. Jag tar tåget till Malmö 6.26 från Gävle imorgon bitti. Väl i Skåneland väntar umgänge med the one and only, storebror, men också det efterlängtade efterlängtade.... Tia, Nova och Helena! Åh. 1,5 år. Jag är nervös. Är det normalt?

Hur som haver, det har varit en lång och jobbig dag på många sätt. Många minnen har väckts till liv och mycket medlidande. Men det har också varit en bra dag. Riktigt bra. Som, tidigare nämnt, avslutades på bästa tänkbara sätt. Dans dans dans.

Trevlig helg, gott folk. Fröken beräknas åter söndag eftermiddag.

Detta är inte acceptabelt längre. Inte Okej, som Therese skulle, och säkert säger, ha sagt. Det håller liksom inte  i längden. Det är ingen väl utarbetad plan, känner jag. Det kan komma få förödande konsekvenser. På lång sikt är inte det här någon god idé. Heller inte på den kortaste av korta sikter heller, för den delen. Det skapar bara irritation, utmattning och diverse fysiska åkommor. "Njut så länge det varar!" NO WAY! Jag ser ingen som helst anledning till,eller njutning i, denna värme!
(OBS! INTE ett skämt.)

Så, nu är det sagt. Jag håller på att dö. Och hur mår du själv?

Lisa Ekdahl igår var ju det bästa som hänt (min) omvärld/en! Åh, extas, är bara förnamnet. Och låtvalet sen. Talar direkt in i hjärtat. Det tackar och blockar vi för. Det nya albumet är en riktig hit. Ett sommartips alltså. Lisa Ekdahls Give me that slow knowing smile.

Annars flyter det, ordagrannt, på som vanligt. Jag badar i svett dagligen, men har inte premiärbadat i någon sjö eller dylikt ännu. Känns inte riktigt aktuellt att ge sig på sådana projekt om kvällarna, då jag allt som oftast är helt slut efter jobbet. Eller har något annat som ska göras. Fullt upp alltså. För ovanlighetens skull.

Igår hade vi urnnedsättning för älskade farfarn. Bilder därifrån svslutar detta inlägg.

Detta är mycket viktig information. Slå på SVT1 NUUU! Kvinnan, myten, legenden deltar i, vad jag tänkte dissa även ikväll, klassikern Allsång på Skansen. Lisa Ekdahl, i egen hög person. Du tittar väl?!

Detta, mina nyinköpta mjukisbyxor jag aldrig lär ta av mig och så fantastiskt goda nektariner att sätta tänderna i.

Detta mina vänner, är livet på en pinne.

1. Ta fram din mobil.
2. Gå till inkorgen!
3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en
4. Fråga 1 - första meningen i första sms:et
5. Fråga 2 - första meningen i andra sms:et, o.s.v


1.Vad skulle du säga om din partner var otrogen? Inte så allvarligt.
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis? Plus blåsor och ett skadat knä.
3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss? Hej trollstina!
4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende? Hej vandraren.
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig? Kolla på Allsången och se hur fint det är i Stockholm!  
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon? Okej, vi tar det sen.
7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom? Jag är sån!
8. Vad vill du höra mest av allt? Alltid sugen på den filmen!
9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv? Thanks.

Haha.

Måndag idag. Tjugoandra juni tvåtusennio. Fast, heter det så egentligen? Finns det något rätt och fel i den frågan? Tvåtusennio? Tjugohundranio? Ja, personligen skulle jag ju aldrig tänka tanken att ens påbörja ordet Tjugohundra... Nej, bevare mig väl! Men det är jag det. Och jag har ju haft fel förr.

En vanlig måndag, som drar igång en ovanlig vecka. Eller tvärt om. Your choice. Vad jag försöker säga är nog att idag aldrig kommer åter, och ingen annan dag kommer bli lik morgondagen, och så vidare. Jag är rätt dålig på att leva i nuet. Jag försöker påminna mig själv hela tiden och bättra mig, men det är svårt. Riktigt svårt. Jag har blivit bättre, men jag är ännu inte bra. Förr kunde jag inte ens vistas i nuet. Jag ville bort, iväg, framåt eller tillbaka. Jag visste varken ut eller in, hit eller dit, men jag visste att jag inte kunde vara Där och Då. Det är annat nu. Nu är jag Här och Nu. Jag tänker lite för mycket på Sen, men Rom byggdes heller inte på en dag.

Mitt jobb är väldigt givande, på många sätt. Jag får mig många tankeställare och tvingas utvecklas på alla (många) plan. Idag pratade vi om livet som kristen med våra, i grund och botten, otroligt kloka konfirmander. De har lika mycket att ge mig som mina äldre kollegor, som mina yngsta miniorer, som erfarna präster, som tillfälliga besökare, som frivilligarbetare. Ja, ni förstår vad jag försöker säga. Jag har inte svar på alla frågor som ställs. Långt ifrån. Finns det några svar? Finns det några klara direktiv, "Lev si och så för att få kalla dig kristen!"? Efter idag tror jag vi kommit fram till att det inte gör det. Direktiv, riktlinjer, förslag..det finns, men de är långt ifrån klara. Dessutom lever vi i en föränderlig värld. Kristendomen må vara urgammal och baserad på urminnes skrifter och kulturer, men ska den appliceras på vår tid måste vi öppna våra sinnen. Jag har försökt satt ord på vad jag tror till en liten grupp av den stora gruppen kloka tonåringar idag. Det är inte lätt, men lärorikt. En sak, som jag tror på, förklarade jag för dem i alla fall.. Något jag hörde i Taizé.

Prio'n ("överste-munken") fick frågan hur Gud visade sig för honom, genom tecken osv.
Han sa det att det finns tecken överallt, om vi väljer att tolka det som tecken och faktiskt se dem. En fågel på fönsterblecket, ett värmande leende, ljuden av fotsteg fastän du vet att du är ensam, ett förtroligt samtal, att vakna i tid fastän man glömt ställa klockan. Små saker som kan vara bara små saker, eller tecken. Allt beroende på hur Jag, Du, och Alla andra, väljer att se dem. Det är lite det det handlar om också tror jag, när vi pratar om att tro och vad vi tror. Ungdomarna är otroligt skeptiska, mot allt. Det är bra. Att se saker med kritiska ögon är ett viktigt verktyg. Och jag håller med. Bibeln kan bli synad i sömmarna och påkommen med brister på var och varannan sida. Det står saker som inte kan bevisas. Det fundamentala i hela religionen kan inte bevisas. Finns Gud? Ingen som vet. Som jag sa till en tjej idag, det är därför det kallas att Tro, för vi vet inte. Men för att kunna tro, måste vi ha viljan.

Idag är det måndag. Det innebär gratis sommargympa i Stadsparken. Efter en vända i springspåret infann jag mig i gröngräset för att testa på Afrikansk dans. (Det var en intressant upplevelse, men inte poängen i storyn) Poängen var att av någon anledning fick jag känslan av att någon iaktog mig, oss, alla vi i parken. Jag kände mig iaktagen, men inte på ett obehagligt sätt. Dock på ett sätt som gjorde att jag var tvungen att vända mig om och se vem det var.
Där står en dam. Mitt hjärta slår frippelslag, sen stannar det tvärt. Där står min farmor. Jag vänder mig tillbaka, mot gruppen, men bilden på näthinnan försvinner inte så jag vänder mig om igen. Jag måste se om jag såg rätt. Jo, mycket riktigt. Längre upp mot cykelbanan, i sällskap med en cykel, står min farmor. Jag återfår pulsen, blinkar ett par gånger, tror fortfarande inte vad jag ser men vänder mig ändå tillbaka till gruppen. Tänker att det inte kan vara möjligt, jag blir tvungen att vända mig om en tredje gång och då är kvinnan borta.

Jag ställs inför valet;
- väljer jag att se det som en dam med en cykel på en cykelbana?
- väljer jag att se det som ett tecken från Gud? ett svar på mina böner om att de har det bra?

Jag tror ni förstått vad jag valde.

Då var midsommar förbi. Det gick av bara farten. Hälften har gått. Nu blir alltså dagarna kortare och kortare, det blir mörkare och mörkare. Vilken positiv känsla det ger! Allra helst när det regnat konstant i nästan 1½-2 veckor. Det gäller verkligen att ta till vara på de solglimtar som ges. "Sommaren är kort. Det mesta regnat bort. Men nu är den här, så ta för dig, solen skiner idag.." Inte just idag då, men en annan dag och då ska jag njuta i fulla drag.

Den där energin jag gått och väntat på hela långa vintern, varför kommer inte den i och med sommarmånaderna? Varför skulle jag kunna sova konstant i 3 dygn? Varför orkar jag inte..nånting? Det är något som är vajsing. Det här är inte jag. Det här är inte Caroline. Det har varit välbehövligt med långhelg dock. Nu är det en intensiv konfirmandvecka kvar, sen ska jag sätta på mig snickarbyxorna och leka vaktmästare resten av sommaren. Hoppas på finväder när jag ska vara ute och klippa gräs hela dagarna! Hellre t-shirtbränna än ingen bränna alls.

Mamma och pappa åker till Finland imorgon. Det är jag avundsjuk på. Inte så lite heller. Det var längesen jag var där. Alldeles för längesen. Det känns allt som oftast att halva jag är hemmahörande i grannlandet i öst. Det går liksom inte att förneka. Allra helst inte när jag går och släpar på världens längsta efternamn därifrån. Så länge jag har det, kommer jag liksom inte undan. Inte för att jag skulle vilja det, under några som helst omständigheter. Är det något jag är stolt över, är det rötter och ursprung. Jävligt stolt, faktiskt.